Jag läste: John Fowles - Illusionisten

Det finns en TV-serie som heter Lost.

Om Horace Engdal skrivt manus till denna TV-serie hade resultatet kanske blivit något i stil med John Fowles Illusionisten. En grupp människor, fågna på en vacker ö, lite kärlek, lite våld, många mysterier, komplett med tillbakablickar i det förflutna, som ska förklara handlingar i nuet. Men Horace hade inte kunnat hålla sig till grundpremisserna utan fullmatat manuset med akadmiska referenser: allt från psykologi till litteratur. Han hade dock förlorat sig i detta överambitiösa försök att förvandla de triviala grundpremiserna till ett djuplodande verk om det mänskliga varat (eller kanske det manliga varat?) Resultatet - Illusionisten - är en lätt irriterande och stundtals frusterarande upplevelse som man likväl inte kan slita sig från när man väl kommit in i den, precis som Lost.

Precis som när jag ser på Lost pustar och suckar jag vid blotta åsynen av vissa karaktärer och scener. Jag önskar ofta at jag kunde spola fram, men gör det aldrig - för jag vill trots allt inte riskera att missa något viktigt. Precis som i Lost besvaras frågor med nya frågor, och några egentliga svar ges aldrig. Oerhört irriterande. Här måste jag dock medge att Fowles är mycket skicklig på att ständigt ge historien nya förvecklingar, utan att de känns krystade.

Jag måste också medge att Illusionisten är en äkta page-turner. Jag läste ut de dryga 800 sidorna på kort tid, driven av behovet av få mina frågor besvarade. Upplösningen var dock en stor besvikelse, vilket jag misstänker att även Lost kommer att bli.

Att Illusionisten är älskad av så många är för mig smått obegripligt. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är den småpräktig och skrytsamt akademisk, på ett sätt jag avskyr när böcker är. Det stör mig också att den är så korkat orimlig. Ingen, jag menar ingen, skulle finna sig i all den skit huvudpersonen utsätts för, och till vilken nytta? Mycket liten, eftersom boken inte säger mig någonting. Och i min mening: skönlitteratur som inte lyckas förmedla någon form av budskap, må det vara en känsla, en kvardröjande tanke, vad som helst, är inget annat än ett misslyckande.

Någonstans gråter en litteraturkritiker.