Jag läste: Joshua Ferris - Then we came to the end

Joshua Ferris debutroman Then we came to the end utsågs av NY Times som en av årets tio bästa böcker 2007. Motiveringen var bland annat att den var "acidly funny." Ordet "funny" återkommer hela fem gånger i olika citat på bokens omslag, så jag hade anledning hoppas på skrattfest. Men humor är något väldigt subjektivt. I den mån man kan betrakta Then we came to the end som rolig, så är det i en tragikomisk mening. Svart humor och tragikomik är, för mig, humor när den är som bäst, men Then we came to the end är mycket mer tragisk än komisk. Jag skrattade sällan när jag läste den, och fann mig ofta sittandes med lätt rynkad panna, så som man gör när man läser något oroande. Detta betyder dock inte att den är tråkig eller dålig, för det är den verkligen inte. Låt mig förklara.

Then we came to the end utspelar sig på en marknadsföringsfirma i Chicago strax efter milleniumskiftet. Ekonomin har vänt nedåt, vilket resulterar i att klienterna flyr och personaluppsägningarna börjar. Samtidigt som rädslan för att bli uppsagd är överhängande brottas bokens karaktärer av sina egna moderna bekymmer. Någon lider av djup depression, en annan finner sin dotter styckmördad, en trejde har bröstcancer men befinner sig i ett förnekelsestadium.

Boken berättas av en okänd person i ett "vi"-perspektiv som ibland övergår i tredje person. "Vi"-greppet är spännande och får en att känna sig som en del i den gruppmentalitet som kan finnas på en arbetsplats. Personerna som ingår i detta "vi" lär man känna genom närmast Seinfeld-liknande anektoter och typiskt "water cooler talk."

Så var det det här med humorn. Jag tvivlar på att Ferris försökt skriva en bok som i första hand uppfattas som rolig, även om den bitvis är det. När jag läser Then we came to the end uppfattar jag den som mycket mer än en satir. Det är en mörk, men samtidigt seriös bok. Det är en bok om det moderna, om hur det är att leva och verka i ett materialistiskt samhälle som huvudsakligen består av två komponenter: arbete och konsumtion - två potentiellt själadödande komponenter. Och hur det är att vara en del i detta maskineri. I boken får firman ett uppdrag som går ut på att skapa en kampanj som får bröstcancer patienter att skratta. Efter mycken ångest kommer man fram till att det är omöjligt. Jag kan inte låta bli att tro att det här är Ferrris sätt att kommentera svårigheten i att skriva humoristiskt om detta förhållande. Utöver allt det här så är boken också en kärleksfull skildring av den säregna kamratskap som uppstår på arbetsplatser.

A good deal of our self-esten was predicated on the belief that we were good marketers, that we understood what made the world tick - that in fact, we tolk the world how to tick. We got it better than others, we got it so well we could teach it to them. Using a wide variety of media, we could demonstrate for our fellow Americans their anxieties, desires, insufficiencis and frustrations - and how to assuage them all. We informed you in six seconds that you needed something you did'nt know you lacked. We made you want anything that anyone willing to pay us wanted you to want. We were hired guns of the human soul. We pulled the strings on the people across the land and by god they got to their feet and they danced for us.

Mina funderingar om Then we came to the end verkar delas av LA Times skribent som skriver: "What looks at first glance like a sweet-tempered satire of workplace culture is revaled upon closer inspection to be a very serious novel about, well, America. It may even be ... a great American novel." Jag kunde inte sagt det bättre själv.