Jag läste: Edward P Jones - Den kända världen

I de intervjuer jag läst med Edward P Jones framstår han som en sympatisk och lite udda herre. Enligt DN:s intervju har han ”ännu inte skaffat sig mobiltelefon, trots förläggarens böner. Bil vill han över huvud taget inte äga. Han ler sitt blyga leende över det gråsprängda skägget och säger att framgångarna inte har förändrat honom och hans liv, bortsett från att han skaffat sig en dator.” Han nämner i intervjun att han varit hemlös.

Det var i samband med utgivningen av hans debut, novellsamlingen Lost in the city, som Jones fick idéen till vad som skulle komma att bli Den kända världen. Han började skriva, men slutade redan efter 12 sidor, och sedan hände inte mer - på tio år. Tanken var att göra en omfattande research, men det blev aldrig av. ”I kept putting off the research. Around 2001 I finally got around to it after five weeks of vacation. I decided to start with the writing. I just gave up the idea of ever doing the research and all. I just sat down and started plugging away.” 1. Boken gavs ut 2003 och belönades följande år med pulitzer-priset.

Den kända världen kretsar kring Manchester - ett litet samhälle i delstaten Virginia under 1800-talets mitt. Här träffar vi Henry Townsend - en kolsvart man född i slaveri, som tack vare sin driftige far, Augustus, blivit friköpt. Men erfarenheten av slaveri hindrar inte Henry från att köpa egna slavar, män och kvinnor med samma hudfärg som han själv, och bygga upp en egen plantage. Förutom Henry möter vi en lång rad spännande personer; rika och fattiga, svarta och vita, slavar och fria. Persongalleriet påminner faktiskt lite om präktig rysk roman: namnen är inte lika krångliga, men de är väl så många!

De många karaktärerna illustrerar en viktig poäng: hur slaveriet präglar ett helt samhälle - alla dess invånare, och många av dess funktioner. I Manchester har alla, även personer som aldrig ägt en slav, någon form av relation till slaveriet. Och även om det finns lagar som reglerar förhållandet mellan ägare och ägd så existerar det enorma gråzoner, inte minst socialt, där folk själva måste ta ställning. Moses är slav till person med samma hudfärg som han själv, Countyts mäktigaste plantageägare, William Robbins, är kär i en svart kvinna med vilken han har flera barn, en fattig vit man slits mellan det moraliskt riktiga i att berätta för sheriffen att en fri man sålts som slav, och fruktan att bli kallad ”niggerälskare.” Slaveri skapar märkliga och komplexa relationer, minst sagt.

Rent berättartekniskt så kan det kanske vara värt att nämna att boken är inte skriven i kronologisk ordning. Årtal och platser kommer om vart annat, vilket gör boken spännande oförutsägbar, men samtidigt lite rörig. Och så är det ju, som sagt, många namn att hålla reda på. Ett roligt grepp är att Jones då och då ger läsaren små glimtar av romankaraktärernas framtid (den framtid som sträcker sig bortom boken). Glimtarna är helt oväsentliga för själva berättelsen, men bidrar med ett extra djup till karaktärerna. Jones har också ett gott sinne för humor, torr sådan! Följande utdrag är ett typexempel jag finner mycket lustigt: ”1860 års mantalsuppgifter sa att det fanns 2670 slavar i Manchester County, men folkräknaren, en brandchef som fruktade gud, hade grälat med sin fru den dagen han skickade rapporten till Washington D.C. och alla hans uträkningar var fel, eftersom han glömt att ha en etta i minne.”

Humorn leder oss in på något viktigt i sammanhanget; bokens ton. Slaveri måste betraktas som ett tungt ämne, och när jag tänker på genrens verkliga klassiker, Alex Haleys Rötter, så slår det mig att den onekligen behandlade det som ett sådant. Nu var det länge sedan jag läste Rötter, men jag har för mig att den var ganska seriös och moraliserande i tonen, eller? En av Jones största bedrifter med Den kända världen är nämligen hur avslappnat han behandlar ämnet. Här finns inga pekpinnar, och han överlåter helt dömandet och moraliserandet åt läsaren. Det känns alltid skönt när en författare litar på sina läsare, och i det här fallet går det hem. Med Jones egna ord:

”slavery comes with its own emotion. The story is... has its own passion, you know, and so why raise your voice with something like that? Just telling the story of a man wanting to be free and in trying to be free, they caught him and cut off his ear, you know. Why put a lot of exclamation marks with something like that, you know. You can tell it very, very straight.”2

Som ni kanske märker tycker jag mycket om den här boken. Först var jag lite avvaktande, men ju mer jag tänker och känner efter desto bättre blir den. Som Pulitzerprisvinnare betraktat tycker jag att den ligger strax under det absoluta toppskiktet bland de romaner som fått priset de senaste åren, och bara det är ett mycket gott omdöme.

Den kända världen finns ute nu på Ordfront förlag.