Jag läste: Louis-Ferdinand Cèline - Resa till nattens ände

Louis-Ferdinand Cèlines Resa till nattens ände utkom 1934 och har hunnit bli en klassiker. Boken börjar i Paris där en ung man vid namn Ferdinand, i ett anfall av fosterlandskärlek, tar värvning i den franska armen. Året är 1914. Fredinand kastas ut det brutala kriget och blir snart desillusionerad. ”Aldrig hade jag känt mig så onyttig som när jag stod i soljuset mitt bland kulorna. Ett ofantligt världsomspännande skämt.” Efter att ha sårats i strid lyckas Ferdinand krångla sig ur armèn varpå han reser till de franska kolonierna i Afrika där han får jobb på en handelsstation mitt ute i djungeln. Ur askan i elden alltså. Efter ytterligare strapatser landar han i Amerika, för att sedan återvända till Paris. Så här långt kan bokens läsas som en skildring av krigets, kolonialismens och kapitalismens vansinne, men när Ferdinand återvänder till Paris för att praktisera som läkare i Paris fattigkvarter stagnerar historien. Bokens andra halva består huvudsakligen av rent dravel som inte leder någon vart. Ferdinand reflekterar kring livet, varat, kärleken och den mänskliga naturen i cyniska, för att inte säga nattsvarta, ordalag. Man kan tycka att en sådan svada borde resultera i ett par intressanta insikter, men det hela mynnar inte ut i mycket mer än ett par skratt här och där.

Varför har då Resa till nattens ände blivit en sådan klassiker? Cèline var knappast först med att skriva om kriget, kolonialismen eller fattigdomen. Längst bak i boken finns en liten text om Cèline och hans författarskap. Där kan man bland annat läsa: ”Att ”Resan” blivit en sådan händelse beror i första hand på språket. … Det fick sin explosiva kraft, då ”Resan” kom ut för fyrtio år sedan, av att det så flagrant bröt mot den förtunnade, ängsligt korrekta, utsökta franska som då ansågs vara det enda värdiga litterära språket.” Detta innebär att bokens storhet främst måste förstås i förhållande till annan - fransk - tidig 1900-tals litteratur, och den, det får jag erkänna, har jag mycket dålig koll på.

Oavsett om det gäller film, litteratur eller musik så har jag alltid haft svårt för att se verket med ”den tidens” ögon eller öron. Jag kan inte låta bli att ta in nutida referenser och göra jämförelser med senare verk. Kanske är det därför jag inte har vett att uppskatta Resa till nattens ände för det den är, eller var.