Jag läste: John Fowles - Illusionisten

Det finns en TV-serie som heter Lost.

Om Horace Engdal skrivt manus till denna TV-serie hade resultatet kanske blivit något i stil med John Fowles Illusionisten. En grupp människor, fågna på en vacker ö, lite kärlek, lite våld, många mysterier, komplett med tillbakablickar i det förflutna, som ska förklara handlingar i nuet. Men Horace hade inte kunnat hålla sig till grundpremisserna utan fullmatat manuset med akadmiska referenser: allt från psykologi till litteratur. Han hade dock förlorat sig i detta överambitiösa försök att förvandla de triviala grundpremiserna till ett djuplodande verk om det mänskliga varat (eller kanske det manliga varat?) Resultatet - Illusionisten - är en lätt irriterande och stundtals frusterarande upplevelse som man likväl inte kan slita sig från när man väl kommit in i den, precis som Lost.

Precis som när jag ser på Lost pustar och suckar jag vid blotta åsynen av vissa karaktärer och scener. Jag önskar ofta at jag kunde spola fram, men gör det aldrig - för jag vill trots allt inte riskera att missa något viktigt. Precis som i Lost besvaras frågor med nya frågor, och några egentliga svar ges aldrig. Oerhört irriterande. Här måste jag dock medge att Fowles är mycket skicklig på att ständigt ge historien nya förvecklingar, utan att de känns krystade.

Jag måste också medge att Illusionisten är en äkta page-turner. Jag läste ut de dryga 800 sidorna på kort tid, driven av behovet av få mina frågor besvarade. Upplösningen var dock en stor besvikelse, vilket jag misstänker att även Lost kommer att bli.

Att Illusionisten är älskad av så många är för mig smått obegripligt. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är den småpräktig och skrytsamt akademisk, på ett sätt jag avskyr när böcker är. Det stör mig också att den är så korkat orimlig. Ingen, jag menar ingen, skulle finna sig i all den skit huvudpersonen utsätts för, och till vilken nytta? Mycket liten, eftersom boken inte säger mig någonting. Och i min mening: skönlitteratur som inte lyckas förmedla någon form av budskap, må det vara en känsla, en kvardröjande tanke, vad som helst, är inget annat än ett misslyckande.

Någonstans gråter en litteraturkritiker.

Den där Carsten, en härlig dansk?

Den här har jag velat läsa ända sedan den kom ut i inbunden, men nu finns den äntligen i pocket! Trevligt.

"Havet och människan är huvudpersonerna i denna makalösa krönika om den lilla staden Marstal med den stora flottan. Det är "vi", stadens invånare, som berättar och läsaren får lära känna många av dem. Några porträtteras i närbild; i en mäktig berättelse som spänner över hundra år, från det dansk-tyska kriget 1848 till andra världskrigets slut, får vi följa dem över världshaven."

Får se om Månpocket vill skicka mig ett rec.ex! Uppdatering: Nej, de vill de tydligen inte!! Då skiter vi i Carsten, och Månpocket.

En mycket kort (och kanske oviktig) fråga

Borde jag posta fler bilder med mina inlägg??

Sam Lipsyte?

Hittade en mycket liten länk på DN med följande text: "USA:s roligaste författare samtalar - Läs Gary Shteyngarts intervju med Sam Lipsyte på litteratursajten Loggernaut." Här hittar ni intervjun. Shteyngart är jag med bekant med sedan tidigare, och honom tycker jag mycket om (recension här), men vem är Lipsyte? Honom har jag missat helt. Eftersom DN nämner honom i så fint sällskap kan det nog vara en ide att läsa honom, tror ni inte det? Här är två av hans titlar, följda av korta beskrivningar:

Homeland
"What if somebody finally wrote to his high school alumni bulletin and told...the truth! Here is an update from hell, and the most brilliant work to date, by the novelist whom Jeffrey Eugenides calls "original, devious, and very funny" and of whose first novel Chuck Palahniuk wrote, "I laughed out loud---and I never laugh out loud."

The Eastern Valley High School Alumni newsletter, Catamount Notes, is bursting with tales of success: former students include a bankable politician and a famous baseball star, not to mention a major-label recording artist. Then there is the appalling, yet utterly lovable, Lewis Miner, class of '89---a.k.a Teabag---who did not pan out. This is his confession in all its bitter, lovelorn glory."

SUBJECT STEVE
"Steve's fettle is absolutely fine, but nevertheless, he's dying - of a mystery disease that just might be boredom. At least, that's what the guys in the white coats say. They're not doctors, they're just guys in white coats, and the subject's name isn't Steve, either, but we'll get to that."

Vad tror Ni därute? Jag tror!

Fowles och de övernaturliga samerna

Illusionisten börjar på allvar irritera mig. Sida efter sida med pretentiös skit och rent skitsnack. (Böcker där klassisk musik betraktas som den yttersta av kulturformer bör undvikas till varje pris. Det är en tumregel så god som någon vad gäller läsvärd litteratur.)

På tal om skitsnack, vad sägs till exempel om följande:

"Det finns bara en kommunikationsmetod som inte är beroende av tid. Vissa förnekar att den existerar. Men det finns många fall, tillförlitligt verifierade av hederliga och vetenskapliga vittnen, av tankar som har kommunicerats i exakt samma ögonblick som de föddes. I vissa primitiva kulturer, såsom bland samerna, är detta fenomen så vanligt, så accepterat, att det är används som dagligt hjälpmedel, på samma sätt som vi i Frankrike använder telegrafen eller telefonen. "

Har vi någon läsare från Norrland med oss som kan bekräfta detta: att samerna kommunicerar telepatiskt?

Jag tycker inte om att avbryta böcker, men om inget sker inom de närmsta 100 sidorna får jag nog dumpa den här tegelstenen.

Des-Illusionisten

Jag har lite skralt i kassan just nu och därför plockade jag upp en bok som stått oläst i min bokhylla ett par år: John Fowles Illusionisten. Jag har förstått att många tycker mycket om den här boken, men dryga 200 sidor in kan jag inte begripa varför. Den är sådär småpräktig och skrytsamt akademisk, på ett sätt jag avskyr när böcker är. Bäst är skildringarna av medelhavsklimatet, de är värmande i höstrusket. Tillhör du skaran som tycker mycket om Illusionisten får du gärna motivera varför jag ska fortsätta läsa...

Uppdatering: Intressant kommentar från Martina: Den kommentaren har jag hört från lika många som älskar den!

Självpepp

You got the touch
You got the power

When all hell's breakin' loose
You'll be riding the eye of the storm

You got the heart
You got the motion

Stan Bush är ju gud!

Jag läste: Chuck Palahniuk - Survivor

Tender Branson växer upp i en religiös sekt i Nebraska, USA. Precis som majoriteten av sektens pojkar och flickor skolas han till ett liv i den lågavlönade servicesektorn, och skickas på sin 17:e födelsedag ut i världen för att tjäna pengar till sekten. När myndigheterna får upp ögonen för vad som pågår begår sekten massjälvmord och Tender finner sig snart vara bland de sista överlevande, vilket en cynisk agent från en marknadsföringsfirma inte är sen att utnyttja. Tender lanseras som en religiös ledare och blir snart en firad stjärna - och miljardindustri.

Survivor är den andra av Palahniuks böcker, men den första jag har läst. Hans debutroman Fight Club har jag däremot sett i David Finchers utmärkta filmatisering. Skillnaden mellan att läsa en bok och att se filmen är ofta avgrundsdjup. Något som dock slog mig tidigt i Survivor var att tonen, dialogen och själva känslan påminde mig oerhört mycket om just Fight Club. Det tog mig faktiskt rätt många sidor innan jag lyckades mota bort bilen av Tyler Durden (Brad Pitts karaktär från filmen) från varje ord och mening jag läste. Först tolkade jag detta som att Fincher lyckats fånga Palahniuk väldigt bra, men sedan slogs jag av en mer oroande tanke. Kanske är Palahniuk en författare som, i vissa avseenden, skriver samma bok om och om igen? En lite coolare John Irving liksom. Att dra en sådan slutsats efter en bok och film är naturligtvis förhastat, men där finns i alla fall ett mycket tydligt släktskap.

Vad gäller själva boken så kan den bäst beskrivas som en cynisk och träffade satir av kändisskapet och marknadsföringsbranschen. Just ordet ”satir” har aldrig känts mer befogat än här. Den innehåller också en hel del sociologiska infallsvinklar, vilket jag som tidigare sociologistudent, tycker är mycket intressant. Tender brottas till exempel med att lära sig leva utan sina stränga religiösa rättesnören, samtidigt som han ibland kan sakna det enkla livet med de tydliga reglerna och, får man känslan av, var lyckligare med dem.

"Ten years ago, he was the hardworking salt of the earth. All he wanted was to go to Heaven. Sitting here today, everything that he worked for in the world is lost. All his external rules and controls are gone.
There is no Hell. There is no Heaven.
Still, just dawning on him is the idea that now everything is possible.
Now he wants everything."

Det finns dock en del problem, och då tänker jag framför allt på tempot i berättelsen. Jag tycker om Palahniuks språk och berättarstil, men ibland går han lite väl fort fram. Tenders förvandlig från “nobody” till “stjärna” går på dryga två sidor, vilket irriterade mig. Att den innehåller övernaturliga inslag gör mig ingenting, men när det sker tvära kast (som i föregående exempel) utan vidare förklaring tycker jag att boken mister lite av sin trovärdighet.

Slutsatsen blir väl att Palahniuk tyvärr inte levde upp till mina högt ställda förväntningar. Survivor var dock så pass bra att jag kommer att ge honom en chans till. Inte minst för att bilda mig en bättre uppfattning om han lider av ”John Irving-syndromet.” Hoppas inte.

Snålheten bedrar visheten

Det krävdes en del övertygande från O-K innan jag plockade ner och bläddrade i Den hemlige kocken. När vi diskuterarade boken gick mitt resonemang typ "vem kan inte räkna ut att billiga produkter innehåller en massa skit? Men innan jag har råd att köpa bättre produkter vill jag inte veta", och det är egentligen fortfarande min ståndpunkt. Men, har man väl börjat bläddra i Den hemlige kocken är den omöjlig att lägga ifrån sig. Jag gav ett ex. till A och jag tar varje chans jag får att läsa ett stycke här, ett stycke där. Den är både matnyttig (till skillnad från produkterna), och rolig. Hur mycket den kommer att förändra mina matvanor återstår att se

I natt gäller det

I natt håller vi tummarna för att en majoritet av Jänkarna på andra sidan pölen fortfarande är vid sina sinnes fulla bruk. De gör ju ständigt sitt bästa för att bevisa motsatsen kan tyckas, men enligt alla experter verkar det här valet vara över innan det ens har börjat. Tack och lov. Jag hade tänkt valvaka, men det känns inte längre så meningsfullt. Hoppas Obama skrällvinner Indiana runt 01.00 så kan jag gå och lägga mig sedan.

Uppdatering 00.49: Jag gillar Göran Rosenberg som sitter som expert på 4:an. Jag har länge tänkt läsa hans bok om USA Friare kan ingen vara, men det har inte blivit av. Nu fick jag blodad tand igen.

Uppdatering 01.07: SVT har "fint" besök av Billy McCormac, en gammal bekant på den här bloggen. Ironiskt nog bevakar han bloggar för SVT! Jag skulle tro att Billy håller på McCain, som delar dennes frihandelsideologi.

Uppdatering 02.15: Enligt ABC har Obama vunnit Pennsylvania, vilket förmodligen är spiken i kistan för McCain. Annars är ju Filip och Fredriks lätt förvirrade valvaka den stora behållningen. Bäst gäster också. "Första gången kanal 5 ägnar sig åt något riktigt", säger Filip.

Uppdatering 03.00: Jag har fastnat framför Filip och Fredrik, bra underhållning! Men nu tänker jag iaf stänga av datorn och krypa ner. Obama går mot en säker seger, och det känns som en stor lättnad. Låt oss nu hoppas att han lever upp förväntningarna. De får de fyra kommande åren visa! NYC gick precis, i denna sekund, till Obama. Sjukt väntat. Sov gott.

Uppdatering dagen efter: Obamas segertal är väl värt att lyssna på. Mannen är en STOR talare. Det är omöjligt att inte bli rörd faktiskt. Notera ävan Oprah Winfrey som står mitt i den väldiga folkmassan, som en vanlig dödlig, och kämpar med att hålla tillbaka tårarna.