Jag läste: Gabriel Garcia Marquez – Hundra år av ensamhet

Jag brukar prata om de senare årens Pulitzerprisvinnare – tjocka, uppslukande släktkrönikor med inslag av vad som har kallas västerländsk magisk realism. Jag har i min naivitet aldrig funderat var dessa romaner hämtat inspiration ifrån, men nu vet jag.

Hundra år av ensamhet gavs ut redan 1967. Det är en mäktig krönika över släkten Buendia som sträcker sig över hundra år: från den lilla stadens Macondo:s grundande till dess glansdagar och slutligen dess undergång. Persongalleriet är omfångsrikt och inte sällan förvirrande då barnen ärver sina föräldrar eller förfädrars namn (i början av min utgåva finns till och med ett litet släktträd som jag sneglat på upprepade gånger). Barnen ärver andra saker också, inte minst sina föräldrars egenskaper, eller ska jag säga laster och böjelser. På så sätt fortplantar sig familjens olyckor, enligt Ursula; ”kriget, stridstupparna, de lättfärdiga kvinnorna och de huvudlösa företagen” från en generation till nästa. Därför blir till exempel tre generationers Aureliano:s sittandes över en hop efterlämnande pergament innan den siste i släkten Buendia lyckas tyda dem. ”[F]amiljens historia var ett kuggverk av oåterkalleliga upprepningar, ett hjul som skulle ha fortsatt att svänga i evighet om inte axeln med tiden ohjälpligt hade nötts ut.”

Hundra år av ensamhet är en oerhört rik och mångfacetterad historia. Den tål säkert att läsas om flera gånger, och tar upp så många mänskliga företeelser på en gång. Språket och berättarglädjen är så sprudlande att man knappt hinner lägga märke till att det i grunden är en rätt tragisk historia kantad av otaliga dödsfall och sorgliga levnadsöden.

Efter att ha läst Marquez har jag äntligen fått klarhet i vad den något missbrukade termen ´Magisk realism´ egentligen innebär. I Hundra år av ensamhet flyter verklighet och fantasi ihop på helt ett naturligt sätt. Flygande mattor, spöken, profetior, folk som uppstiger bland molnen, en man som förföljs av ett hav av gula fjärilar, är en del av vardagen. Det är långt från den mesiga västerländska magiska realism jag tidigare ställts inför, och när det utförs så här skickligt är det verkligen magiskt.

Det ska bli spännande att fördjupa sig lite i Marquez författarskap framöver. Hundra år av ensamhet är hans mästerverk, det råder det nästan konsensus kring, men Kärlek i Kolerans tid och några andra bör man väl ha läst?

Fantastisk Street Art i det lilla formatet

Street Art handlar ofta om att synas. Banksy gör t.ex. stora målningar på platser där många tittar, men han gör också små grejer på platser där ingen tittar. De är ofta de bästa tycker jag. SLINKACHU har tagit steget med den lilla gatukonsten till en helt ny nivå. Chansen att de upptäcks av någon innan de blir söndertrampade är mycket små - precis som hans verk. Tänk om man mot förmodan skulle få syn på något sådant här. Vilken lycka. Helt fantastiskt!












Läs mer på http://little-people.blogspot.com/ eller köp boken "Little People in the City; The Street Art of Slinkachu."

äsh

På två dagar har jag raderat lika många inlägg som jag börjat på. Det går inte just nu. Har väl inget att säga antar jag. Vi läser lite böcker så länge.

The old switch aru är historia

Bloggen för ratade rec.ex. "The old switch aru" finns inte mer. Totalt blev det tre inlägg över ett antal månader. Ett antal bokbloggar, inklusive mig själv, deltog, eller gjorde det inte. Det var ett experimentellt projekt som aldrig lyfte. Tack ändå ni som ägnade den ett par ögonblicks uppmärksamhet.

Höstens första bokfynd

Aldingtons "Death of a hero" är en roman om första världskriget. Vet inte mycket om den, och köpte den mest pga det fina omslaget. "Road to Wigan Pier" skrev Orwell på 30-talet. Det är en sociologisk skildring av arbetarklassens elände (tror jag) tiden före andra världskriget. Det är nästa lite pinsamt att säga att jag inte läst "Hundra år av ensamhet" tidigare. Jag håller på att göra det nu, och jag är ömsom överväldigad ömsom förvirrad! Återkommer om den vid ett senare tillfälle. På slutet har vi två böcker om Greene. "Resor med moster Agusta" är en rätt bedrövlig titel, men jag hoppas att den kan ha lite samma ton som "Vår man i Havanna" som jag njöt mycket av. Den sista boken har jag ju redan, fast den här utgåvan var mycket finare och dessutom i originalspråk. Totalt kostade dessa fem skönheter mig 35 riksdaler.

Det har varit lite segt här ett tag. Livet, skolan och arbetet har kommit i vägen. Förhoppningsvis blir det lite ljusare efter tentan i nästa vecka. Trevlig helg!

Jag läste också Guy Delisle: Pyongyang – a Journey in North Korea

Den här killen hade jag aldrig fått upp ögonen för om han inte fått lite tid i gammelmedia och SVTs program Kobra.

Guy Delisle är en fransk-kanadensisk animatör. Ett företag han arbetade för sysslade mycket med outsourcing av arbete till länder med billig arbetskraft. Detta tillsammans med att hans fru jobbar för Läkare utan gränser har fört honom till en rad intressanta resmål (Kina, Nordkorea, Burma) som han rapporterat ifrån i seriealbumsform. Från inslaget på TV verkade det som ett nytt album från Israel/Palestina är på gång.

Pyongyang inleds med att Guys ankomst till flygplatsen i Nordkorea. Efter en noggrann kontroll av bagaget blir han, precis som alla andra utvalda som fått tillstånd att besöka landet, tilldelad en blombukett. Han föreslås därefter ett ”frivilligt” besök vid en 22 meter hög bronsstaty av Nordkoreas eviga president Kim-Il Sung (död sedan 1994) för att där lägga blommorna vid hans fötter. Vid det laget har han redan blivit tilldelade sina följeslagare: en guide och en chaufför (senare tillkommer även en översättare). Dessa kommer sällan att lämna hans sida under vistelsen:

Delisle lyckas (av förståeliga skäl) inte tränga in på livet hos den gemene nordkoreanen i sin skildring. Dock får han nog större svängrum än vad som hade varit möjligt för en journalist. Bara hans redogörelse för hur det är att vara gäst i det här landet är alarmerande nog och ger bilden av ett samhälle som genomsyras av propaganda och övervakning av alla, överallt, alltid.

Seriealbums-dokumentären är ett tacksamt format att få lite inblick i ett av världens mest slutna länder. Handlingen kretsar anspråkslöst kring Guys vardagliga bestyr och de politiska vinklingarna behandlas liksom lite i förbifarten. Ett minus blir priset för ett trots allt högst begränsat antal lästimmar. Detta ”läsvärdesproblem” löses dock genom att låna ut Pyongyang. Till exempel till Mårten.

Nobelpriskoden

Nobelpriset i litteratur tycks dela bokbloggarna. En del deltar med liv och lust i spektaklet genom att komma med förhandstips, bevaka ceremonin och springa till närmsta bibliotek eller inventera bokhyllan för att kasta sig över pristagaren. Själv har jag slutat bry mig om Nobelpriset i litteratur. Det är nämligen min uppfattning att priset inte längre sätter litteraturen i första hand. Person och politik tycks gå före.

Vad många vinnare har gemensamt är att de ofta kan betecknas som ”svåra.” Någon skrev att svenska akademin bidrar till att upprätthålla föreställningen om kultur som något elitistiskt, och nog ligger det något i det. Utöver detta så har många vinnare det gemensamt att de på ett eller annat sätt lidigt på grund av sitt författarskap. Så här skriver Sydsvenskan om Müller: ”Efter att ha trakasserats och förföljts av Ceausescuregimen och dess politiska polis … gick Herta Müller och hennes dåvarande man … under I landsflykt i Västtyskland. Hennes böcker hade då förbjudits i Rumänien. ” Känns det igen? Av 2000-talets vinnare så vill jag minnas att Gao Xingjian och Orhan Pamuk drabbats av liknande förföljelse. Det är tre av nio. Kanske missar jag någon? Imre Kertész (som suttit i koncentrationsläger – dock ej för sin litteratur) kanske? Det kanske mest politiska valet är annars Harold Pinter. Den uttalade Bush-kritikern Pinter fick priset just då omvärldens förakt för Bush peakade, och Pinter gjorde ingen besviken då han i sitt tal hudflängde George. Knappast en tillfällighet. Det är fyra av nio, minst. Sedan kan man om man vill lyfta fram de kvinnliga författarnas feministiska ådra, och då blir de ”politiska pristagarna” ännu fler. Nu kommer min poäng. Det är absolut inget fel i att belöna dessa personer som jagats, fängslats, och förtryckts i litteraturens namn, men ändå kämpat vidare, tvärt om. Gör gärna det, men var tydliga med premisserna.

P.S. Eventuellt kan man vända på resonemanget och hävda att svåra omständigheter skapar god litteratur, men det köper jag inte riktigt.

Trevlig helg!

Årets platta!

Jag har skrivit kort om Mumford & Sons tidigare. Nu finns deras fullängdare Sigh no more ute, och det är HANDS DOWN, årets bästa platta!

Uppdatering: Okej, jag erkänner, det kan ha varit så att jag överdrivit en smula i stundens hetta! En av årets bästa - hittills - är nog mer rättvist.

Så var det vår tur…

Magasinet ViLÄSER har i ett par månader utsett månadens bokblogg, och den här gången fick pocketpocketpocket detta ”hedersomnämnande” med följande motivering:

“Det här är en matig blogg där Ola och Mårten skriver initierat och intressant om läsvärda pocketböcker. Omväxlande och inspirerande!”

Jaha. Att det för eller senare skulle bli vår tur var ju rätt väntat. Tidigare utsedda bloggar håller, enligt min mening, rätt skiftande kvalité, så någon vidare kvalitetsstämpel är det väl inte – egentigen.

Själva formuleringen är dock kort och koncist, precis vad jag behöver för att hotta upp beskrivningen på bloggtoppen etc. OM inte du kan komma på en bättre vill säga?

Jag läste: Guy Delisle – Pyongyang – a journey in North Korea

Serieromanen är en trend jag helt har missat. Att jag fick googla ordet ”serieroman” för att förvissa mig om att det betecknar det jag trodde (”en längre tecknad serie i bokform”) är väl ett tydligt tecken på det. Och jag hade nog varit fast i mina tjocka tegelstenar med små bokstäver om inte min sporadiske medbloggare Ola lånat mig ett exemplar av Pyongyang – a journey in North Korea.

Pyongyang är tecknad och berättad av Guy Delisle. Vid millenniumskiftet arbetade Delisle som ”animation supervisor” på uppdrag i Asien när han kläckte idén att teckna ner sina upplevelser. Ur detta föddes serieromanen Shenzhen. Tre år senare skickades han till Nordkorea – världens mest isolerade land – dit allt fler animationsuppdrag tydligen outsourcas i globaliseringens tidsålder. Lite ironiskt, eller hur? Nordkorea är ett land som fascinerar många, mig själv inräknad. I en värld där det finns en guidebok över alla platser och all information går att hitta med ett musklick är det kanske inte så konstigt att vi är så nyfikna på detta eländiga land där så lite information kommer ut.

Den grafiska stilen är relativt enkel, samtidigt som den är detaljerad utan att vara plottrig. Ja, ni ser ju själva.

Pyongyang kan mycket väl vara den bästa ”rapport” från Nordkorea som finns att tillgå idag. Den är skriven med humor, värme och drivs av Delisles nyfikenhet inför det okända som vi alla kan känna igen oss i. Delisle utger sig inte för att vara någon Nordkorea-expert. Visst, en del statistik och fakta slinker in, men huvudsakligen är han en lekman som häpnar inför de ständiga absurdister han ställs inför (jag skulle vilja ta något exempel, men det är omöjligt att välja ett och återberätta det lika bra – läs boken istället!) Ofta håller Delisle sina tankar om vad han ser och hör för sig själv, men ibland kan han inte hålla sig och bemöter propagandan som sköljer över honom. Detta resulterar i att hans Nordkoreanska följeslagare surnar till på ett närmast barnsligt sätt. När inte orden räcker till och rationella argument inte biter förvandlas små och tillsynes obetydliga handlingar till motståndssymboler; som när Delisle dricker en Coca Cola – trots att han aldrig tyckt om drycken.


En fråga båda jag och författaren ställer sig är om Nordkoreanerna ”really believe the bullshit that is being forced down their throats?” Den frågan lyckas Delisle aldrig svara på. ”If they’re not fooled, they never let it on”, och det är inte så konstigt. Kritiska röster, och deras familjer, skickas till arbets- och omskolningsläger. ”Officialy they don’t exist, but everybody know they’re there".

Väldigt läsvärd! Tack för lånet Ola.

Fantastic Mr Fox - trailer nummer två!

Efter den första trailern till "Fantastic Mr Fox" var jag lite skeptisk, men efter att ha sett trailer nummer två har alla tvivel släppt! Det här kommer att bli fantastiskt. Döm själva.

Trevlig helg!