tisdag 15 september 2009

Jag läste: Mohsin Hamid – Nattsvärmare

”Nattsvärmare” kretsar kring Daru som uppfostras i fina Pakistanska skolor men som sedan tvingas stanna kvar när studiekamraterna reser vidare till College i USA. När kamraterna återvänder några år senare gör de det till fina hus och dyra bilar, allt medan Darus liv stagnerat. Genom en kontakt har han förvisso fått ett bankjobb - viktigt för hans anseende och självbild - men han vantrivs och får sparken. Sedan går det utför, och boken börjar faktiskt där den slutar; i Daru:s fängelsecell.

Boken berättas ur jag-perspektiv, men rösterna tillhör ett flertal jag-personer. I vart annat kapitel är det Daru som berättar, i de andra är det karaktärer ur boken (bästa vännen, älskarinnan, gangstern, och professorn) som får komma till tals – eller rättare sagt, rättfärdiga sina handlingar. Det är ett lite ovanligt grepp att låta så många olika karaktärer ge sin syn på saken, men i ”Nattsvärmare” fungerar det riktigt bra och ger karaktärerna ett större djup än vad som annars vore möjligt i en så här relativt kort bok. Vi får t.ex. stifta bekantskap med en pakistansk Robin Hood: Murad Badshah ”Fil.mag, riksha-amiral och vägpirat”, en mor som inte älskar sitt barn, och Darus bästa vän och främste antagonist Ozi, som är rik, framgångsrik och tvättar pengar åt sin far utan att skämmas för det.

”Somliga säger att pappa är korrumperad och att jag tvättar pengar åt honom. Jaha, det stämmer bra. Man rånar det här landet på allt – och ifall valet står mellan att bli offer för väpnat rån eller att själv hålla i vapnet, så väljer väl bara en idiot att räcker över plånboken istället för att fylla den med någon annans pengar. … Vad är alternativet? Man måste ju ha pengar nuförtiden. Vägarna rasar, så man måste ha en Pajero eller Land Cruiser. Telefonnätet går inte att lita på, så man måste ha mobil. Skolsystemet är så nerlusat med fundamentalister som inte är intresserade av utbildning, så man måste resa utomlands. … Och så vidare i all evighet. Alla snor åt sig sin del av kakan, och kakan blir mindre och mindre, så om man älskar sin familj är det bästa att hugga för sig sin del nu, medan det fortfarande finns något kvar.”

Ozi ställer sedan frågan: ”vad skulle ni göra om ni var i mina kläder nu?” Ja, vad skulle du göra? Alla vill väl skydda sina nära, eller hur? Hamid tar egentligen inte ställning till sina karaktärers handlingar utan låter läsaren döma, och bedöma, rätt och fel, ont och gott. Detta leder till att man själv tvingas ta fram, och kanske justera, sin egen moralkompas. Uppfriskande, tycker jag.

Utöver huggsexan över egendom är andra teman i ”Nattsvärmare” jointar, kärlek och svek, atomkapprustningen med Indien och klass. Hamid delar finurligt upp Pakistans invånare i två klasser. ”Åtskillnaden mellan medlemmar av dessa bägge grupper bygger på kriteriet kontroll över en basresurs, luftkonditionering.” Ett helt kapitel utgörs av en rapport till domstolen detta utreds. ”Det framstår som ovedersägligt att betydelsen av luftkonditionering för de skeenden vilka utgör kärnan i detta mål inte kan överskattas.” Just detta kapitel är oerhört smart och roligt skrivet, precis som boken i dess helhet. Mycket läsvärt alltså, precis som Hamids andra roman ”Den ofrivillige fundamentalisten” .