Jag läste: Steve Sem-Sandberg - De fattiga i Lodz

Jag trodde mig veta något om getton under andra världskriget redan innan jag läste De fattiga i Lodz. Det var avgränsade stadsdelar med tuffa förhållanden där judar for illa. Men jag inser snart hur oerhört förenklad en sån bild är. Sem-Sandberg tydliggör detta och sätter färger och konturer på lidandet och eländet. Han visar att även gettona hade någon slags vardag, hur absurd den än såg ut, och att gettot var ett ställe med en utbyggd inre organisation som hade sina egna inneboende orättvisor.

Boken innehåller ett stort persongalleri men får ändå sägas kretsa kring gettots judeäldste Mordechai Chaim Rumkowski. Ett centralt tema är den roll han spelade för judarna i gettot. Rumkowski, som var direkt underställd tyskarna, formade tidigt gettot enligt en arbetslinje. Judarna i Lodz sattes i hårt arbete och de var länge en viktig försörjningskälla för de tyska armeerna. Taktiken var alltså att göra gettot oumbärligt för det tyska krigsmaskineriet. Det fungerade kanske till viss del, under en tid, men fick också fasansfulla konsekvenser. Alla icke-arbetsföra, inkluderat barn för små för att arbeta, måste lämna gettot. Vart alla "utflyttade" judar åker är inledningsvis oklart, även om gettoinvånarna har sina uttalade farhågor. Desto tydligare är det för den som har historieboken i sin hand.

Skrivsättet ("de litterära kvalitéerna") kräver en viss uppmärksamhet med skiftande perspektiv, fragment på tyska (och jiddisch?) och närmast drömska sekvenser som inflikas i det dokumentära och romanen. För mig ger den grundligt efterforskade och starka återgivningen av den underliggande faktiska historien tillsammans med Rumkowski som person som den stora behållningen och det bestående intrycket.