Du och jag Staffan, du och jag.

Klicka på bilden för mer info.

W.

Det här är ingen filmblogg, men kan man bli annat än lycklig av den här postern till Olivers Stones W.?


Nästan lika lycklig blir man av trailern. Klicka på George så skickas du till direkt till den.

"They liked Afghanistan, they want more" - Klockrent ju!

En sak till

Är det någon som läst John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in? Tydligen (så här mycket koll har jag på svensk film) har den filmatiserats och nu dillas det om att Hollywood och andra marknader är intresserade av en remake. Det skiter jag i. Men, är boken bra? Den har fått fin kritik. Jag trodde det var en deckare, men det är det tydligen inte? eller? Någon som läst?

Mässtider

Nej, jag lever fortfarande, även om aktiviteten här skulle kunna tyda på något annat. Just nu sitter jag begravd i böcker (och inte den trevliga sortens böcker.) Jag hade tänkt skriva något om bokmässan, men helt ärligt skiter jag ett stort stycke i den. Kanske hade man kunnat lyssna på någon spännande författare (har för mig att både Chomsky och Klein besökt den där mässan, men jag kan ha fel), men att mingla med tantmaffian bland höstnyheterna känns halvkul. Är det någon som ska dit får ni gärna droppa en kommentar med några synpunkter på spektaklet.

TVOTR

Jag tillhörde skaran som inte tyckte att Tv on the radio's förra album Return to cookie mountain levde upp till hypen. I dagarna kommer deras nya platta Dear Science och det, mina vänner, är ett litet mästerverk! Dear Science låter sig inte beskrivas med ord. TVOTR:s abstrakta rock har utvecklats till en funkig historia med lite elektroniskt och lätta Prince-vibbar, typ. Skivan gör sig bäst som en helhet, men här följer ett smakprov i from av den rätt coola videon till Golden age, som tyyärr lider av mycket dåligt ljud.


Uppdatering: Pitchfork kan inte annat än att hålla med, de ger den 9,2 av 10 idag, vilket inte hör till vanligheterna.

Hur hittar man lästid?

I en artikel läste jag tidigare i år påstod någon att läsandet blivit en lyx och en statussymbol eftersom vi lever i ett samhälle där vi har ont om tid. Tiden är dyrbar och att kunna lägga tid på att läsa böcker blir en markering att man har det gott ställt och hinner läsa. Jag börjar förstå det tankesättet. Om man känner att dagarna inte räcker till är det lätt att bokläsningen prioriteras bort. Så är det för mig, och förmodligen för många av er. Jag känner i alla fall att skola, arbete och förhållande måste få gå först, och sedan finns inte mycket tid kvar. Och jag kan inte prioritera bort TV för jag tittar inte så mycket på den.

Så vad gör man?

Antingen accepterar man detta öde och läser när tid finns, eller så försöker man komma på en lösning. Om det inte finns tid, så får man kanske ta tid? Tror ni att det skulle funka om man bestämmer sig för att läsa t.ex. 30 minuter om dagen oavsett vad? Den stora risken är naturligtvis att när man väl börjat läsa vill man inte sluta, och då kanske allt det där andra man faktiskt måste göra, t.ex. skolan, blir lidande.

Eller har ni ett bättre förslag? Hur gör ni för att hinna med er bokläsning?

(Jag inser när jag sitter och pillar med det här att om jag slutade blogga skulle jag få tid över, men det vore väl tråkigt?)

Världen närmar sig Atwoods dystopiska framtidsvision

En av de skämmande tjusningarna med att läsa dystopier är att jämföra vårt nutida samhälle med det dystopiska och fundera på hur mycket som pekar i den riktingen. Tänker man så ligger Margaret Atwoods Oryx och Crake nära tillhands som den dystopi som känns mest sannolik inom en nära framtid. 1984 var på sin tid den ulitmata skräckvisionen, men tiderna förändras. Idag känns dystopier som The Road och I de sista tingens land mycket närmare än Orwells totalitära storebrorssamhälle, men jag tror inte att vi når dithän innan några centrala teman ur Oryx och Crake drabbat mänskligheten. Mänskliga elitreservat finns redan idag, genmodifierade djur experimenterar man med och jag tvivlar inte på att någon skulle kunna koka ihop ett riktigt supervirus. Och nu detta:

Ur Margaret Atwoods Oryx och Crake

"En kvinna med skratt som hacke hackspett ledde dem genom korridorerna.
"Det här är det senaste", sa Crake.
Det de såg var ett stort lökformat föremål som verkade vara täkt med marmorerade gulvit hud. Ur det stack tjugo tjocka köttiga rör och i änden av varje rör växte ännu en lök.
"Vad i helvete är det?" sa Jimmy.
"Det är kycklingar", sa Crake. "Kycklingdelar. Bara brösten på den här. De har en som gör lår också, tolv på en växtenhet."
"Men den har inga huvuden", sa Jimmy ...
"Det där i mitten är huvudet", sa kvinnan. "Det finns en öppning för munnen högst upp, man tillför näringsämnen där. Inga ögon eller näbbar eller så, det behövs inte."
"Det är gräsligt", sa Jimmy. Det hela var en mardröm. Det var som en svulst av anemaliskt protein.
....
"Inget behov av tillskott av tillväxthormoner", sa kvinnan, "den snabba tillväxten är inbyggd. Man får kycklingbröst på två veckor - det är hittills tre veckor snabbare än de på de mest effektiva kycklingfarmerna där man kör med svagt ljus och hög täthet. Och djuraktivisterna kan inte säga ett ord, för den här tingesten känner ingen smärta."

Ur artikeln: Laboratirekött ett av ämnena på mässa för veganer

"Nyhetsbyrån Reuters rapporterade i fjol att holländska forskare gjort vissa framsteg i sina försök att odla griskött i laboratorium. Genom att isolera stamceller, som kan utvecklas till muskelceller, har man lyckats skapa tunna cellager.
Laboratorieköttet befinner sig ännu många år från köttdisken – eller den vegetariska disken, för hur ska man se på ”kött” där inget djur har kommit till skada?"
... 
– Det är ju ett sätt att underlätta för människor som har vant sig vid upplevelsen av kött. Det är inte smaken vi är emot. Det är djurplågeriet.

Oroväckande många likheter mellan fiktion och verklighet, eller hur? Visst, jag har för mig att jag läst någonstans att Atwood försökte göra Oryx och Crake realistisk, men det är nästan lite Nostradamus-känsla över den. Hur var det, försökte Nostradamus förutspå världens undergång? Kanske lyckas Atwood bättre...

Väger två Palahniuk tyngre än en Dostojevskij?

Nu finns det äntligen ett sätt att få ett objektivt svar på frågor som dessa: bokgungan. Men denna smått geniala bokhylla kan du som har gott om plats ta reda på om Chic-lit verkligen väger så lätt, om rysk litteratur är så tung som alla påstår, samt andra frågor som plågat västvärlden sedan Gutenberg ”uppfann” boktryckarkonsten.


Jag noterar även att mitt bloggande får ske på arbetstid för att hinna med. Det är även till och från detta arbete jag över huvud taget får något läst just nu. Tragiskt.

Back in the days

I brist på nya roliga musikfynd att dela med mig av går vi tillbaka i historien. Närmare bestämt till en låt som vann en oscar för bästa filmmusik 1969. Bj Tomas Raindrops keep fallin' on my head är en låt säkert alla har hört, men har ni lyssnat? Rösten, texten, den plinkande gitarren och blåset, allt känns överanskade modernt. Omodernast är faktiskt låtens positiva budskap! Kanske är den lite "cheesy", men otroligt bra är den i alla fall. Och missa för allt i världen inte videon!



"Because Im free, nothing's worrying me"

Brave New World

Jag har en ganska romantiserad bild av författarskapet och hur en bok blir till. En bra bok uppstår som ide i någons huvud. Med lite talang, beslutsamhet och en gnutta tur kan nästan vem som helst, från den fattigaste kyrkråtta till den rikaste greve, knåpa ihop en hyllad klassiker.

Bokförlagen producerar visserligen böcker, men till skillnad från producenter inom andra industrier, kan förlagen inte "beställa" exakt vad de vill ha från sina leverantörer: författarna. Författarna formar sina idéer till ord och förlaget får sedan hålla till godo med resultatet (okej, riktigt så här enkelt är det ju inte, men det är principen som är det viktiga här). Att böcker inte går att framställas och måttbeställas likt ett matbord från IKEA bidrar till upplevelsen det är att läsa en god bok. En bok är någons kärleksbarn. En bok har själ i en själlös värld.

Men kanske är tiden då kyrkråttan och greven kunde skriva en bestseller snart över. I en artikel skriver DN att ett amerikanskt förlag försöker skapa (måttbeställa, likt ett IKEA-bord) en serie som ska ta över efter Harry Potter, eller rättare sagt, ska fortsätta att fylla kassakistorna.

39 Clues är helt och hållet en skrivbordsprodukt som planerats av marknadsförare och förlagsredaktörer. Författaren är ett biting i sammanhanget, ett nödvändigt ont. Jag citerar:

"Den omfattande satsningen ligger i multimiljondollar-klassen och är redan från start av så kallad franchise-modell på det sättet att exempelvis samlarbilder, bloggar, onlinespel, tävlingar, filmsnuttar och tusentals digitala sidor av bakgrundsinformation med mera ingår.



- Ordet vi alltid använt är "banbrytande". Vi ville bli de första att introducera den här sortens multidimensionella grej, säger David Levithan.



Han och ett dussintal redaktörer har arbetat med projektet under tre års tid. Förlaget bestämde handlingens grova drag från dess början till dess slut, och därefter har respektive författare fått uppgiften att "fylla i tomrummen"."

Det här med "respektive författare" klargöras något. Serien är planerad till tio (!) böcker, och ska skrivas av tio olika författare. Hittils har man kontrakterat bland andra Gordon Korman, Jude Watson och Rick Riordan. Jag känner inte till dessa namn personligen, men tydligen är det redan framgångsrika författare, så inte lär de göra det för att klara dagen.. Märk väl att författarna inte kontrakterats för att skriva någon bok, utan för att "fylla tomrummen."

"banbrytande", säger herr Levithan – själslöst säger jag. Låt det gå åt helvete.

Ingen Junot

Jag har gått och väntat på att Juont Diaz Pulitzerprisvinnande roman Breif wonderous life of Oscar Wao ska dyka upp i pocket. Enligt Adlibris skulle den faktiskt göra det i dagarna, men idag fick jag ett mail där det stod att min bevakade titel ändrat status från "Ännu inte utkommen" till "Definitivt slut." Snopet. Jag antar att Adlibris haft felaktig information från början. Men, men, det kanske är lika bra, jag har ändå inte tid att läsa den just nu.


Junot ser lurig ut, vet han något vi inte vet?