Jag läste: Scarlett Thomas – The End of Mr Y

Utan det snygga omslaget hade jag aldrig läst The End of Mr Y, det kan jag medge med en gång. Men den låg där i bokaffären och såg så vacker ut att jag bara var tvungen att köpa den - utan att ha någon klarare uppfattning om dess innehåll. Men en bok ska som bekant inte dömas efter omslaget, så vad finns det att säga om innehållet mellan de vackra pärmarna?

The End of Mr Y är ganska svårkategoriserad. Det är en slags filosofisk fantasy/sci-fi/äventyrsroman (dock utan troll och rymdskepp). Bokens huvudperson Ariel Manto doktorerar på tankeexperiment vid ett universitet i England. Via sin handledare kommer hon i kontakt med en viktoriansk författare som skrivit en bok - The End of Mr Y. Det sägs att alla som läser boken dör, men den är så ovanlig att knappt någon ens vet vad den handlar om. Ariel får självfallet fast i boken och upptäcker att de innehåller nyckeln till en annan "dimension." I denna dimension kan man "läsa" andra tankar, resa i tiden och, visar det sig, ändra historien. Ariel upptäcker snart att hon är jagad av män som vill åt boken för att kunna exploatera dess krafter.

Låter det flummigt? Det är det också, men boken har ett bra driv. Det är en ”pageturner” som får dig att läsa sida upp och sida ner. Men tyvärr finns det en hel del annat som inte är så bra. Sämst är hur Thomas hanterar "the Troposphere" - den andra dimensionen. Dimensionen styrs med hjälp av en "konsol" som påminner mycket om ett dataspel, eller kanske en mobiltelefon. Faktiskt påminner hela boken lite om ett dataspel: hon letar ledtrådar och avancerar från nivå till nivå och blir klokare och starkare under resans gång. Låter som ett medelmåttigt tv-spel, inte sant? Inte blir det bättre av att Ariel springer på en gud skulle kunna vara Splinter från Teenage Mutant Ninja Turtles.

Boken har dock ett idéinnehåll som stundtals är mycket intressant. En del diskussioner om språkets egenskaper och hur vår verklighet är konstruerad är tankeväckande. Det går dock överstyr ibland. Ariel diskuterar ofta och gärna Derrida och Heidegger – två tunga filosofer. Har man ingen djupare kunskap om dessa två herrars idéer (jag säger djupare för att känna till att Derrida förknippas med dekonstruktionism, viket jag visste, hjälper inte) har man lite utbyte av dessa diskussioner. Man känner sig mest lite dum, och när en författare får läsaren att känna sig dum vill jag påstå att hon/han misslyckats med något. Boken avslutas också med en ganska obehaglig epilog som får mig att undra om Thomas skrivit för att predika kristendomen? Men det kan säkert tolkas på andra sätt också.

Vad jag främst tar mig med från den här boken är något jag redan visste: köp inte en bok baserat på dess omslag, korkade människa.

Sa någon att romaner inte kan vara allmänbildande?

Kom igång med Scarlett Thomas The End of Mister Y idag. Eller ja, kom igång och kom igång, 184 sidor blev det visst! En riktig pageturner är det, och allmänbildande dessutom. Under dagens lopp har jag sökt upp följande på Wikipedia i samband med boken:

Schrödingers katt
Möbiusband
Jacques Derrida
Homeopati
Olbers paradox

Och omslaget... ren porr för oss omslagsentusiaster. Den svarta kanten är oerhört effektfull. Ska bli spännande att se hur de svenska förlagen lyckas fucka upp det.



Imorgon börjar plugget igen *suckar djupt*

En sak till: RÖSTA!!!

Läsarundersökning: Är det för mycket musikinlägg här?

Sedan jag startade den här bloggen har den utvecklats till något annat än jag ursprungligen tänkt. Det som började som en utpräglad pocketblogg är numera en allmän litteraturblogg med snedvridning åt "utländska författare." Från början hade jag heller inte tänkt att posta musikrelaterade inlägg, något som blivit vanligare med tiden.

På sistone har jag funderat en del på vad ni läsare egentligen tycker om mina musikposter. För trots allt så är det här en litteraturblogg i första hand. Är det rent av så att en majoritet av er "står ut" med musikposterna, eller är det tvärt om: finns det rent av dem av er som föredrar musikinläggen framför litteraturinläggen? Det här vill jag gärna ta reda på och därför har jag postat en läsarundersökning jag hoppas att ni orkar delta i. Ni hittar den i menyn uppe till höger.

Uppdatering:

Här är svarsalternativen:

Nja. Musikinläggen funkar, men litteraturinläggen intresserar mig mest. (38%)
Ja! Jag vill bara ha litteraturinlägg. (23%)
Nej. Jag tycker om både litteratur- och musikinlägg. (38%)
Nejnejnej! Jag vill bara ha musikinlägg. (0%)
Nej. Litteraturinläggen funkar, men musikinläggen intresserar mig mest. (0%)
Annan åsikt (lämna en kommentar). (0%)

Vad innebär då det här för framtiden? Kort sagt: ingenting. Jag har aldrig haft för avsikt att sluta med musikinläggen, jag ville bara kolla så att inte majoriteten av er avskydde dem, då hade jag kanske tvingats tänka om. Till er som bara vill ha litteraturinlägg: jag ber er att se mellan fingrarna på mina enstaka musikrelaterade yttringar.

Förvirrad?

Tenta imorgon. Det löser man bäst genom att försöka distrahera sig med annat. Diska och städa är poppis. Är det redan gjort kan man posta ett blogginlägg. Jag har skrivit om Handsome Furs tidigare (här), men nu är herr och fru Boeckner snart aktuella med Face Control, uppföljaren till Plague Park. En gratislåt från plattan hittar ni nedan.


Handsome Furs - I'm Confused" [MP3]

Jag läste: Gary Shteyngart - Absurdistan

Det finns många likheter mellan Gary Shteyngarts debutroman The Russian debutante's handbook (min recension här) och Absurdistan. Precis som i Den ryske debutantens handbok handlar Absurdistan om en rysk jude, Misha, som reser till USA för att studera på universitet. Till skillnad från Grishkin förälskar sig Misha i USA, särskilt New York där han bosätter sig och skaffar sig en svart flickvän från Bronx. "I ... fell in love with these colorfull people att first blush. There was something downright Soviet about the sight of underempolyed men and women arranged along endless stretches for broken porch-front and unmowen lawn - it seemed that, like my Soviet compatriots, they were making an entire lifestyle out of their defeat." Misha påminner lite om Ignatius J. Reilly från Dumskallarnas sammansvärjning, fast det är inte helt rättvist. Precis som Ignatius är han en tjock matälskare som är lite vilse i världen, men till skillnad från densamme har han ett gott hjärta.

Sedan Misha återvänt till ryssland för ett kort besök nekas han inresetillstånd till USA. Anledningen är att hans far - den 1238 rikaste mannen i ryssland - anklagas för att ha mördat en affärsman från Oklahoma. Till råga på allt dumpas han av sin älskade Rouenna, som byter ut honom mot "Jerry Shteynfarb", författare till "Russian Arriviste's Hand Job" (om inte annat tyder det på viss självdistans att Shtenyngart skrivit in sig själv i romanen som framgångsprofiterande tölp). För att kunna återvända till New York reser Misha till Absurdistan - "The most successful of our former Sovjet republics, the so called Norway of the Caspian" - för att köpa sig ett belgiskt pass. I Absurdistan blir han indragen i en etnisk/religös konflikt som eskalerar till inbördeskrig.


Det låter som en härlig soppa, eller hur? Och det är det också. Abstudistan är, bland mycket annat, en underbar skildring av hur det gamla öst försöker ta till sig de värderingar man uppfattar som västerländska (läs amerikanska) - kapitalism, konsumtion, demokrati, Ikea, och hip hop. Det hela sker dock mest på ytan, vilket gör alltsammans komiskt karikatyrartat. Men det finns också en mer seriös sida. När sanningen bakom inbördeskriget kryper fram mot bokens slut är det omöjligt att inte dra paralleller till Irak-kriget. Shtenyngart målar upp en mörk bild där mäktiga oljeföretag och lokala gangsters har delade intressen.

Boken är också lite av en hyllning till New York. Sekvenserna där Misha drömmer sig bort över atlanten, landar i Manhattan och tar tunnelbanan till flickvännen i Bronx, är smått fantastiska och kan få vem som helst att längta dit.

Jag vet inte om amerikansk hip hop är stort i ryssland, men i boken är alla måna om att omfamna det, och kanske är det inte så märkligt: kommersiell hiphop är på många sätt kapitalismens och konsumtionens högborg. Även Misha fastnar för hip hop, framför allt för subgenren "Ghettotech". "The modern reader may be familiar with "Ass-N-Titties by Dj Assult, perhaps the most seminal work of the genre." En annan av Mishas favoriter är "Bust a nut" med Humungous G, som han gärna rappar med i. Som ni förstår av låttitlarna är det snusk på ghettoslang, vilket för oss till bokens språk. Om ni ska läsa Shtenyngart rekommenderar verkligen jag att ni gör det på originalspråk, annars går ni miste om massor – hur duktig översättaren än är.

Precis som Shtenyngarts debut är Absurdistan en förbannat bra bok. Jag skulle till och med vilja säga att den är bättre. Det ska bli spännande att se om Shtenyngart kan toppa den framöver. Jag har letat och letat efter information om kommande böcker, utan resultat. Men jag hoppas innerligt att han sitter på hemma på kammaren och skriver på nästa saga från hans underbara rysk-amerikanska universum.

Mer från arkiven - Mitt tonårsjag sågar Hemingway och Tranströmer

Jag hittade två bokrecensioner till: Hemingways ”Farväl till vapnen" och Tomas Tranströmers "Sanningsbarriären." Båda är från 1999, och åtminstone en av dem skrev jag på Svenska C-nivå, en kurs jag fick MVG i. Man kan ju fråga sig om läraren var korkad, eller om nivån helt enkelt inte är högre i den åldern? Den här gången har jag bara tagit med det mest läsvärda:

”Farväl till vapnen” är helt olik alla andra böcker jag läst. De första 100 sidorna är förskräckligt tråkiga. De är en liten introduktion till Henrys sätt att se på kriget, hans kamrater och hans vardag. När han träffar miss Barkely börjar det hända saker, äntligen blir det lite handling. Handling är rätt ord, för ”Farväl till vapnen” är absolut ingen spännande bok, med undantag från en liten sekvens där Henry tvingas tillbaka till amen efter sjukhusvistelsen.

Älskling, är ett ord som förekommer ofta, minst 5 gånger per sida, ibland 10. Tillslut mår man så illa när man läser det att man lägger boken ifrån sig.

...

På två sidor lyckas Hemingway klämma in inte mindre än elva älskling/älskar. Vad kan det betyda? Jag tror att det kan betyda två saker, antingen att de båda älskar varandra väldigt mycket (vilket jag personligen tror), eller att de försöker intala sig själv att de älskar varandra.

...

Hemingway tjänstgjorde precis som Henry vid den italienska fronten, även han som ambulansförare. Det är tydligt att Hemingway hämtat mycket av boken från egna erfarenheter, men han har nog skrivit till mycket för att göra den mer spännande.

Jag gillar framför allt analysen i näst sista stycket! Och att jag mådde illa av alla "älskling." Jag har faktiskt läst om ”Farväl till vapnen" för några år sedan, och jag måste erkänna att Hemingway fortfarande inte är någon favorit, men så tråkig är han inte!

Det finns många som inte förstår sig på poesi, jag är en av dom. Jag uppskattar inte de språklekar och den mystik som är tänkt att få fantasin att flöda. Istället retar jag mig på författaren, som i detta fallet fyllt boken med 46 sidor för mig obegriplig och meningslös text. Här är ett utdrag ur första sidan.

"Natten efter olyckan drömde jag om en koppärrig man
som gick i gränderna
Danton!
Inte den andre - Robespierre tar inte såna promenader
Robespierre gör omsorgsfull toalett en timme på morgonen
resten av dygnet ägnar har åt Folket
I pamfletterna paradis, bland dygdens maskiner."

Redan efter sju rader har jag inte mindre än fyra frågor som grämer mig. Vad är en koppärrig man?, vad/vem är Danton?, vem är Robespierre? och vad menas med pamfletterna paradis?. Även om hela boken inte är så här blir det hela tiden för många frågor och det dröjer inte länge förrän man tröttnar och läger boken ifrån sig.

Tycker det är härligt att jag var så rättfram i första meningen. Hur jag sen kan skriva att jag inte gillar språklekar förstår jag inte. Bara något halvår efter denna recension skrevs började jag och mina vänner skriva hip hop-texter där just klyftiga språklekar var målet. Sen är det ju klart att poesi blir jobbigt om man ska ha "svar på alla frågor" :)

Från arkiven: "Analys av detaljrikedomen i Henning Mankells ”Mördare utan ansiske.”

Jag sitter och rensar bland mina mappar och hittar mycket roligt. Roligast av allt: en "analys" av Henning Mankells "Mördaren utan ansikte", skriven av mig själv för tio år sedan! Och jag som kunde ha svurit på att jag aldrig läst en Mankell. Tji fick jag, och mitt korta minne. Här är den i dess ocensurerade form, komplett med stavfel i rubriken och allt:

Analys av detaljrikedomen i Henning Mankells ”Mördare utan ansiske.”

”Mördare utan ansikte” är skriven av Henning Mankell, 1991, och är en i en serie av flera böcker om kommissarien Kurt Wallander. ”Mördare utan ansikte” handlar om två gamla människor, Maria och Johannes, som blir brutalt mördade. Poliskommissarie Kurt Wallander kopplas in och får en ovanligt komplicerad mordutredning på halsen. Och trots stora personliga problem med både fru och barn lyckas han bemästra situationen och inleda jakten efter mördarna. Men han kommer snart underfund med att desto djupare han gräver, desto större blir problemen, och ganska snart har det hela utvecklat sig från ett mord på landsbygden till en rikstäckande mediadebatt med klara inslag av rasism. Utredningen blir långlivad, men slutligen klarnar allt och Kurt Wallander kan skriva ännu ett löst fall till sin meritlista.

När man sitter och läser i ”Mördare utan ansikte” är det inte utan att man blir lite imponerad. Inte för att handlingen i sig är särskilt unik eller att handlingen är sådär jättespännande, utan av sättet Henning Mankell beskriver de små sakerna. ”Han letade sig fram till en av de danska kanalerna där nyhetssändningen just skulle börja” , ”När han vaknade efter några timmar stod tekoppen orörd” , En halväten kyckling låg på golvet. Det luktade kattpiss överallt.”

Dessa meningar har ingenting med själva handlingen att göra, men de bidrar i högsta grad till en bra bok på så sätt att man lätt skapar sig en bild om hur det ser ut runtomring Kurt. Det tycker jag är viktigt för om man läser en bok där författaren bara går rakt på sak utan några som helst försök att beskriva eller förklara gör detta att boken känns ytlig och man får svårare att ta den till sig.

”Han bestämde sig för att vänta tills han skrivigt pressmeddelandet. Han satte på sig lurarna till den lilla kassettbandspelaren och tryckte in en kasset med Jussi Björling. Det skrapande ljudet från trettitalsinspelningen förmådde inte undanskymma välljudet från musiken ur >Rigoletto<. Pressmeddelandet blev åtta rader långt.”

Detta är ett typiskt stycke ur boken, och speglar nog ganska bra Henning Mankells sätt att skriva. För att om en annan författare skulle skriva samma sak kan jag tänka mig att han hade hoppat över allt om kassettradion och bara skrivit: ”Pressmeddelandet blev åtta rader långt.”

Till sist vill jag bara säga att jag tycker Henning Mankell är en bra författare med en ovanligt bra förmåga att återskapa sina tankar i texten och på så sätt underlätta för läsaren.

Första stycket är obetalbart, men näst sista stycket går inte av för hackor det heller! Det är också komiskt att jag, helt omedvetande, lyckats exemplifiera med ett stycke där det framgår att herr Wallander gillar klassisk musik, den kanske största klyschan i hela deckarsvängen. Jag vet inte vad jag fick för betyg på detta mästerverk, men fröken hade nog varit stolt om hon vetat att jag fortfarande skriver bokrecensioner, tror ni inte det?

Uppdatering: Hittade fler! Mitt tonårsjag sågar både Hemingway och Tranströmer! Säg ifrån om ni är nyfikna så postar jag.

Julens hårda paket

I år kom tomten med två hårda bokklappar: Kellermans Rocky 10 år och Peter Englunds Stridens skönhet och sorg. Rockyalbumet och jag har redan hunnit tillbringa rätt mycket tid tillsammans. Det är tjockt, roligt och färggrannt! Englunds bok ser jag också fram emot. Boken följer nitton verkliga personer under första världskriget. Det verkar vara ett intressant koncept från en författare jag läst för lite av.

Jag gav också bort böcker. Mamma fick Ulla Molins Leva med trädgård som jag efter två års letande hittade på bokbörsen i början på december! Hon blev lycklig över den må ni tro. Bror min fick Wagamama kokbok av Hugo Arnold, och han verkade rätt nöjd med den också. Det japanska köket är inte bara sushi, tack o lov.

Julens bok är Shteyngarts Absurdistan. Den är fantastisk! Återkommer med en recension när jag läst ut den.

Vad har ni fått och läst i jul? Dela gärna med er!

"Starting Over"

Då var det 2009. Det kommande året hoppas jag finna mer tid för läsning, även om det inledningsvis ser tungt ut på den fronten. I januari börjar mitt nya jobb (som förhoppningsvis kan ersätta mitt nuvarande arbete). Samtidigt fortsätter studierna på helfart med två tentor i mitten på månaden. Inte lätt att hitta lästid där inte.

Tänkte avsluta årets första inlägg med att tipsa om att Black Lips lagt ut en MP3a från kommande plattan 200millionthousand. Du laddar ner den här. Låttiteln är Starting over, vilket känns mycket passande så här på årets första dag. Enjoy!