När man skriver om rec.ex ligger de i brevlådan

Ska bli oerhört intressant. Har precis påbörjat en bok, den här ligger definitivt på tur efter det!

Därför bokbloggar jag

A-lo ställer frågan "varför bokblogga egentligen" och det kan man ju verkligen fråga sig. Jag har funderat över det flera gånger, och det här är vad jag kommit fram till.

1) Jag bloggar huvudsakligen för mig själv. Föret till att bokblogga föddes en dag för flera år sedan då jag efter att ha läst ut en bok lekte med tanken att skriva ner mina intryck. Dels för att utveckla mitt läsande, dels för att kunna ta fram dem senare. Det kändes dock rätt fånigt att skriva ner något utan att låta någon läsa det, och här kom tanken på en blogg in i bilden.

2) Bokbloggandet ger mig en anledning att hålla mig uppdaterad och ständigt söka nya författare och böcker. Genom att blogga håller jag igång mitt skrivande, och förhoppningsvis utvecklar jag det lite också. Att blogga tvingar mig att reflektera kring det jag läser på ett sätt jag kanske inte skulle ha gjort annars.

3) Jag hoppas att mitt bloggande på något sätt kan påverka folks läsning, om än i mikroskopisk skala, gällade vad de läser, och inte läser. Denna naiva föreställning tror jag inte längre på.

4) Det finns en social dimension i det hela, en "bokbloggsgemenskap", som är rätt trevlig och värd att hålla fast vid.

Jag har också kommit fram till följande:

5) Jag bloggar inte av ekonomiska skäl. Det finns inga pengar i det här, och de rec.ex. jag fått är inte många sett på åren jag bloggat eller orden jag skrivit.

6) Jag bloggar inte för att få uppmärksamhet och/eller smicker. Jag har bloggat sedan 2007 och de uppmuntrande kommenterar jag fått under dessa år kan räknas på ena handen tror jag. Uppmärksamheten, hur man än räknar den, är näst intill obefintilig.

Sommarens bokfynd (2/2)

Köpte de här tre skönheterna på ett antikvariat för en relativt billig peng. Egentligen var jag mest intresserad av Island, men det kändes synd att bryta upp dem. Island är Huxleys utopiska motsvarighet till dystopin Brave New World. Det ska bli oerhört spännande att läsa den, och jag måste förstås läsa om Brave New World för att kunna jämföra dem på ett bra sätt. De övriga två titlarna har jag knappt hört talas om, någon som läst?

I väntan på 'Year of the flood'

"Across the clearing to the south comes a rabbit hopping, listening, pausing to nibble at the grass with its gigantic teeth. It glows in the dusk, a greenish glow filched from the iridicytes of deepsea jellyfish in some long-ago experiment. In the half-light the rabbit looks soft and almost translucent, like a piece of Turkish delight; as if you could suck off its fur like sugar. Even in Snowman's boyhood there were luminous green rabbits, though, they weren't this big and they had'nt slipped their cages and bred with the wild population, and become nuisance."

Ur Margaret Atwood:s Oryx & Crake

Högre pocketpriser hos nätbokhandlarna, vad medför det?

Nyligen gjorde jag en rätt chockerande upptäckt som knappt lär ha undgått någon vid det här laget: de stora nätbutikerna har höjt sina pocketpriser från 39 kr enda upp till 49 kr. I kronor är det inte så farligt, men rent procentuellt är ökningen stor. Det kan ju naturligtvis vara så att inköpspriserna höjts. Enligt DN backade både Bonniers och Norsteds omsättning i fjol, och högre priser kan vara ett svar på detta.

Ytterligare en konsekvens av den minskande omsättnigen är att allt färre böcker översätts, enligt Kjell Bohlind på Förläggareföreningen.

Vad innebär det här för oss kosumenter? En tung anledning till att jag överhuvudtaget köper översatta romaner har alltid varit priset (jag inser naturligtvis att det finns fler skäl till att folk köper översatta romaner). 39 kr är billigt, så billigt att jag kan stå ut med att en svensk pocket kommer ljusår efter en engelskspråkig pocket. Men nu när priserna börjar närma sig varandra försvinner denna fördel. 49 kr är inte så långt från 79 kr, vilket är vad en Pengiun-pocket kostar hos de svenska näthandlarna. Då får man dessutom ett bättre omslag (i 9 fall av 10), originalspråk, samt kan läsa boken cirka 12 månader innan den svenska pocketen kommer ut. Jag tror att allt fler kommer att börja resonera så här. Försäljningen av översatta romaner kommer att minska, vilket leder till mindre utbud, vilket ytterligare förstärker trenden. De svenska bokförlagen har skutit sig i foten, tror jag.

Jag läste: Joseph O’Connor – Guvernörens hustru

Det var ett par år sedan jag läste Joseph O’Connors Havets stjärna, en bok som ligger i topp över mina främsta läsupplevelser någonsin (åtminstone minns jag det så nu). ”Havets stjärna" är ett fartyg som skeppar utfattiga Irländare till New York. Den boken slutar när fartyget kommer fram. Guvernörens hustru, som är en slags fristående uppföljning, tar vid drygt tjugo år senare, omkring 1865 – året då det amerikanska inbördeskriget avslutades.

Boken kretsar kring ett antal karaktärer vars liv vävs samman på det sätt det bara görs i böcker. I centrum står James O’Keeffe, en beryktad irländsk frihetskämpe som dömts till döden, benådats i sista sekund, förvisas till straffkolonin Australien, från vilken han rymt till Amerika där han skaffat sig en förmögen hustru från New York och deltagit på nordstaternas sida i inbördeskriget. Men allt det är historia, och när boken tar sin början är han ”ställföreträdande guvernör” för ”Mountain Territory” – ”ett land av renegater och rymlingar”, ett land där ”en tandborste skulle väcka samma uppmärksamhet som en brinnande buske bland israelerna.” Han har blivit äldre, tjockare, och han är inte längre omgiven av sina egna, Irländarna, utan av före detta sydstatare som baktalar, hånar och motarbetar honom. Och inte minst så har demonerna från hans förflutna hunnit ikapp honom. Efter ett ångerfullt brev lyckas han få sin fru, vilken han inte levt tillsammans med på många år att komma ner för att bo tillsammans med honom. De återupptar genast sin stormiga och konfliktfyllda relation, som inte blir bättre av att O’Keeffe tar hem en mycket märklig och till synes stum pojke som han funnit ensam och övergiven. Samtidigt, i en annan del av landet, befinner sig en ung flicka på en lång vandring och ett närmast hopplöst uppdrag; att finna sin lillebror som försvann i kriget.

För oss som älskar rika berättelser, gärna med historik anknytning, blir det knappt mycket bättre än det här. O’Connor är en skicklig berättare på alla sätt. Han kan konsten att stegvis bygga upp sina karaktärer, och bjuda på några pusselbitar än här än där, utan att man känner att man hålls på sträckbänken. Men framför allt så är han nästan oöverträffad i att variera berättarformerna. I ”Guvernörens hustru” använder han dagböcker, dikter, tidningsannonser, intervjuer, sånger, brev, med mera. Faran med sådant här är ju att det kan kännas krystat och konstruerat, men den fällan går O’Connor inte i. Han lyckas precis med det han vill åstadkomma; att skapa en känsla av att någon samlat ihop allt tillgängligt material och satt ihop en berättelse av det. Han gör det så bra att jag nästan har svårt att acceptera att allt är uppdiktat.

Om man tvunget ska vara lite kritisk så finns det alltid något litet att hacka på. Omslag och titel till exempel (hur blev originaltiteln ”Redemtion Falls” ”Guvernörens hustru”?) Man kan också kommentera översättningen. Inte för att Inger Johansson gjort ett dåligt jobb, utan för att dikter, sånger och sydstatsslang inte går att översätta. Som tur är har man haft det goda omdömet att behålla en del i originalspråk vid sidan om det översatta.

Det finns en sak till jag skulle vilja gnälla över, och det är det faktum att boken tar slut, för jag skulle antagligen kunna läsa i all oändlighet om O’Connor tillät mig.

Danny Wattin har en ny bok ute!

Danny Wattin, han som skrev den läsvärda Stockholmssägner, har tydligen ny bok ute. Ursäkta, men din själ dog nys heter den och verkar riktigt intressant. "Boken utspelar sig i en värld där genmanipulering av foster är standard, supermodellutseende den enda normen och en människa inte är bättre än kvaliteten på hennes barn." Intervju med Wattin. Det låter som en bok i min smak, tror jag ska fråga om jag kan få ett rec.ex!

Kategorisera detta inlägg under konsumentupplysning/fjäsk/gratisreklam. Shame on me.

Kurt Vonnegut, meet Brenda Walsh.

Slaughterhouse 90210 har berett mig med rätt mycket nöje på sistone. Konceptet är enkelt: ett citat från en bok matchas ihop med en bild från en TV-serie. Ofta blir det väldigt bra. Fick tipset på en annan bokblogg, vilken minns jag inte? (Hojta i kommentarerna så länkar jag.)

Sambo(k)beställning

Första bokbeställningen till nya bostaden. Tre till mig och två till A. Kan ni gissa vems som är vems? A. har halvt utlovat en recension på en av sina! En av böckerna jag beställde är från ett tips i kommentarerna, alltid trevligt.

Jag läste: Mohsin Hamid – Nattsvärmare

”Nattsvärmare” kretsar kring Daru som uppfostras i fina Pakistanska skolor men som sedan tvingas stanna kvar när studiekamraterna reser vidare till College i USA. När kamraterna återvänder några år senare gör de det till fina hus och dyra bilar, allt medan Darus liv stagnerat. Genom en kontakt har han förvisso fått ett bankjobb - viktigt för hans anseende och självbild - men han vantrivs och får sparken. Sedan går det utför, och boken börjar faktiskt där den slutar; i Daru:s fängelsecell.

Boken berättas ur jag-perspektiv, men rösterna tillhör ett flertal jag-personer. I vart annat kapitel är det Daru som berättar, i de andra är det karaktärer ur boken (bästa vännen, älskarinnan, gangstern, och professorn) som får komma till tals – eller rättare sagt, rättfärdiga sina handlingar. Det är ett lite ovanligt grepp att låta så många olika karaktärer ge sin syn på saken, men i ”Nattsvärmare” fungerar det riktigt bra och ger karaktärerna ett större djup än vad som annars vore möjligt i en så här relativt kort bok. Vi får t.ex. stifta bekantskap med en pakistansk Robin Hood: Murad Badshah ”Fil.mag, riksha-amiral och vägpirat”, en mor som inte älskar sitt barn, och Darus bästa vän och främste antagonist Ozi, som är rik, framgångsrik och tvättar pengar åt sin far utan att skämmas för det.

”Somliga säger att pappa är korrumperad och att jag tvättar pengar åt honom. Jaha, det stämmer bra. Man rånar det här landet på allt – och ifall valet står mellan att bli offer för väpnat rån eller att själv hålla i vapnet, så väljer väl bara en idiot att räcker över plånboken istället för att fylla den med någon annans pengar. … Vad är alternativet? Man måste ju ha pengar nuförtiden. Vägarna rasar, så man måste ha en Pajero eller Land Cruiser. Telefonnätet går inte att lita på, så man måste ha mobil. Skolsystemet är så nerlusat med fundamentalister som inte är intresserade av utbildning, så man måste resa utomlands. … Och så vidare i all evighet. Alla snor åt sig sin del av kakan, och kakan blir mindre och mindre, så om man älskar sin familj är det bästa att hugga för sig sin del nu, medan det fortfarande finns något kvar.”

Ozi ställer sedan frågan: ”vad skulle ni göra om ni var i mina kläder nu?” Ja, vad skulle du göra? Alla vill väl skydda sina nära, eller hur? Hamid tar egentligen inte ställning till sina karaktärers handlingar utan låter läsaren döma, och bedöma, rätt och fel, ont och gott. Detta leder till att man själv tvingas ta fram, och kanske justera, sin egen moralkompas. Uppfriskande, tycker jag.

Utöver huggsexan över egendom är andra teman i ”Nattsvärmare” jointar, kärlek och svek, atomkapprustningen med Indien och klass. Hamid delar finurligt upp Pakistans invånare i två klasser. ”Åtskillnaden mellan medlemmar av dessa bägge grupper bygger på kriteriet kontroll över en basresurs, luftkonditionering.” Ett helt kapitel utgörs av en rapport till domstolen detta utreds. ”Det framstår som ovedersägligt att betydelsen av luftkonditionering för de skeenden vilka utgör kärnan i detta mål inte kan överskattas.” Just detta kapitel är oerhört smart och roligt skrivet, precis som boken i dess helhet. Mycket läsvärt alltså, precis som Hamids andra roman ”Den ofrivillige fundamentalisten” .

Om jag så måste resa till Los Alamos

Jag är väldigt nyfiken på Anita Goldmans "dokumentärroman" Om jag så måste resa till Los Alamos, som jag läst flera positiva recensioner om. Boken handlar om livet i Los Alamos, New Mexico, staden där atombomben under största hemlighet togs fram. Den kretsar, om jag förstår saken rätt, kring Robert Oppenheimer som skildras utifrån ett antal kvinnors ögon. Oppenheimers (han byggde atombomben och sedan ägnade sitt liv åt fredens sak) levnadsöde intresserar mig. Jag har sedan tidigare sett ut American Prometheus: The Triumph and Tragedy of J. Robert Oppenheimer som en framtida investering. Samma gäller alltså för Om jag så måste resa till Los Alamos, men jag måste nog vänta tills den kommer i pocket.

Jag läste: Graham Greene – Vår man i Havanna

Greene måste ha haft väldigt roligt när han skrev ”Vår man i Havanna”, nästan lika roligt som jag hade när jag läste den.

Mr Wormold säljer dammsugare i förrevolutionens Havanna. Affärerna går dåligt, och hans ekonomi blir inte bättre av att dottern, som han inte kan säga nej till, går och köper en häst. När allt ser som mörkast ut blir han rekryterad av den brittiska underrättelsetjänsten, som frikostigt betalar för alla ”spionrelaterade” utgifter. För att lösa sin privata ekonomi drömmer Mr Wormold upp flera fiktiva agenter och behåller alla pengar. Huvudkvarteret blir i sin tur mycket imponerade av hans flit, och skickar förstärkning. Men Wormold uppmärksammas snart av fientliga agenter, som – hur märkligt det än låter – uppfattar honom som ett hot, och snart finner han sig indragen i en riktig spionhärva med sig själv i centrum.

”Vår man i Havanna” är en dråplig historia som roade mig oerhört. Utöver själva storyn så är boken toppad med en del vackra formuleringar och rätt intressanta funderingar om tortyr, existensen, och så gud. Greene, som inte ville bli kallad en katolsk författare, utan en författare som råkade vara katolik, är härligt avogt inställd till kristendomen. För Wormold är religion ”sagor.” Följande stycke är ett lysande exempel Greenes underfundiga funderingar kring gud.

”Gud tar inte lärdom av erfarenheten, för hur skulle Han då alls kunna hoppas på människorna? Det är vetenskapsmannen, som adderar ihop sifferraderna och får samma slutsumma, det är de, som vållar alla ledsamheter. När Newton upptäckte tyngdlagen – så tog han lärdom av erfarenheten och sedan…”

”Jag trodde han lärde sig det av ett äpple”

”Det är sak samma. Sedan var det bara en tidsfråga när lord Rutherford skulle komma och klyva atomen. Han hade också tagit lärdom av erfarenheten, och det hade männen som stod bakom Hiroshima med. Om vi bara hade blivit födda som clowner, skulle vi inte träffas av några olyckor värre än ett par blåmärken och lite vit målarfärg. Ta inte lärdom av erfarenheten, Milly. Den förstör våra liv.”

”Vår man i Havanna” är en bok man blir riktigt glad av att läsa. Jag tänker genast söka upp en annan av Greene:s böcker, ”The Quiet American”, för att se om den är lika trevlig.

Sommarens bokfynd (1/2)

Dessa två böcker köpte jag på chans för en femma stycket i somras. Greene har jag redan läst ut, och en recension är att vänta inom kort. Brev till en bokhandel tror jag att jag har läst om bland bokbloggarna. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig, men lite charmigt är det allt.