Jag läste: Patricia Schonstein Pinnock – Skyline

Skyline är namnet på ett nedgånget hyreshus i Kapstaden. I huset bor en tonårsflicka tillsammans med sin autistiska (?) syster och deras alkoholiserade mor. Där bor också illegala flyktingar från kontinentens många inbördeskrig, transvestiter, droghandlare och ett blint par. Det är en brokig skara som förenats av den gemensamma upplevelsen av krig och våld. Många av hyresgästerna är för alltid präglade av traumatiska, för att inte säga fruktansvärda, händelser i deras förflutna. När jag läste fick jag ibland en känsla av att hela boken är en metafor för mänskligheten: hur vi förenas genom vår egen dårskap.

”Kriget är människors galenskap och ingenting annat. Har det en gång omringat ditt hem, din by, din familj och krossat allt som utgör ditt liv, kommer kriget att hänga kvar i utkanten av din själ och vänta på att du ska gå ut ensam om natten. Och då går det till angrepp mot dig med långa fruktansvärda fingrar och påminner dig och att du inte borde ha levat. Också du borde ha sprängts i bitar, bränts tillsammans med alla de andra. Kriget är inte lyckligt för någon att överleva. Kriget är en massgrav. De som undkommer kulorna går sin väg med ett sönderslitet hjärta och evig fasa. Detta är vad Bernard berättar för mig. På taket till Skyline.”

Schonstein Pinnock lyckas väl i sitt försök att förmedla krigets erfarenhet utan att själv ha deltagit i något. Hon måste ha träffat och samtalat med många trasiga människor i sina dagar... Som läsare får man också en uppfattning av klimatet i Sydafrika under Nelson Mandelas år som president (1994-1994): ett mörker som då och då lyses upp av små glimtar av hopp – precis som boken.

Schonstein Pinnocks främsta egenskap måste ändå vara hennes språk som ligger närmare poesi än prosa. Hon behärskar verkligen konsten göra orden levande. Boken är en explosion av färger och sinnesintryck och man får nästan känslan att man själv befinner sig på Longstreet mitt i människomyllret. Nu läste jag den här boken på svenska, och det var säkert ett misstag. Bruten engelska gör sig dåligt i översättning och därför rekommenderar jag att ni, om ni får för er att läsa den, väljer att läsa den på originalspråk.

Trots bokens positiva sidor så är det något som inte stämmer. Det kan vara att jag, som freds- och konfliktvetare, läst sådana här skildringar förut, att boken saknar egentlig handling, eller att den är rätt kort. Jag kan i vilket fall som helst inte ge den mitt högsta omdöme. Visst, den är bra, men det är inget mästerverk.

Blåa DN gillar röda böcker

DN har idag en recension av Naomi Kleins Chockdoktrinen. Recenserar gör Ulrika Kärnborg, och så här skriver hon:

"Ett tag verkade det omöjligt att tänka sig en upprepning av succén med aktivistbibeln "No Logo", men "Chockdoktrinen" är mer än så, det är ett moget verk som gör något så ovanligt som att försöka förklara den tid vi lever i. Personligen tror jag att den kan bli en av decenniets viktigaste böcker."

Jag håller som bäst på att läsa den själv och kommer (givetvis) att lägga upp en egen recension så snart jag är färdig!

Fortsatt trevlig söndag.

Where wild things are – en film av Spike Jonze och Dave Eggers

Where wild things are är en barnbok författad av Maurice Sendak. Jag tror inte att jag har kommit i kontakt med den under min barndom, men jag känner igen framsidan. Boken, som tydligen är ohyggligt populär i USA, är den senaste i en rad barnböcker att bli film och det finns all anledning att vara upphetsad! Regisserar gör nämligen Spike Jonze (Being John Malkvich, Adaptation) och manuset har Jonze skrivit tillsammans med Dave Eggers! New York Magazine har läst detta manus och skriver att ”this screenplay — if it hasn't been changed too dramatically since October 2005, when it was turned in — goes a long way toward reassuring us that this movie, which is coming out in 2008, will be something special”, så det bådar ju gott. Filmen, eller boken, handlar om Max, en pojke som i sin fantasi skapar en skog som bebos av mystiska varelser. Ett ofrånkomligt orosmoment i filmer med ett barn i huvudrollen är just det att det är ett barn i huvudrollen. (Jag minns med förskräckelse den jobbiga ungen i A.I). Vad tror ni, kan filmen bli något extra, eller bör man låta klassikerna vara ifred?

Den första bilden från Where wild things are.

Länge leve OiNK!

Tisdagen den 23 Oktober 2007 kommer att bli ihågkommen som en svart dag för alla musikälskare: det var dagen då OiNK - världens främsta musikarkiv - stängdes ner i en internationell polisaktion. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga… mer än att det känns jävligt bittert. För mig, och tiotusentals andra, var OiNK det enda stället där musiken vi älskar fanns tillgänglig. Försök att gå in på Åhlens och beställ Vampire Weekend:s ep, eller be dem hitta en b-sida från Annuals Be Me He. I say no more. Följande text är ett utdrag från kommentatorn Nylund (via Sterogum):

”Yes, it provided a way to get free versions of widely available popular albums, but it also archived and cataloged the last 50 years of music better than any other place on Earth. Many of which are not readily available for purchase anywhere. It was an excellent record of one field of human achievement and now its gone.

How about the Clash's "Vanilla Tapes" that were lost on a subway train 30 years ago? On Oink, but not in stores.

It was the digital music version of the burning of the Library at Alexandria.

They destroyed the greatest historical archive of rock so they could make a couple more bucks off Rhianna's "Umbrella””

Vinnarna i en sådan här aktion är de stora, redan etablerade, artisterna - de som redan är multimiljonärer. Nu när OiNK inte längre finns kanske Brittney Spears, 50 Cent och Red Hot Chilipeppers (samt alla de andra storfräsarna) har råd med ytterligare en lyxvilla eller ett nytt privatplan? Förlorarna är alla andra, från de små banden till musikälskarna.

Igår var jag och och flickan och såg Handsome Furs på Debaser i Malmö. Det var skitgrymt. Lokalen var knappt halvfull, men antalet besökare var garanterat högre än den totala mängden skivor Handsome Furs sålt i Sverige. Tror ni de var bittra över det? Knappast. Utan sidor som OiNK hade vi aldrig fått höra talas om Handsome Furs, än mindre se dem live!

Följande är ett utdrag från ett brev Greg i Deerhoof skrev till en OiNK-användare angående hans syn på det här med piratkopiering:

”I can tell you that in our case it's been overwhelmingly positive, even just speaking financially. I've noticed it particularly when we've travelled to new places. I feel like I've had so many people, in places such as Honolulu, or European cities, tell me that they discovered us via the internet. …

So clearly, we are not losing money by sharing mp3s. We are a much more successfull band in terms of money or fame than we would be if we did not share our music in this way. So often people tell me that they've had a burned copy of our album for a while, they came to see our show, and they want to buy the real album now.”

Utan sidor som OiNK kommer mångfalden att dö. Vi kommer få nöja oss med musikutbudet Rix FM och MTV tvingar på oss. En sådan värld vill jag inte leva i. Vill du?

Uppdatering: läs artikeln When Pigs Fly: The Death of Oink, the Birth of Dissent, and a Brief History of Record Industry Suicide:

"I wonder how long it will be before everyone can legally experience the type of music nirvana Oink users became accustomed to? I'm not too worried - something even better will rise out of Oink's ashes, and the RIAA will respond with more lawsuits, and the cycle will repeat itself over and over until the industry has finally bled itself to death. And then everything will be able to change, and it will be in the hands of musicians and fans and a new generation of entrepreneurs to decide how the new record business is going to work." Amen.

Stiltje, det ber jag om ursäkt för

Det har varit ovanligt lugnt här i veckan. Den enkla förklaringen är att jag inte hinner med! Jag sjukt mycket att göra just nu och därför blir bloggen lite eftersatt. Till helgen har jag planer på att råda bot på detta. Jag har flera inlägg som behöver präntas ner! Ha tålamod!

Pocketnytt november

Om Spectatia upplever att hennes blogg ”ibland känns som en ren ”Phil Rohth Fan blog”” så känner jag mig som ordförande i Månpockets inofficiella fanklubb. Alla pocketförlagen, inklusive Månpocket, släpper mycket skit tycker jag – Panpocket skyfflar ut chik-lit, Bonnier är ofta rätt pretto och Månpocket har massor av deckare och spänningslitteratur. Det som skiljer Månpocket från de övriga är bredden. Även om de, med mina ögon sett, ger ut mycket dynga, så finns det nästan alltid något guldkorn. Så även i november.

Månadens mest spännande pocket måste vara De skamlösa av Sisela Lindbom – boken som startade ”väskdebatten” i våras. ”I centrum för berättelsen står två unga kvinnor vars existentiella djup inskränker sig till hur man bäst matchar plånbok och väska, vilka uteserveringar som gäller och vilka drinkar man bör välja”, skriver DN. Boken beskrivs som en satir och att döma av de intervjuer jag läst med Lindbom så är hon uppfriskande kritisk till en (läs vår) kultur där människor reduceras till vad de köper. Recension är att vänta!

Man ger också ut två böcker som varit nominerade till bookerpriset: Sarah Waters Nattvakten och Hisham Matars Ingen i världen. Av de två tror jag att Ingen i världen är att föredra. Boken, som fått mycket bra kritik (b.la i Guardian och New York times), handlar om en pojkes uppväxt i Kaddafis Libyen: ”Ingen i världen är berättelsen om en skrämmande tillvaro sedd genom en liten pojkes ögon. En pojke som växer upp i ett samhälle där hans bäste väns far försvinner och sedan avrättas offentligt i den statliga televisionen. Där en mystisk man sitter utanför huset och ställer underliga frågor. Där hans mamma bränner upp en massa böcker när fadern tycks vara försvunnen för alltid.”

What else? Bonnierpocket och Wahlström och Widstand får sitta kvar på läktaren ännu en månad. Utgivningen av en nobelvinnare (lite tråkigt och förutsägbart, men ändå), Orhan Pamuks Den vita borgen, ger Pan-pocket en plats på bänken med små möjligheter att få göra ett inhopp. Seriöst, är det någon som läst Den vita bogen? Den låter i alla fall rätt spännande:

”En ung italiensk ädling tas under en sjöresa till fånga av turkiska sjörövare och förs till Istanbul. Tiden är 1600-tal. Han blir slav hos vetenskapsmannen och astrologen Hodja. De båda männen visar sig vara lika varandra till förväxling. Tillsammans arbetar de två med en rad uppfinningar och astrologiska förutsägelser för sultanen. För dennes räkning konstruerar de också en gigantisk krigsmaskin som används för att i ett stort fälttåg mot Polen belägra den vita borg som titeln omtalar.”

Då återstår bara frågan vilken bok ni tänker läsa? Och möjligen om jag missat någon nyhet värd att uppmärksamma?

Fredagskoncerten

Det blir inga länkar den här helgen heller, men det gör kanske inte så mycket? Istället bjuder jag på ännu en koncert: Arcade Fire spelar Neon Bible i en trång hiss i Paris. Helt fantastiskt! Missa inte killen som river sidor ur en tidning, i takt.

Trevlig helg!

Jag föredrar, tydligen, tjocka böcker

I väntan på mitt första recensionsexemplar (mer om det senare) bestämde jag mig för att välja en lite tunnare bok den här gången. När jag stod framför bokhyllan och synade utbudet slog det mig att jag har väldigt många tunnare pocketböcker (1 cm tjocka, dvs mellan 100-200 sidor) som jag inte läst. Okej, jag har en hel del tjocka också, men där jag kan nästan alltid peka på en anledning till varför jag inte läst dem. Den enda slutsatsen jag kan dra av detta är att jag tydligen föredrar tjockare böcker! (Jag kommer att tänka på grundskolan, där alla försökte läsa så tunna böcker som möjligt. Om någon berättat detta då hade jag säkert inte trott honom/henne!). Den självklara fördelen med en tjock bok är att det goda varar längre, nackdelen är att det ofta tar sin tid att komma in i dem. Tunnare böcker är lätta att komma in i, men de tar slut alldeles för fort.

Här är några av mina tunnare pocketböcker som kallar på uppmärksamhet:

Ray Bradbury – Den illustrerade mannen
William Golding – Det nya folket
Margaret Atwood – Upp till ytan
Paul Auster – I de sista tingens land
Kurt Vonnegut – Slakthus 5
M. Agejev - Roman och kokain

Inga dåliga titlar, eller hur? Någon med liknande, eller motsatt, tendens?

60 inlägg senare: en uppdaterad programförklaring

När jag startade en här bloggen för 60 inlägg sedan var min tanke att jag skulle blogga om pocketböcker och relaterat. Därav det usla namnet (i min mening bloggens sämsta egenskap just nu). Men, samtidigt som mitt läsande av skönlitterära böcker ökat så har annan läsning blivit lidande. Jag brukade läsa politik och historia, men de har offrats på det skönlitterära altaret. Jag har förvisso ett stort intresse för just skönlitteratur, helst i pocketformat, men jag har andra intressen också: t.ex. film, musik och samhällsdebatt. På senare tid har dessa intressen dykt upp allt oftare här. Häromdagen kändes det som att jag stod vid ett litet vägskäl, antingen stramar jag upp bloggen och bloggar enbart om pocketböcker (med konsekvensen att antalet inlägg sjunker), eller så omfamnar jag mina andra intressen. Jag har valt det senare. Inte mycket kommer dock att förändras. Tyngdpunkten ligger fortfarande på pocketböcker, men jag kommer inte dra mig för att recensera facklitteratur, eller för att posta diverse musik- och filmrelaterade inlägg lite då och då. Rätt eller fel?

Du har väl inte missat…

… att jag har blivit ”avslöjad” av Timbros förlagschef, Billy McCormac, som tagit sig tid att kommentera detta inlägg? Det är naturligtvis jätteroligt, men samtidigt lite lustigt (varför bry sig om vad en obetydligt bloggare tycker?). Anyway, i en vänlig men kritisk ton ställer McCormac frågan om jag bara recenserar ”böcker vars idéer du "älskar"? Det låter inte speciellt roligt eller intellektuellt stimulerande.” Han har naturligtvis en poäng i denna kritik, men som självförsörjande student är den tid jag hinner lägga på böcker tyvärr långt mindre än jag önskat. Det finns massor av böcker jag vill läsa! Både skönlitterära och andra, men jag känner att jag måste välja noga! Jag har inte tid att läsa böcker och sedan avfärda dem med kommentarer som: ”Hennes idéer har dock inte fördärvat mig”, då skulle jag aldrig få tid till att läsa de böcker som verkligen intresserar mig, må det vara Coupland eller Klein. Ni kan därför utgå ifrån att de böcker som recenseras på denna blogg är högst subjektivt utvalda. För att använda en äppelmetafor: Böckerna är handplockade äpplen ur en gigantisk korg. Ett litet skruttigt äpple kan säkert smaka himmelskt (eller bekräfta att de andra äpplena verkligen var godare), men jag kan omöjligt äta hela korgen, och därför väljer jag med omsorg redan från första äpplet. Äppelpaj någon?

Jag läste: Jan Kjaerstad – Kungen av Europa

Jag har ingen god relation till norska författare, vi kommer helt enkelt dåligt överens. Jag har läst både Loe och Gaarder, två omskrivna norska författare med kultstatus, utan att imponeras. Därför var det med lätt skepsis jag gav mig på Kjaerstad. Ack vad fel jag hade!

Kungen av Europa handlar om Alf Veber: norrman, idéhistoriker, och it-miljonär. I samband med millenniumskiftet bestämmer sig Alf för att styra upp sitt liv. Trots att han, i alla fall i samhällets ögon, är en lyckad individ är Alf missnöjd med riktningen det tagit.

”Han var oduglig som homo sapies, till och med som norrman. Om han kröp ut och försvann, om han aldrig återfanns, skulle man i alla fall, med hjälp av denna grotta, kunna rekonstruera fenomenet Alf Veber, ett tomrum med mänskig form, omgiven av köld.”

Alf tror sig dock ha funnit vägskälet i vilket han valde fel: Anna, tjejen det aldrig blev något med. Han bestämmer sig för att söka upp henne vilket blir början till ett liv som frivillig uteliggare och gatumusikant. Söka är verkligen ett nyckelord i den här boken. Kungen av Europa kan nästan bäst beskrivas som en reinkarnation av The Who:s ”The seeker” (en lämplig jämförelse med tanke på att rockmusik från 60- och 70-talet spelar en viktig roll i boken):

”They call me The Seeker
I've been searching low and high
I won't get to get what I'm after
Till the day I die”

Mer än så säger jag inte.

Kjaerstad är en mycket kompetent berättare. Olika händelser och perioder ur Alfs liv berättas parallellt och om vart annat. Ändå lyckas han, oerhört skickligt, väva samman de olika perioderna på ett sätt som både skapar förståelse och driver boken framåt. Man får aldrig känslan, vilket jag ibland upplever, att en av historierna inte riktigt passar in och att man föredrar en historia, eller en tidsperiod, framför de andra. Sällan har jag läst en bok där så många detaljer sätts in ett sammanhang där de ger mening.

Kjaerstad har tidigare skrivit en rad böcker som utgivits på svenska (och i pocket). Däribland Förövaren, Erövraren och Upptäckaren, som tillsammans utgör en trilogi vilken belönats med Nordiska rådets litteraturpris. Jag är hemskt sugen på att införskaffa denna trio. Återstår att se om Kungen av Europa får någon uppföljare. Slutet på boken öppnar i alla fall för en sådan.

Fredagskoncerten

Eftergårdagens urladdning blir det inga fredagslänkar (vill ni veta mer om Doris Lessing kan ni alltid googla). Istället bjuder jag på How low med Jose Gonzalez, live från Marfa, Texas.

Första raden: "How low are you willing to go?". Inte så lågt som Timbro i alla fall.

Trevlig helg.

Det paradoxala i att Timbro erbjuder mig recensionsexemplar

Ända sedan jag startade den här bloggen har jag sett fram emot mitt första recensionsexemplar. Inte för att jag är snål eller beräknande, men det vore roligt att få något tillbaka för den tid och energi jag lägger ner. I förmiddags damp följande mail ner i min låda:

”Vi kommer snart ut med den första översättningen av PJ O´Rourkes ”Adam Smiths Om folkens välstånd”
Är du intresserad av att läsa den?
Jag skickar gärna ett exemplar.
Mer info om boken finns på www.timbro.se”

Det är onekligen en paradox att när jag äntligen får mitt första erbjudande så kommer det från Timbro. Timbro… jag hatar Timbro - åtminstone idéerna och ideologin de företräder. Första tanken som slog mig var att Timbro förlag jävlades med mig (att de fått nog av mina Naomi Klein hyllningar), men det känns ju jävligt långsökt att Timbro skulle lägga ner tid och krut på att reta upp en obetydlig bloggare, så den tanken har jag släppt.

Vad är det då jag retar upp mig på? Vi tar frågorna i tur och ordning. I all korthet:

Vad är Timbro?
Timbro är en svensk tankesmedja på högerkanten som sjunger nyliberalismens, USA:s och den fria marknadens lov. Nyliberalisterna tror kompromisslöst på den fria marknaden och på att den, om man bara låter den låter sig sköta sig själv utan regleringar och annat trams, automatiskt löser alla världens problem. Därav öknamnet marknadsfundamentalism. Ni känner kanske till namn som Johan Norberg (Timbros överstepräst), Dick Erixson (figurerar i Svt i tid och otid) och Cecilia Stegö (fd. kulturministern ni vet)? Alla har de starka kopplingar till Timbro.

Vem är Adam Smith, och varför intresserar sig Timbro för honom?
Adam Smith (1723-1790) var en skotsk moralfilosof vars idéer kom att utgöra den fria marknadens och liberalismens verkliga grundpelare. Jag gör det lätt för mig och citerar Kenneth Hermele som på ett enkelt sätt formulerar Smiths grundtanke:

”Smith kom till den paradoxala slutsatsen att en samling egoistiska människor som verkar på en marknad och försöker förbättra sin egen ställning, samtidigt och oavsiktligt lyckas skapa samband som leder till en god utveckling för hela samhället. Markanden fungerar som en osynlig hand som företräder allmänintresset. Och bakom den osynliga handen finns konkurrensen som tvingar aktörerna att uppföra sig så att de vinner social acceptans – annars väljs de bort på marknaden” (Ur Det globala kasinot, s:10). Känns det igen?

Vad många nyliberaler väljer att bortse från är vikten Smith la av det personliga förhållandet: ”han ansåg att aktiebolag skulle vara för anonyma för att få en stor mängd aktieägare att ta samhälligt ansvar.” Och det hade han ju rätt i. Dagens multinationella företag vill inte ta något ansvar, varken socialt eller miljömässigt. Det måste tvingas på dem med regleringar av den typ nyliberalerna hävdar är skadliga. Jag, och många med mig, skulle vilja hävda det motsatta, att utan regleringar är kapitalismen skadlig.

Vem är PJ O´Rourke?
PJ O´Rourke är en amerikansk satiriker och journalist med ”conservative, and decidedly anti-leftist viewpoints”, för att citera wikipedia. Tydligen försöker han uttrycka sina åsikter och vara rolig samtidigt. Hur rolig han i själva verket är, och vilka åsikter han står för, framstår med önskvärd tydlighet i en artikel på Fria moderata studentförbundets hemsida: "Giving money and power to government is like giving whiskey and car keys to teenage boys." (Ur Parliament of Whores). Jättekul. Läs artikeln på FMSF om du orkar med fler dumheter.

Till sist
Att Timbro ger ut en bok av en konservativ amerikansk satiriker som tar chansen att hylla den fria marknaden och samtidigt kasta skit på staten som institution är alltså inget märkvärdigt. Jag hade naturligtvis kunnat läsa den, göra min hemläxa, och använda boken emot Timbro, men det har jag varken tid eller lust att göra. Jag är dock nyfiken på hur många bloggar som fått erbjudandet, och framför allt, hur många som accepterat det? Man kan spekulera i om det här Timbro:s senaste strategi för att sprida sitt budskap? I så fall får fan Ordfront och Arena se till att kontra. Hör ni det? Recensionsexemplar hitåt! :D

Årets nobelpris i litteratur

På torsdag tillkännages vem som vunnit årets nobelpris i litteratur. Personligen bryr jag mig inte särskilt mycket, jag brukar inte läsa vinnarna, men visst är det kul att det finns ett prestigefullt svenskt litteraturpris. Jag är inte insatt i vem som dominerar förhandssnacket, men enligt ladbrokes så ger Philip Roth minst pengar tillbaka (1/5).

En tydig trend i de senaste årens nobelpris är den politiska dimensionen. Pinter är en uttalad Bush-kritiker och Orhan Pamuk var väl i blåsväder för att han uttalade sig om folkmordet på armenierna som man inte vill kännas vid i Turkiet. Om vi utgår ifrån att den politiska dimensionen kommer att fortsätta prägla akademins beslut så tror jag att Atwood (1/20), Delillo (1/25) eller McCarthy (1/50) möjligen kan vara aktuella. Alla har de skrivit böcker med en politisk udd som ligger rätt i tiden, men det är nog inte tillräckligt. Salman Rushdie ger 1/100, vilket jag tycker är ett rätt bra odds med tanke på senaste tidens turbulens kring fatwor och mohammedkarikatyrer. Ett nobelpris för en Fatwa?

Hela listan över Ladbrokes odds hittar du här.

"The new morrons at FOX proudly presents"

Fredagslänkar

Ännu en vecka med relativt låg bloggfrekvens. Jag har mycket att stå i ett tag så ni, liksom jag, får härda ut!

Tim Burton och Deppan har en ny film på gång: Sweeny Todd heter den. Se trailern här.

Diktens svar på Plan 9 from outer space: A Tragedy av Theophile Marzials? (Om någon missar referensen så är Plan 9 from outer space känd för att vara den sämsta filmen någonsin).

Arcade Fire har nått spännande på gång, imorgon får vi veta vad.

Besök gärna Hephey recept, en ny receptbank.

Trevlig Helg.

Norge, allt är förlåtet

"Öppna en bok och se den förvandlas till ett landskap man kan träda in i, ett landskap som bara existerar i fantasin men som likväl blir verklighet under läsningens gång och ligger där som något faktiskt när man kommer ut igen."

Ur Kungen av Europa (Jan Kjaerstad). Äntligen en norsk författare som tilltalar mig!

(Förra) Veckans antikvariatfynd

Det var länge sedan jag fyndade på antikvariat. Om det beror på att jag 1) sällan är i stan, 2) har så dåligt med pengar, eller 3) redan har en trave böcker jag ser fram emot att läsa låter jag vara osagt. Anyway, i måndags hade jag lite tid över så jag gick inom mitt favoritantikvariat här i stan (det mitt emot stadsbiblioteket för er som känner till Lund). Jag brukar ha ett par titlar jag spanar efter och igår hittade jag en av dem på första försöket! Det händer aldrig, eller jo, uppenbarligen, men mycket sällan i alla fall! Fyndet, 40 kr i fint skick, var Kiran Desai:s debutroman Kalabalik under guavaträden som kom ut på w&w 1999. Det ska bli mycket spännande att läsa den. Jag hittade också 15 kr (i sedlar!) i en pocketbok jag bläddrade i! Jag hade nästan glömt hur 5-kronorssedeln såg ut, minns ni vem som prydde framsidan?

Min recension av Desai:s andra roman "The inheritance of loss" hittar du här.

The Gum Theif

Douglas Coupland har en ny bok ute; The Gum Theif. Boken handlar om Roger, en frånskild medelålders man som jobbar på Staples, och hans kollega, Bethany, en tjej som håller på att komma ur sin Goth-fas och börjar förstå att hon är dömd att jobba på Staples resten av livet. Bethany, som tydligen tror att Roger är ett freak, hittar en dag hans anteckningsbok och inser att så inte är fallet. Tydligen har de mycket gemensamt. På så sätt inleds en ”post-it”-korrespondens som expanderar och når allt fler deppiga typer.

”It's all rather flimsily thrown together, but the solidly-carpentered narratives of conventional fiction have never been Coupland's game … The mood of these monologues is generally dark, with failure, sickness, death and global apocalypse as the main themes.”

Citatet är hämtat från The Guardian som har en recension, skriven av en James Lasdun, som inte är överdrivet positiv i tonen:

”A … frictionlessness prevails in the story itself, which rehearses the fairly standard contemporary trope of a bunch of mismatched misfits reaching out to each other and coalescing into a sort of goofily supportive alternative family who write things like this to each other: "You have people in your life who care for you." It's hard to share in the warm fuzzy feeling, because the original pain and loss were never substantiated with much conviction”

Men, vem bryr sig om vad James Lasdun *tönt* tycker? Vi älskar Coupland bortom dåliga recensioner, gör vi inte? Jag ser i alla fall fram emot The Gum Theif, även om det säkert lär dröja flera år innan jag får tid att läsa den!