Jag läste: Graham Greene – Vår man i Havanna

Greene måste ha haft väldigt roligt när han skrev ”Vår man i Havanna”, nästan lika roligt som jag hade när jag läste den.

Mr Wormold säljer dammsugare i förrevolutionens Havanna. Affärerna går dåligt, och hans ekonomi blir inte bättre av att dottern, som han inte kan säga nej till, går och köper en häst. När allt ser som mörkast ut blir han rekryterad av den brittiska underrättelsetjänsten, som frikostigt betalar för alla ”spionrelaterade” utgifter. För att lösa sin privata ekonomi drömmer Mr Wormold upp flera fiktiva agenter och behåller alla pengar. Huvudkvarteret blir i sin tur mycket imponerade av hans flit, och skickar förstärkning. Men Wormold uppmärksammas snart av fientliga agenter, som – hur märkligt det än låter – uppfattar honom som ett hot, och snart finner han sig indragen i en riktig spionhärva med sig själv i centrum.

”Vår man i Havanna” är en dråplig historia som roade mig oerhört. Utöver själva storyn så är boken toppad med en del vackra formuleringar och rätt intressanta funderingar om tortyr, existensen, och så gud. Greene, som inte ville bli kallad en katolsk författare, utan en författare som råkade vara katolik, är härligt avogt inställd till kristendomen. För Wormold är religion ”sagor.” Följande stycke är ett lysande exempel Greenes underfundiga funderingar kring gud.

”Gud tar inte lärdom av erfarenheten, för hur skulle Han då alls kunna hoppas på människorna? Det är vetenskapsmannen, som adderar ihop sifferraderna och får samma slutsumma, det är de, som vållar alla ledsamheter. När Newton upptäckte tyngdlagen – så tog han lärdom av erfarenheten och sedan…”

”Jag trodde han lärde sig det av ett äpple”

”Det är sak samma. Sedan var det bara en tidsfråga när lord Rutherford skulle komma och klyva atomen. Han hade också tagit lärdom av erfarenheten, och det hade männen som stod bakom Hiroshima med. Om vi bara hade blivit födda som clowner, skulle vi inte träffas av några olyckor värre än ett par blåmärken och lite vit målarfärg. Ta inte lärdom av erfarenheten, Milly. Den förstör våra liv.”

”Vår man i Havanna” är en bok man blir riktigt glad av att läsa. Jag tänker genast söka upp en annan av Greene:s böcker, ”The Quiet American”, för att se om den är lika trevlig.