Vem vet vad 1Q84 handlar om?

Igår släpptes Hariku Murakamis nya roman 1Q84 i japan. I ett lyckat marknadsföringsdrag har handlingen hemlighållits, vilket ökat försäljningsvolymen rejält. Det har tidigare spekulerats i att 1Q84 är en referens till Orwells 1984, vilket känns rätt rimligt. Så här en dag efter tänkte jag att handlingen borde gå att finna på det stora internätet, men icke! Till och med Wikipedia vet lika lite som jag! I ett desperat försök använde jag mig av Google translate för att försöka uttyda något på Japanska Amazon, men ja, det gick sådär. Kanske är det så enkelt att ingen hunnit läsa ut boken ännu? Den är trots allt över 1000 sidor lång.

Är det någon som har bättre underrättelser än jag?

Fredagskoncert med mera

Det är lite småsegt här för tillfället, men det har sina förklaringar. Jag har mycket just nu. Dels sitter jag och (försöker) plugga inför terminens sista tenta. Pluggandet borde kanske inte ta så mycket tid, men jag har under hela maj månad väntat på besked kring hur det blir med jobb i sommar och till hösten. Sådant tär på krafterna, och jag har haft svårt att koncentrera mig på studierna. Först blev jag av med ett jobb, därefter lyckades jag faktiskt skaffa mig ett nytt, mycket bättre jobb (i sverige!), som jag dessutom hoppas kunna försörja mig under resten av min studietid! Jag skrev på kontraktet igår, men hur mycket jobb det blir i sommar återstår att se.

Det var länge sedan jag skrev om musik här, så det tänkte jag göra idag. Modest Mouse, ett av mina absoluta favoritband, har släppt en ny singel och tillhörande video. Videon är ganska creepy, men låten är det minsann inget fel på!

Satellite Skin


Nu till mitt senaste musikfynd: Mumford & Sons. Mumford & Sons består av ett gäng britter som tröttnade på brittrocken och började lira något som bäst kan beskrivas som någon sorts indie-folk-bluegrass. Det är fruktansvärt bra!



Till sist tänkte jag bjuda på en animerad kortfilm som är fin, och en smula sorglig. En liten robot får liv, men begränsas av sin strömkabel. När han ser en fågel utanför fönstret lockas han av denna värld, som han inte kan nå.


Filmen blir kapad (cirka 1/3) i kanten här på bloggen. Klicka på filmen för att se hela direkt på youtube.

Trevlig helg!

Irriterad - inte förvånad

Fick ett mejl från ett förlag som ville "tipsa" om att en av deras författare numera bloggar. Förlaget ville att jag skulle "länka eller tipsa" er om detta. Det här gör mig irriterad av två skäl. För det första är det, självfallet, en deckarförfattare vi pratar om. Om PR-personen lagt 10 sekunder på att faktiskt läsa min blogg hade vederbörande insett att jag inte är intresserad av sådant skräp. För det andra irriterar jag mig på att bloggen uppfattas som bokförlagens förlängda arm - ett led i deras marknadsföringsmaskineri. Det vill jag inte vara! Till råga på eländet var han tvungen att skriva nått om pocketböcker, men där får jag väl skyllda mig själv eftersom det var jag som gav denna blogg dess miserabla och något missvisande namn.

Jag läste: Vladimir Kaminer – Militärmusik

Jag hade egentligen inte tänkt skriva något om den här boken, men jag gör det i alla fall, i rent konsumentupplysningssyfte. Kaminer är något så exotiskt som en rysk jude med tysk adress. Rent allmänt anses han skriva i samma genre som en annan rysk jude i exil, nämligen Gary Shteyngart, en av mina personliga favoriter.

Militärmusik är en kort roman om en ung man som växer upp i Sovjetunionen under 70-80-talet. Han har en livlig fantasi och passar dåligt in i det kommunistiska samhället. Han drömmer om att bli skådespelare, gillar rockmusik, och vill varken arbeta eller göra militärtjänst. (För att kunna leva på det här viset måste han dock arbeta rätt hårt, vilket är en smula ironiskt.)

Det är nästan en förolämpning att jämföra Shteyngart med Kaminer. Shteyngart skriver en ypperlig satir som är både rolig och kritisk – Kaminers satir är varken eller. Ta humorn till exempel. Den sträcker sig sällan längre än till grova ord eller homosexuella anspelningar. ”Han springer som en hora över scenen, som om han vill betjäna Allende bakifrån, sade politologen upprört. Han anade inte hur nära sanningen hans ord kom.” Jag kan mycket väl skratta åt sådant här, men det blir tröttsamt i längden och är, i ärlighetens namn, inte den mest intelligenta sortens humor.

Militärmusik blev alltså en besvikelse. Den är inte dålig, bara intetsägande. Det är en riktig ”jaha-bok”, som man glömmer lika snabbt som det gick att läsa den.

Idag har jag..

... varit på havet. Jag har deltagit i ett sjöslag, och seglat hela vägen till Samoa. I Stilla havet törstade jag nästan till döds, sedan höll jag på att drunkna när mitt skepp förliste. Åtminstone träffade jag ett par intressanta människor på vägen - bland annat James Cook, eller rättare sagt, vad som fanns kvar av honom. Jag har också varit en liten pojke, en liten pojke som tampats med en sadist till lärare. Sedan växte jag upp och gick till sjöss. Jag sökte upp min far på andra sidan jordklotet, och fann honom, men också att han blivit galen. Det har varit en mycket angenäm uppvelse.

Vilken skandinavisk författare tror ni att jag läser (helt oberoende av Ola)?

Ola läste: Vi, de drunknade

En intrycksgivande titel vilande på ett i övrigt stilsäkert omslag av en roman med en imponerande tjocklek. Carsten Jensens roman har de yttre attributen för en stor roman och, vad bättre är, även de inre.

Havet, människorna och staden. Dessa är de tre huvudaktörerna i en berättelse som spänner över flera generationer under arton- och nittonhundratalet i den danska sjöfartsstaden Marstal. Berättarglädje saknas ej och det är mycket som Jensen vill täcka in: Pojkliv, skolgång, ungdomsliv, livet till sjöss, livet för de som finns kvar i land, krig, ålderdom och död. Allt är uppbyggt mot en grundligt efterforskad bakgrund, en bakgrund som dock aldrig tillåts dominera eller tynga ner utan istället bara bära upp historien.

Jag får en slags storfilmskänsla när jag läser boken. Tidsspannet, äventyren och ämnesomfånget är (väl?) alla drag av en storfilm. Skillnaden är att här hinner författaren reda ut de olika spåren och grundligt bygga upp sin historia. Det hade han aldrig kunnat göra lika bra på den vita duken. Det bästa sättet att göra en storfilm är därför - att skriva en bok likt Jensens.

Revolutionär (imaginär) bokbeställning

Om jag vore lite rikare skulle jag beställa följande böcker redan idag. Vilken trio! Och vilka bokomslag, jag blir helt sjuk. Arendt vill jag läsa, men jag vill lika gärna skylta med den i bokhyllan. Kunzru är ju en favorit här på bloggen det vet ni. 1984 är en av mina allra största läsupplevelser. Har har stulit mina föräldrars exemplar, men jag skulle mycket hellre ha det här, på originalspråk dessutom. Finns en matchande utgåva av Animal farm som jag skulle köpt på samma gång. If I was a rich man, na-na-na-nana...








Ge mig! ARRRR!

Jag läste: Margaret Atwood - Tjänarinnans berättelse

Margaret Atwood, som snart ger ut sin tredje dystopi, verkar tycka det är lika intressant att skriva dystopier, som jag tycker det är att läsa dem.

Tjänarinnans berättelse tar sin utgångspunkt i ett samhälle som liknar 80-talets USA. Kvinnor och män är inte helt jämställda, men har samma medborgerliga rättigheter. Men i ett slag mördas hela regeringen, och i kölvattnet tar kristna fundamentalismer makten. Ett stort problem i samhället i boken är en krympande befolkning, något som i sin tur beror på minskat barnafödande. Den rationella förklaringen är att detta är en konsekvens av sexuella sjukdomar, samt efterdyningarna av kärnkraftsolyckor (något som gjort många män och kvinnor sterila), men den nya teokratiska diktaturen menar att det är den fria inställningen till sex som gjort männen ointresserade, och mindre sex betyder färre barn. För att råda bot på den slappa moralen bannlyser man all pornografi och fråntar kvinnorna så gott som alla deras rättigheter. Men det är tydligen otillräckligt för att komma tillrätta med barnafödandet. Man samlar därför ihop unga friska kvinnor och indoktrinerar dem till ”tvåbenta livmödrar … kringvandrande kalvar.” De unga kvinnorna tilldelas män med hög rang (vars fruar inte kan bli gravida) som förväntas göra dem gravida. Tjänarinnorna flyttar in tillsammans med man och hustru, och efter tre misslyckade försök skeppas de iväg till en säker död i ”kolonierna”. Bokens jag-person är Offred, en av dessa tjänarinnor. Offred bor inhyst i ett litet rum (där allt som kan användas till att begå självmord är bortplockat) i ett hus tillsammans med maken, ”Anföraren”, som är en höjdare inom regimen, och hans hustru som följaktligen hyser ett djupt förakt för tjänarinnan Offred som ligger med hennes man, om än i strikt ”reproduktivt” syfte. Att vara tjänarinna anses ärofullt, men i praktiken är hon bespottad, undertryckt, och kontrollerad.

Dystopier är i mångt och mycket barn av sin tid. De tar aktuella företeelser som känns hotfulla och leker med tanken om vad som skulle hända om de drevs till sin spets. Atwoods förra dystopi, Oryx & Crake, bygger t.ex. på dagsaktuella ämnen som biologiska vapen, ”gated communites”, och genmanipulering. När Tjänarinnan skrevs, 1985, var hotbilden en annan. De sexuella sjukdomarna i boken anspelar på AIDS som upptäcktes på 80-talet. Tjernobylkatastrofen inträffade 86, samma år som boken gavs ut i Sverige. Bokens huvudtema med grova kränkningar av kvinnors rättigheter är, och detta fick jag läsa mig till på Wikipedia, en kommentar till den backlash feminismen drabbades av på 80-talet under Reagan-administrationen. I Atwoods teokrati är det en kristen fundamentalism som styr samhället. Det är intressant att notera hur nära denna vision av ett kristet fundamentalistiskt samhälle ligger ett islamistiskt fundamentalistiskt samhälle, typ Talibanernas Afghanistan.

Sammantaget så blev jag nog mindre berörd av Tjänarinnans berättelse än jag blivit av andra dystopier. Jag tror det finns två skäl till det. För det första begrep jag inte inledningsvis var Atwood hämtat stoff till dystopin från. Som svensk (världens jämställdare land påstås det) kändes Atwoods vision avlägsen samtidigt som den i allra högsta grad är aktuell i andra delar av världen. Kanske är det här en bok kvinnor och män reagerar väldigt olika på? Det andra skälet är att mycket känns igen sedan tidigare dystopier, vilket iofs är typiskt för genren. Tjänarinnan innehåller element vi sett i många dystopier, både förr och senare, däribland ständiga krig, hemlig polis, samt frånvaron av fundamentala mänskliga rättigheter. Detta är tankar som härledas tillbaka till Orwells klassiska 1984 som skrevs redan 1949. (P.D James kan i sin tur tänkas ha lånat av Atwood när HON skrev Children of Men – en dystopi där kvinnorna mister förmågan att föda barn. Ytterligare en likhet mellan Atwood och Orwell är att i båda böckerna utmålas staten som den stora boven. Staten reglerar, kontrollerar, dikterar. Detta är intressant eftersom senare dystopier snarare fokuserar på frånvaron av staten. Kanske utgör Austers I de sista tingens land, som är samtidig med Tjänarinnan, en brytpunkt. I Austers dystopi har staten reduceras till att samla in döda kroppar. McCarthy för denna tanke till sin spets i The Road från 2006 – där finns ingen stat överhuvudtaget). I augusti släpps Atwoods tredje dystopi "The Year of the flood". Det ska bli oerhört intressant att läsa den och jämföra de tre.

The old swich aru är ett faktum!

Bloggen där vi bokbloggare byter våra recensionsexemplar mot dina recensioner är ett faktum!

Lägg http://theoldswitcharu.blogspot.com på minnet, i RSS-läsarna, och bland dina favoriter

Jag har bjudit in fem bloggare, och förhoppningsvis blir vi många fler framöver. I bästa fall blir det ett härligt experiment där gratisböcker blandas med era recensioner. I sämsta fall rinner det ut i sanden.

Bokbloggare hör upp! En blogg för ratade recensionsexemplar?

Fick precis en lite rolig idè. Både jag och KAJSA på We Tell Ourselves Stories in Order to Live har i dagarna fått oönskade recensionsexemplar. Jag vet att det är många bokbloggare där ute som får det med jämna mellanrum. Istället för att låta dem ligga och samla damm kanske man kunde göra något vettigt med dem? Man skulle till exempel kunna starta upp en blogg där flera bokbloggare deltar. När man får en oönskad bok skriver man ett litet inlägg och frågar om någon vill ha den. Om någon är intresserad skickas boken (mot fraktkostnad) till personen som vill ha den. Som motprestation får mottagaren i uppdrag att skiva en recension, eller ett annat form av inlägg, av boken som sedan postas på sidan.

Vad tror ni om det bokbloggare? Skulle ni vilja vara med? Eller har ni en ännu bättre ide? Jag går gärna vidare med idéen, om intresse finns.

Uppdatering: Det verkar finnas ett visst intresse för det här! Kul. Jag räknar sex bokbloggar (inklusive mig själv) som kan tänka sig att hänga på inledningsvis. Får jag en minut eller två över i helgen tänker jag smälla upp en blogg och en gmail. Ni som är intresserade kommer att få ett mejl. A. föreslog att vi döper den till The old switch aru, och det tycker jag är ett lysande namn!

Lite dött just nu

Det är lite stiltje här som ni märker. Är inne i en period där mycket händer runt omkring mig, och då får bloggandet stryka på foten (försöker twittra lite då och då, så håll koll där.) Det har varit helg, jobb, födelsedag, flyttprat, skola, och besök av föräldrarna. Jag har blivit uppsagd från ett jobb (den här finanskrisen alltså..) och varit på intervju för ett annat, som jag nu bara går och väntar på att höra ifrån, vilket är jobbit. Tror att chanserna är 50/50. Är inte jättesugen på att läsa just nu. Så blir det ibland. Tror jag ligger lågt med nya böcker tills suget infinner sig. Fick ett rec.ex i brevlådan i dag som jag närmast betraktar som ett skämt. Vad ska jag göra med det?

Idag har jag (nästan) sträckläst en bok!

Idag har jag (nästan) läst en bok från pärm till pärm. Sist det hände var för en herrans massa år sedan då jag helt uppslukades av Orwells 1984. Intressant nog var det ytterligare en dystopi jag sträckläste idag, fast jag får nog erkänna att den här gången berodde det mer på att jag hade mycket tid till hands än på boken. En klar fördel med att läsa i ett högt tempo är att man inte tappar sammanhanget. Nackdelen är att det blir lite tid över till reflektion. Personligen tycker jag att det behövs pauser i läsningen för att man ska kunna få en möjlighet att smälta, och förstå, vad man egentligen läst. Dagens bok är definitivt en bok som mått bra av det.

Anledningen till att jag inte läste ut den helt beror faktiskt på mitt bloggande. Jag vill gärna avsluta en bok och kunna skriva om den direkt. Det är något jag måste komma över, för det sabbar min läsrytm en smula.

Jag läste Annie Proulx - Dragspelsbrott

Jag tycker om att gå på loppisar och i antikaffärer och fynda. Det ligger flera skäl bakom detta intresse, men en del av charmen är grejernas, för mig, okända historia. Jag funderar ibland över vem som tidigare ägt mina fina 50-tals-stolar, eller skrivbordet som jag sitter vid dagligen, och jag önskar att jag visste.

Annie Prolux Dragspelsbrott börjar med ett litet grönt dragspel i Italien sent 1800-tal. Dess ägare – mannen som tillverkat det – beger sig till Amerika för att finna lyckan och landstiger i New Orleans, där han snabbt går ett olyckligt öde till mötes. Men dragspelet överlever. I boken får vi följa hur dragspelet vandrar från ägare till ägare, kors och tvärs över kontinenten, i dryga hundra år. Ägarna, det är dem boken handlar om, är immigrantfamiljer från bland annat Tyskland, Skandinavien, Polen, Mexico, Frankrike, och Irland som sökt sig till Amerika, precis som dragspelets tillverkare en gång gjorde, för att finna lyckan. Gemensamt för de flesta av dem är att framgången uteblir, och istället tvingas de leva med alla de problem fattigdom och hopplöshet kan föra med sig. Våld, misshandel, missbruk, död, mord, hustrumisshandel, våldtäkter, rasism, pedofili, incest, sjukdomar, you name it. Boken skildrar också immigranternas ständiga kamp för att passa in, lagom mycket för att bli accepterad, men inte så mycket att man tappar kontakten med ”det gamla.”

Det låter väldigt dystert, men så är det icke! Ni som läst den Pultzerprisvinnande Annie Proulx tidigare vet att tanten (hon är långt över 70 år) har ett sinne för svart humor som knappt kan överträffas av någon (att många karaktärer i Dragspelsbrott möter döden på ett tragikomiskt, men ofta nästan utstuderat grymt vis, är ett bra konkret exempel.) Proulx är, med ett ända ord, fantastisk. Hon skriver en oerhört detaljerad, realistisk prosa som fullkomligt sjuder av liv. Hon kastar sig mellan karaktärerna, djupdyker och redogör för en rik släktkrönika på bara ett par sidor, fortsätter, och hittar snart något nytt spännande att trassla in sig i. Och hon är definitivt inte rädd för långa meningar:

”Den kvällen installerade han ett litet arbetsbord i hörnet av deras rum, satt på en låda, som han förvarade under sängen när han inte arbetade på instrumentet, och steg upp före gryningen för att limma och montera, såga och sandpappra; han arbetade några minuter på kvällarna så länge som han hade råd med stearinljuset och kunde hålla sig vaken, arbetade hela dagen på söndagarna – för han gick inte i mässan i det här gudlösa nya landet – och drogs in i den hantverksmässiga precisionens förtrollning på samma sätt som någon annan kunde tänkas bli förtrollad av ord eller besvärjelser."

Innan jag hetsar upp mig till punkten där jag inte längre är sanningsenlig bör det sägas att romanen har sina brister. Den är uppdelad i åtta delar, som nästan skulle kunna utgöra åtta noveller, så fristående är de. Hälften av dem är, i min mening, så gott som perfekta – den andra hälften lever inte riktigt upp till samma höga klass. Uppdelningen gör också att delarna känns starkare än helheten, vilket jag tycker är lite synd då jag väntat mig en roman, inte en novellsamling. Det blir otroligt mycket folk, flera generationer i varje del, och ibland tror jag att romen som helhet hade tjänat på att stanna kvar hos några av dem lite längre. Samtidigt är det en del av charmen med den här boken.

Jag tror inte Proulx gav sig in i Dragspelsbrott med ambitionen att skriva en av ”de stora amerikanska romanerna” (ni vet, romanerna som definierar Amerika), men jag skulle definitivt ställa boken i den delen av bokhyllan. Proulx Amerika är invandrarnas Amerika – ett heterogent och till synes splittrat land som ändå hålls ihop av något gemensamt, i det här fallet ett litet grönt dragspel.

End of the world news

Anthony Burgess är mest känd för att ha skrivit A clockwork oragne - en film jag sett, men en bok jag ännu inte läst. Jag har faktiskt inte läst Burgess alls. Var hemma i hos MaPa i veckan och gick, som vanligt, på den lokala idrottsloppisen. Hittade den här roliga romanen, som jag inte hört talas om tidigare.



”…väver samman Sigmund Freuds liv, Trotskijs besök i New York 1917 och jorden undergång.” Det låter ju rätt intressant, eller hur? Och det blir bättre. Jag kom hem och googlade på titeln och hittade följande: ”The three stories are a life of Freud (''novelised, or very nearly televisualised,'' Mr. Burgess says), a musical about Trotsky in New York in 1917 and a tale about a hefty planet crashing into the earth and thus ending our world around the year 2,000. The stories ''are all the same story: they are all about the end of history as man has known it.'' Tre olika format alltså. Enligt Wikipedia är delen om Trotsky skriven som ett libretto (någon som snackar opera?) Det ska bli mycket intressant det här.

Lång lista över dystopier

Hittade följande lista över litterära dysopier på Wikipedia.

- Jag har läst sju (om jag inte missat någon).
- Jag har tre olästa i bokhyllan.
- Jag har utöver det sett fem av dem i filmatiserade versioner.

1900s
The First Men in the Moon (1901) by H. G. Wells[4]
The Scarlet Empire (1906) by David MacLean Parry
The Iron Heel (1908) by Jack London[4]
The Machine Stops (1909) by E. M. Forster[4]
Die Andere Seite (1909) by Alfred Kubin[citation needed]

1910s
Meccania, the Super-State (1918), by Owen Gregory

1920s
R.U.R. (1920) by Karel Čapek [5]
We (1921) by Yevgeny Zamyatin[4]
The Trial (1925) by Franz Kafka[citation needed]

1930s
Blocks (1931) by Ferdinand Bordewijk
Brave New World (1932) by Aldous Huxley[4]
The Shape of Things to Come (1933) by H. G. Wells[citation needed]
Kazohinia (1935) by Sándor Szathmári
It Can't Happen Here (1935) by Sinclair Lewis[citation needed]
War with the Newts (1936) by Karel Čapek
Swastika Night (1937) by Katharine Burdekin[citation needed]
Anthem (1938) by Ayn Rand[4]

1940s
Darkness at Noon (1940) by Arthur Koestler[6]
""If This Goes On—"" (1940) by Robert A. Heinlein[4]
Kallocain (1940) by Karin Boye[citation needed]
Ravage (1943) by René Barjavel[citation needed]
That Hideous Strength (1945) by C. S. Lewis[citation needed]
Bend Sinister (1947) by Vladimir Nabokov[7]
Ape and Essence (1948) by Aldous Huxley[4]
Final Blackout (1948) by L. Ron Hubbard
"The Lottery" (1948) by Shirley Jackson[citation needed]
Nineteen Eighty-Four (1949) by George Orwell[8]

1950s
Limbo, (vt. Limbo 90) (1952) by Bernard Wolfe[4]
Player Piano (also known as Utopia 14) (1952) by Kurt Vonnegut[9]
Fahrenheit 451 (1953) by Ray Bradbury[4]
One (also published as Escape to Nowhere) (1953) by David Karp [10]
The Space Merchants (1953) by Frederik Pohl and Cyril M. Kornbluth
The Chrysalids (1955) by John Wyndham[citation needed]
Atlas Shrugged (1957) by Ayn Rand[citation needed]
The Glass Bees (1957) by Ernst Junger[citation needed]
Kazohinia (1958) by Sándor Szathmári[citation needed]
Level 7 (1959) by Mordecai Roshwald[citation needed]
Naked Lunch (1959) by William S. Burroughs[11]
Time Out of Joint (1959) by Philip K. Dick[citation needed]

1960s
Facial Justice (1960) by L. P. Hartley[12]
A Canticle for Leibowitz(1960) by Walter M. Miller, Jr.
"Harrison Bergeron" (1961) by Kurt Vonnegut[13]
One Flew Over the Cuckoo's Nest (1962)by Ken Kesey
A Clockwork Orange (1962) by Anthony Burgess[citation needed]
The Wanting Seed (1962) by Anthony Burgess[citation needed]
Cloud On Silver (US title Sweeney's Island) (1964) by John Christopher[14]
Nova Express (1964) by William S. Burroughs[4]
"Repent, Harlequin!" Said the Ticktockman (1965) by Harlan Ellison[citation needed]
Make Room! Make Room! (1966) by Harry Harrison[4]
Logan's Run (1967) by William F. Nolan and George Clayton Johnson[citation needed]
Do Androids Dream of Electric Sheep? (1968) by Philip K. Dick[citation needed]
Stand on Zanzibar (1968) by John Brunner[4]
"Welcome to the Monkey House" (1968) by Kurt Vonnegut[citation needed]
The Jagged Orbit (1969) by John Brunner[4]

1970s
This Perfect Day (1970) by Ira Levin[15]
The Lathe of Heaven (1971) by Ursula K. Le Guin[16]
Smith's Dream (1971) by C. K. Stead[citation needed]
The World Inside (1971) by Robert Silverberg[citation needed]
Metropole (1971) by Ferenc Karinthy
The Sheep Look Up (1972) by John Brunner[4]
A Scanner Darkly (1973) Philip K. Dick
Memoirs Found in a Bathtub (1973) by Stanisław Lem[citation needed]
The Dispossessed (1974) by Ursula K. Le Guin[17]
Flow My Tears, The Policeman Said (1974) by Philip K. Dick[18]
Memoirs of a Survivor (1974) by Doris Lessing[citation needed]
The Shockwave Rider (1975) by John Brunner[4]
A World Out of Time (1976) by Larry Niven[citation needed]
1985 (1978) by Anthony Burgess[citation needed]
The Yawning Heights (1978) by Aleksandr Zinovyev[citation needed]
Alongside Night (1979) by J. Neil Schulman[19]
The Long Walk (1979) by Stephen King, under the pseudonym Richard Bachman[citation needed]

1980s
Mockingbird (1980) by Walter Tevis[citation needed]
The Running Man (1982) by Richard Bachman[citation needed]
And Still the earth (1983) by Ignácio de Loyola Brandão
Neuromancer (1984) by William Gibson[citation needed]
Dayworld (1985) by Philip José Farmer[20]
The Handmaid's Tale (1985) by Margaret Atwood[4]
Count Zero (1986) by William Gibson[21]
The Last Election (1986) by Pete Davies[citation needed]
Moscow 2042 (1986) by Vladimir Voinovich[citation needed]
The Shore of Women (1986) by Pamela Sargent[citation needed]
Ambient (1987) by Jack Womack[citation needed]
Drowning Towers (1987) by George Turner[citation needed]
In the Country of Last Things(1987) by Paul Auster[citation needed]
Obernewtyn Chronicles (1987-2008) by Isobelle Carmody[22]
Sea of Glass (1987) by Barry B. Longyear[citation needed]
The Domination (1988) by S. M. Stirling[citation needed]
Mona Lisa Overdrive (1988) by William Gibson[citation needed]
Terraplane (1988) by Jack Womack[citation needed]
Chung Kuo (1989) by David Wingrove[citation needed]
Dystopia (1989) by Dennis Jürgensen

1990s
Heathern (1990) by Jack Womack[citation needed]
My Melancholy Face (1991) by Heinrich Böll
Fatherland (1992) by Robert Harris[23]
The Children of Men (1992) by P.D. James[24]
The Fifth Sacred Thing (1993) by Starhawk[citation needed]
The Giver (1993) by Lois Lowry[25]
Invitation to the Game (1993) by Monica Hughes[citation needed]
Parable of the Sower (1993) by Octavia Butler[citation needed]
Virtual Light (1994) by William Gibson[citation needed]
Gun, with Occasional Music (1994) by Jonathan Lethem[26]
The Diamond Age, or A Young Lady's Illustrated Primer (1995) by Neal Stephenson[27]
Battle Royale (1999) by Koushun Takami[28]

21st century
Feed (2002) by M. T. Anderson[29]
Oryx and Crake (2003) by Margaret Atwood[30]
Manna (2003) by Marshall Brain[31]
The Bar Code Tattoo (2004) by Suzanne Weyn[32]
Cloud Atlas (2004) by David Mitchell[33]
Divided Kingdom (2005) by Rupert Thomson [34]
The Possibility of an Island (2005) by Michel Houellebecq[citation needed]
The Traveler (2005) by John Twelve Hawks[citation needed]
Never Let Me Go (2005) by Kazuo Ishiguro [35]
Bar Code Rebellion (2006) by Suzanne Weyn[32]
The Book of Dave (2006) by Will Self[36]
The Road (2006) by Cormac McCarthy[citation needed]
Veracity (2007) by Mark Lavorato
The Declaration (2008) by Gemma Malley

Hur många har du läst?