"Where wild things are" blir ännu lite vildare

Okej, förlåt att jag tjatar men det finns all anledning att hetsa upp sig över Where wild things are som jag bland annat skrivit om här. Som om att det inte räckte (!) med Spike Jonze och Dave Eggers har det nu framkommit att den här damen står för, hela eller delar av, soundtracket:

Karen O från Yeah Yeah Yeahs.

Kellerman får sin film till sist

DN publicerar idag den första bilden från filmatiseringen av Martin Kellermans Rocky. Trogna Rocky-läsare vet att det varit tal om en film länge, men nu verkar det som att filmen får premiär under 2009. Tyvärr är mina förväntningar låga. Rocky hade sin peak för många år sedan. Det vet både fansen och Kellerman själv, och därför tror jag att filmen kommer baseras på de tidiga albumen som allmänt anses vara de bästa. Problemet med den lösningen är naturligtvis att vi kommer att känna igen mycket, kanske för mycket. Sedan är jag inte säker på att jag vill se en 3D-animerad Rocky, och vem ska göra rösterna? Robert Gustavson? Nej, tack. Trots dessa invändnigar tror jag att "Rocky the movie" blir en publiksuccse, i alla fall i storstäderna (alla tre). Hur det går på landsbygden där älgen Helge äter Rocky till frukost återstår att se... Vad tror ni: flipp eller flopp?

Dave Eggers och PDF-kapitlet

Just nu läser jag Dave Eggers You shall know our velocity. Den är bra - faktiskt bättre än Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet som jag, i ärlighetens namn, tycke var sådär. I fredags gjorde jag lite research om boken och hittade något MYCKET intressant. Ett år efter det att You shall know our velocity utkommit gavs boken på nytt. Den här gången under titeln Sacrament - innehållandes ett extra kapitel. You shall know our velocity kretsar kring Will (berättaren) och hans kamrat Hand. Det extra kapitlet, som finns att ladda ner på McSweenyes hemsida, är en revidering där Hand skriver att Wills berättelse är felaktig. Hand hävdar också att centrala karaktärer inte funnits utan varit metaforer! Vilket mindfuck! Hur ska man ställa sig till något sådant? Samtidigt som det faktiskt ger berättelsen en extra dimension är det lite irriterande. Jag får känslan av att Will ljugit för mig, och ni vet säkert hur det känns… I den nya upplagan ligger kapitlet mitt i boken, men jag har bestämt mig för att vänta med att läsa det till sist. Kanske känns det annorlunda när jag läst alltsammans. Fortsättning lär följa.

Pocketnytt Januari-Februari

Titel: Vi ses i öknen
Författare: Danny Wattin
Förlag: Pocketförlaget
Kommentar: Månadens höjdare, tror och hoppas jag. Wattin debuterade med novellsamlingen Stockholmssägner som var otroligt bra. Det här är hans första roman som tydligen kretsar kring en Adam Anderzon och ett testamente. Jag tänker definitivt försöka läsa den här boken i vår.



Titel: Bitterfittan
Författare: Maria Sveland
Förlag: Månpocket
Kommentar: En bok om jämställdhet, antar jag. Jag vet faktiskt ingenting om den här boken förutom att den fått mycket uppmärksamhet och skapat ett nytt begrepp i Bitterfitta. Säkert läsvärd, eller?




Titel: Som vi älskade varandra
Författare: Anders Paulrud
Förlag: Månpocket
Kommentar: "en politiskt småleende kärleksroman som också innehåller samhällsanalyser som små glasklara inskott att klippa ut och läsa högt när världen slår upp i ansiktet på en" tycker Dagens Nyheter. Verkar bra, önskar att jag hade tid att läsa den.



Titel: jPod
Författare: Douglas Coupland
Förlag: Månpocket
Kommentar: Coupland är tillbaka med en sorts uppföljare till Microslavar. Läs min recension här.







Jag kom precis på att det här upplägget kommer att se skit ut i RSS-läsarna därute. Hoppas ni har överseende med det!

Jag såg jPod – teveserien

Ni som följer den här bloggen vet redan att tv-versionen av Douglas Couplands jPod har varit på gång ett tag. Nu har första avsnittet haft premiär på Kanadensiska CBC och jag har sett det. Och vad ska jag säga… förutom att det var 40 minuter av mitt liv som jag aldrig får tillbaka. Tyvärr är det så illa - jag fruktade det, men ville så gärna ha fel.


Tv-versionen är så gott som en karbonkopia av boken. Händelseutvecklingen är precis den samma, vilket iofs var rätt väntat men är ganska ospännande för oss som redan läst boken. Antalet nya scener går att räkna på ena handen, och den största förändringen är faktiskt att Mark den onde inte finns med.


Trots att så mycket är sig likt så saknas allt det som gjorde jPod till en bra bok i tv-serien. Den där känslan jag pratade i om i min recension är som bortblåst. I bokformat fungerar Couplands snabba plot och nördiga dialog - kanske för att det finns ett bakomliggande djup som framkommer av karakärernas tankar och reflektioner - men på tv känns alltsammans oerhört konstruerat och krystat. Och helt verklighetsfrämmande - karaktärerna framstår som rymdvarelser på tillfälligt besök.


Själva produktionen känns billig. Miljöerna är fula och någon visuell finnes är det inte tal om. Det blir inte bättre av de amatörmässiga skådespelarna. Till deras försvar ska dock sägas att manuset inte är någon höjdare. Inte ens Hollywoods elit skulle kunna få dialogen att framstå som trovärdig...


Men man vet aldrig med tv-serier. Jag har själv sågat många piloteravsnitt och tvingats erkänna att jag haft fel vid ett senare tillfälle. Tyvärr tror jag inte att det blir så denna gång. Avsnitt två har redan åkt i papperskorgen och jag känner ingen ånger. Helst vill jag bara glömma.

(Är ni nyfikna rekommenderar jag att ni tar saken i egna händer, vänta inte på att SVT ska köpa in serien...)

Konsten att omorganisera en boksamling

Ikväll har jag tagit hjälp av min bror med att sätta upp en ny hylla i min kub. Min nya String Plex huserar numera min dvd-samling och annat skrot som inte längre får plats i min bokhylla. Min boksamling håller nämligen på att växa ur bokhyllan, men iom dvd-flytten så är det problemet tillfälligt löst. Nu är den stora frågan hur ska jag omorganisera böckerna i hyllan? Ska jag tänka praktiskt eller estetiskt? Här är några, mer eller mindre genomtänka, organisationsmöjligheter:

- Efter färg (kanske bör man ha grymt många böcker och en riktigt stor bokhylla för bästa effekt)
- Efter förlag (funkar bäst med förlag som har en tydlig grafisk profil)
- Efter genere (ja... det är ju föga kreativt)
- I alfabetisk ordning (klassikern)
- Efter inköpsdatum (så bra minne har jag inte)
- Efter "boktyp" (t.ex. inbunda, häftade, pocket... kan kombineras med andra organisationsmetoder)
- Efter "känsla" (ingen annan än du själv kommer att hitta i din bokhylla, men det kanske är lika bra?)
- Efter författarens nationalitet

Möjligheterna är oändliga, och ändå lutar det åt den alfabetiska ordningen. En klassiker som håller helt enkelt. Hur ser era bokhyllor ut? Är det någon som vågat sig på dessa "alternativa" organisationsformer?

Uppdatering: fan vad svårt det är! Jag har flyttat runt alltsammans flera gånger men det blir inte bra. Jag har för många böcker, eller för liten bokhylla (så måste det vara), helt enkelt. Just nu är det en kombination av följande organisationsmöjligheter: förlag, "boktyp" och genre.

Så j**la klockrent!

Som ett led i marknadsföringen av Andreas Malms nya bok Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent, fick 1000 stadsjeepsägare följande erbjudande på sin vindruta under förra året:


Vilken pik! Föga oväntat var det ingen som var intresserad... Via Atlasbloggen.

Jag läste: Ray Bradbury – Den illustrerade mannen

Den illustrerade mannen är namnet på den andra av de tiotals novellsamlingar Ray Bradbury hunnit ge ut under sitt 87-åriga liv. Originalet utkom 1951 och boken gavs ut i svensk pocket 1986. 21 år senare hittade jag ett exemplar på ett antikvariat som jag plockade upp.

Den illustrerade mannen innehåller 18 fristående noveller som rör sig ledigt mellan genres som skräck och science fiction. Samtliga noveller utspelar sig i framtiden - sett med 50-talets ögon – vilket ger en uppfattning av hur man föreställde sig framtiden på den tiden. Man drömde om rymden och om det automatiska hemmet, samtidigt som man fruktade atomkriget och bekymrade sig över de pågående problemen med kolonialism och avsaknaden av medborgerliga rättigheter för den svarta befolkningen. Detta är teman som tas upp i Den illustrerade mannen, och även om berättelserna på många vis känns tidstypiska så är de i allra högsta grad aktuella. Två återkommande teman är rymden och jordens undergång. Jordens undergång har åter aktualiserats efter kalla kriget. Atomkriget har visserligen byts ut mot miljöhotet, men den yttersta konsekvensen är den samma: undergång. I några av novellerna har rymden blivit mänsklighetens sista tillflyktsort. Bradburys tankar om rymdresor och kolonisation av andra planeter känns relativt aktuella idag, men måste ha framstått som ren science fiction 1951 med tanke på att den första bemannade rymdresan skedde först 1961...

Även om novellernas kontext bäst kan beskrivas som science fiction så handlar de ytterst om hur det är att vara människa. Det är en studie i mänskligt beteende, såväl grymt som kärleksfullt, och flera av berättelserna kretsar kring tidlösa mänskliga känslor som tro, hopp, svek, förlåtelse och fruktan. Kombinationen av tidstypiska och tidlösa element gör Bradburys noveller till ren njutning. Självfallet tycker jag inte lika mycket om alla bokens 18 noveller, men där finns några riktiga guldkorn som nästan måste läsas.

Novellerna innehåller också en rejäl dos samhällskritik, som i "Betongblandaren" där jorden invaderas av en arme från Mars. Marsianerna är rustade för krig men tas emot på jorden med öppna armar. I en ceremoni överräcker Californiens (!) borgmästare "Jordens nycklar" och bjuder sedan de förvånade Marsianerna att delta i det festliga välkomnandet. Det visar sig emellertid snart att Marsianerna är illa rustade för den västerländska civilisationen. I ett brev hem berättar Marsianen Ettil om jordbornas osunda mat och drycksvanor, om den sinnesdövande biografen, och om de "grottor" i vilka vi lever våra liv. Runt omkring honom omkommer hans fränder i bilolyckor medan andra får nervösa sammanbrott - samtidigt som jordens filmproducenter och affärsmän förbereder sig för att exportera orsakerna till allt detta elände till den oexploaterade marknad som heter Mars. "Och det är inte nog med det, min kära Tylla, utan sådan är hela den civilisation som vi har slungats ner i som en handfull frön i en stor betongblandare. Ingenting av oss kommer att överleva. Vi kommer att bli dödade, inte av kanoner utan av det hjärtliga välkomnandet. Vi kommer att tillintetgöras, inte av raketer utan av automobiler... "

Jag har länge haft ett kluvet förhållande till noveller. Min största invändning har varit att de är så korta - att det roliga tar slut innan det ens har börjat. Men en skicklig novellförfattare vet hur man får en berättelse att stanna kvar länge efter det att man läst den. Bradbury är definitivt en sådan författare, och jag har ägnat många stunder åt att reflektera kring de korta berättelserna. Det blir mer Bradbury i framtiden, det kan jag lova.

Nu ska Cormac McCarthy rädda planeten också

Mannen på bilden till vänster här föreställer, som många av er säkert vet, Cormac McCarthy. McCarthy är, förutom en 74-årig Pulitzerprisvinnande författare, en av de 50 jordbor som har störst möjlighet att hindra förstörelsen av vår planet - i alla fall om man får tro The Guardian. Den ansedda brittiska tidningen har nämligen satt samman en lista över ”the 50 people most able to prevent the continuing destruction of the planet.” På listan trängs relativt okända aktivister och forskare med folkkära namn som Al Gore och Leonado DiCaprio (!), samt ovannämda McCarthy. McCarthys bidrag i denna heterogena superhjältesoppa är, givetvis, The Road (läs min recension här.) Så här lyder panelens motivering:

”The Road, by the 74-year-old American writer Cormac McCarthy, imagines a father and his son trudging south through a landscape where nature and civilisation are in their death throes. It's oppressive, horrifying and poetic, and is widely seen as both a parable and the logical extension of the earth's physical degeneration. His predictions may be scientifically fanciful, but the book, published last year, may have far more influence in the next 30 years than any number of statistics and fro nt line reports. It was nominated by George Monbiot, who says, "It could be the most important environmental book ever. It is a thought experiment that imagines a world without a biosphere, and shows that everything we value depends on the ecosystem."”

Nu ska sådana här listor givetvis tas med en hel näve salt, men det är en spännande tanke att en skönlitterär bok skulle kunna vara ”the most important environmental book ever”, tycker ni inte? För min egen del måste jag nog tillstå att The Road gjort ett mer bestående intryck än många andra böcker jag läst. Den har liksom etsat sig fast i min hjärna och scener ur boken ploppar upp då och då, inte sällan i mörker eller när jag ser en öde väg. Särskilt huset där de finner de tillfångatagna människorna i källaren… fy fan. Tyvärr är jag pessimistiskt lagd. Jag finner det mer sannolikt att McCarthys framtidsvision slår in än att tillräckligt många läser och tar intryck av hans bok för att det ska göra någon skillnad.

The Road utkommer i svensk översättning i april, då med titeln Vägen.

Cormac McCarthys Toy Story 3, av Ruben Bolling

Klicka på bilerna för att förstora dem. Läs uppifrån och ner.

Jag läste: Edward P Jones - Den kända världen

I de intervjuer jag läst med Edward P Jones framstår han som en sympatisk och lite udda herre. Enligt DN:s intervju har han ”ännu inte skaffat sig mobiltelefon, trots förläggarens böner. Bil vill han över huvud taget inte äga. Han ler sitt blyga leende över det gråsprängda skägget och säger att framgångarna inte har förändrat honom och hans liv, bortsett från att han skaffat sig en dator.” Han nämner i intervjun att han varit hemlös.

Det var i samband med utgivningen av hans debut, novellsamlingen Lost in the city, som Jones fick idéen till vad som skulle komma att bli Den kända världen. Han började skriva, men slutade redan efter 12 sidor, och sedan hände inte mer - på tio år. Tanken var att göra en omfattande research, men det blev aldrig av. ”I kept putting off the research. Around 2001 I finally got around to it after five weeks of vacation. I decided to start with the writing. I just gave up the idea of ever doing the research and all. I just sat down and started plugging away.” 1. Boken gavs ut 2003 och belönades följande år med pulitzer-priset.

Den kända världen kretsar kring Manchester - ett litet samhälle i delstaten Virginia under 1800-talets mitt. Här träffar vi Henry Townsend - en kolsvart man född i slaveri, som tack vare sin driftige far, Augustus, blivit friköpt. Men erfarenheten av slaveri hindrar inte Henry från att köpa egna slavar, män och kvinnor med samma hudfärg som han själv, och bygga upp en egen plantage. Förutom Henry möter vi en lång rad spännande personer; rika och fattiga, svarta och vita, slavar och fria. Persongalleriet påminner faktiskt lite om präktig rysk roman: namnen är inte lika krångliga, men de är väl så många!

De många karaktärerna illustrerar en viktig poäng: hur slaveriet präglar ett helt samhälle - alla dess invånare, och många av dess funktioner. I Manchester har alla, även personer som aldrig ägt en slav, någon form av relation till slaveriet. Och även om det finns lagar som reglerar förhållandet mellan ägare och ägd så existerar det enorma gråzoner, inte minst socialt, där folk själva måste ta ställning. Moses är slav till person med samma hudfärg som han själv, Countyts mäktigaste plantageägare, William Robbins, är kär i en svart kvinna med vilken han har flera barn, en fattig vit man slits mellan det moraliskt riktiga i att berätta för sheriffen att en fri man sålts som slav, och fruktan att bli kallad ”niggerälskare.” Slaveri skapar märkliga och komplexa relationer, minst sagt.

Rent berättartekniskt så kan det kanske vara värt att nämna att boken är inte skriven i kronologisk ordning. Årtal och platser kommer om vart annat, vilket gör boken spännande oförutsägbar, men samtidigt lite rörig. Och så är det ju, som sagt, många namn att hålla reda på. Ett roligt grepp är att Jones då och då ger läsaren små glimtar av romankaraktärernas framtid (den framtid som sträcker sig bortom boken). Glimtarna är helt oväsentliga för själva berättelsen, men bidrar med ett extra djup till karaktärerna. Jones har också ett gott sinne för humor, torr sådan! Följande utdrag är ett typexempel jag finner mycket lustigt: ”1860 års mantalsuppgifter sa att det fanns 2670 slavar i Manchester County, men folkräknaren, en brandchef som fruktade gud, hade grälat med sin fru den dagen han skickade rapporten till Washington D.C. och alla hans uträkningar var fel, eftersom han glömt att ha en etta i minne.”

Humorn leder oss in på något viktigt i sammanhanget; bokens ton. Slaveri måste betraktas som ett tungt ämne, och när jag tänker på genrens verkliga klassiker, Alex Haleys Rötter, så slår det mig att den onekligen behandlade det som ett sådant. Nu var det länge sedan jag läste Rötter, men jag har för mig att den var ganska seriös och moraliserande i tonen, eller? En av Jones största bedrifter med Den kända världen är nämligen hur avslappnat han behandlar ämnet. Här finns inga pekpinnar, och han överlåter helt dömandet och moraliserandet åt läsaren. Det känns alltid skönt när en författare litar på sina läsare, och i det här fallet går det hem. Med Jones egna ord:

”slavery comes with its own emotion. The story is... has its own passion, you know, and so why raise your voice with something like that? Just telling the story of a man wanting to be free and in trying to be free, they caught him and cut off his ear, you know. Why put a lot of exclamation marks with something like that, you know. You can tell it very, very straight.”2

Som ni kanske märker tycker jag mycket om den här boken. Först var jag lite avvaktande, men ju mer jag tänker och känner efter desto bättre blir den. Som Pulitzerprisvinnare betraktat tycker jag att den ligger strax under det absoluta toppskiktet bland de romaner som fått priset de senaste åren, och bara det är ett mycket gott omdöme.

Den kända världen finns ute nu på Ordfront förlag.

En klimatförändring värd att vänta på!

Under hela 2007 tycker jag ha mig ha läst om olika personer som spått deckargenrens död. Ytterligare en vink om detta fick jag strax innan jul då DN intervjuade bokhandlare som förutspådde att den här julen var det minsann facklitteraturens år. Så icke. En snabbtitt över Svensk bokhandels försäljningsstatistik för December 2007 avslöjar att allt är som vanligt; dvs. Stieg Larsson sålde bäst, näst bäst och tredje bäst. Först på 11:e plats hittar vi den bäst säljande fackboken Min väg, mina val av Göran Persson. Naomi Kleins Chockdoktrinen återfinns på 34:e plats. Jag tror att många bokhandlare räknat med att sälja många böcker om klimatförändringar denna jul - därav den optimistiska prognosen för facklitteratur - men så verkar inte ha skett.

Ibland kan jag inte låta bli att fundera kring varför folk läser deckare. Jag finner dem tråkiga, fåniga, ofta är de dåligt skrivna och framför allt så är de fruktansvärt förutsägbara. Kanske är det svårt att förutsäga vem mördaren är, men det finns alltid en mördare, eller hur? Men kanske är det så att denna förutsägbarhet är en avgörande anledning till att folk läser deckare. Daniel Sandström, Sydsvenskans kulturchef, verkar i alla fall tro det:

"Suget i berättelsen som deckarstrukturen utlovar är väldigt tacksam. Men sen är det väl också så att vi är rationella och ekonomiska människor idag. Vi vill inte läsa något om vi inte vet vad det är och inte får ut något av. Det vet du ju när du får en deckare att ja, jag kommer i alla fall i mål, jag kommer att veta hur det slutar."

Intressant tankegång, eller hur? Men, det faktum att folk tilltalas av deckare förklarar ju egentligen inte varför många inte verkar tilltalas av romaner och facklitteratur, gör det det? Natik Awayez, konstnärlig ledare på Inkonst, tror att det minskade intresset för romaner är "ett uttryck för att litteraturen står i behov av en utveckling, precis som teatern. Det måste hända något nytt med berättarformen." Det här finner jag lite märkligt, exakt vad är det som ska hända? Coupland experimenterar med berättarformer i så gott som varje bok och han säljer inte bättre i Sverige för det. Personligen tycker jag att det finns en rik mångfald av berättarformer; från Couplands bloggform till Joseph O'Connor som tar alla möjliga berättartekniska grepp, från visor till fiktiva tidningsartiklar, till hjälp.

Men även om deckarna sålde bäst den här julen också och få - om ens några - tecken på deckarna vikande populäritet står att finna i den officiella statistiken så finns det dem som tror på romanens revansch. Expressen "kulturchef" Per Svensson:

"Många säger nu att skördetiden är över för deckarna. Det är intressant för samtidigt som det möjligtvis är på det sättet, att deras kommersiella bas smälter som Antarktisisen, så har deras anspråk växt. Det är ju först de senaste åren som populärförfattarna gör anspråk på att vara lika viktiga eller till och med viktigare än de andra författarna. ... Och då kommer de att stå där på sitt krympande isflak och ropa att det är de som är litteraturen."

Nu har jag föga förtroende för en person som kallar sig för kulturchef för Sveriges främsta blaska, men jag blir i alla fall lite glad av att läsa att det fortfarande finns folk som tror att romanen kan göra comeback bland massorna. Trots allt. DET, kära läsare, är en klimatförändring som inte kan komma fort nog!

Citaten är hämtade från den här artikeln.

Nå, blev det några hårda paket?

Jaha, då var det 2008! Gott nytt år säger jag - ännu en gång - och hoppas att det nya året kommer att föra mycket gott med sig för oss alla. Sen är jag naturligtvis nyfiken på julklappsskörden, fick ni något läsvärt? Själv fick jag två böcker som jag ser mycket fram emot att läsa och som kommer att recenseras här senare i vår. För spänningens skull säger jag inte vilka :)

Uppdatering: Längst ner på DN:s boksida hittade jag två läsvärda artiklar:

En intervju med Edward P Jones, författaren till Den kända världen som jag läser just nu: Det andra Washington

En recension av Joseph O'Connors nya bok Redemption Falls. Jag har tidigare läst hans bok Havets stjärna som var mycket bra. Joseph O'Connor: "Redemption Falls"