Inget mindre än Less than zero

Samma loppis, annan låda: Brett Easton Ellis Less Than Zero. Tidigare har jag läst Easton Ellis Glamourama och de bestående intrycken från den är bland annat en tortyrscen där en man får sin penis avklippt, och att boken var en orgie i varumärken. Den här har jag högre förhoppningar på, kanske för att den inspirerade Bloc Party till att skriva låten Song for Clay, kanske för att omslaget sportar Robert Downey JR - en av mina favoritskådisar som gått och blivit folkkär. Good for him.

Disappear here.

You damn dirty ape!

Sommar är lika med loppisar för mig, och därmed blir det en hel del bokfynd. Pierre Boulles Monkey Planet låg i en låda märkt SCI-FI. Tyvärr var lådan så gott som utplockad och jag kan bara föreställa mig vilka godbitar där legat, men jag är rätt nöjd ändå. Ska bli spännande att se hur boken är jämfört med filmen, som jag tycker mycket om.

Proulx... roligt namn, bra författare!

Trogna läsare av den här bloggen (jodå, det finns faktiskt ett par sådana) vet att jag gillar Annie Proulx väldigt mycket. Därför gladde det mig när jag hittade den här för en nätt slant på Myrornas i Malmö. Ser fram emot att läsa den!

Jag läste också: Steve Sem-Sandberg: De fattiga i Lodz

I början på 40-talet upprättades runt om i Nazityskland getton dit den judiska befolkningen flyttades. Ett sådant getto med 250 000 invånare inrättades Polska Lodz. Omständigheterna kring gettot i Lodz är inte lika välkända som de i exempelvis Warszawa. I Warszawa valde judarna att göra motstånd mot det öde man visste väntade dem, trots att det bara kunde sluta på ett sätt. Lodz tog den andra vägen. Under Nazisternas utpekade judeäldste, Chaim Rumkowski, förvandlades Lodz till ett arbetargetto och till den tyska förintelsemaskinens kanske främsta leverantör av kläder och annat materiel. Allt under fruktansvärda umbäranden för den judiska befolkningen.

Boken följer flera personer/familjer och deras dagliga kamp för överlevnad under de år gettot existerade, 1940-1944. Huvudpersonen, både i verkligheten och i boken, är dock Rumkowski och dennes familj. Beroende på vilket perspektiv man anlägger kan Rumkowski ses antingen som förändrare, eller som en hjälte. Han är en förärare i den meningen att han aktivt kollaborerade med tyskarna och på ett mycket påtagligt sätt bidrog till förintelsemaskinen som ytterst strävade efter att förgöra hans eget folk. Eller var han en hjälte, en måhända något naiv utilitarist, som försökte ”offra lemmarna för att rädda kroppen”? Det är ett moraliskt minfält, långt bortom det enkla, det svart-vita.

Sem-Sandberg utger sig inte för att ha svaren på de många svåra frågor som boken direkt och indirekt ställer, men historiens dom har varit hård. Hade historien tagit ett annat förlopp hade Rumkowski kanske hyllats som en hjälte, föreslår Sem-Sandberg i några avslutande kommenterar, men historien går inte att ändra på, och den bild av Rumkowski som växer fram i De fattiga i Lodz är föga hjältemodig.

Hur man än vänder och vrider på det här så är ”De fattiga i Lodz” inget mindre än ett mästerverk. Det är en "stor roman", skriven av en svensk dessutom. På en och samma gång är det en sidvändare som man inte kan slita sig ifrån, och ett komplext verk som manar till tankeverksamhet på det sättet bara riktigt bra romaner gör.

Om Stephen King tycker det är bra så måste det vara det, eller?

Hoppas ni hängde på sarkasmen där. I vilket fall, jag blev väldigt glad när jag i fredags öppnade mitt paket och insåg att Forum, efter lååång betänketid, beslutat sig för att skicka Valda verk av TS Spivet. Det är en bok som sticker ut, mest för att den är så vackert illustrerad. Det ska bli roligt att se om illustrationerna tillför någonting, eller om det tar fokus från texten.



Den verkar ju rätt underhållande i alla fall. Läs texten under bilden med glasögonen. På tal om "magiska dubbelfinter", Ghana spelar trevlig fotboll.

This world’s an colonoscopy, save your love for me

Buss lämpar sig som sagt bättre för musik än för läsning, och jag tänkte därför passa på att tipsa om plattorna som gett mig mest nöje under mitt busspendlande.


Suckers har gjort något som många andra misslyckats med i år, nämligen att följa upp hypen med en riktigt bra platta. Wild smile heter den, och den är rätt fantastisk. "This world’s an colonoscopy, save your love for me". Indeed.


Ariel Pink's Haunted Graffiti har helt gått mig förbi tidigare. Det här är deras fjärde platta, och den är ett under av indierock och knasigheter. Topp tre 2010, helt garanterat, och sommarens soundtrack.


The National har gått och blivit riktigt stora, det vet man när hör random folk i ens omgivning namedroppa dem. Men det är välförtjänt, och senaste plattan High Violett innehåller många guldkorn. Det här är ett av dem.

Om 27 minuter börjar fotbolls-VM på riktigt. Håll i er.

welcome back?

Det var ett tag sedan jag skrev något här. Det har gått nästan en månad sen sist, och så längre tror jag inte att jag haft uppehåll sedan jag kom igång med bloggen på riktigt hösten 2007. Det finns förstås flera anledningar. Jobbet tar mycket tid, och kraft. Att jag numera åker buss istället för tåg har också haft negativ effekt på mitt läsande. Den lilla tid jag haft över att läsa har mest gått till att plugga.

Jag är i alla fall halvvägs igenom Sem-Sandbergs mästerliga tegelsten De fattiga i Lodz. Den är än mer djuplodande och komplex än jag kunnat ana, och efter en liten trög början har den artat sig rejält. I och med tenta fick jag ett ofrivilligt läsuppehåll på cirka två veckor, men jag ska försöka komma in i den igen på ett bra sätt nu.

Nu när jag inte längre har tentan att skylla på ska jag försöka ta mig mer tid att läsa, för det är verkligen det jag behöver göra, TA mig tid. Stjäla från mig själv.

Synd bara att fotbolls-VM börjar på fredag. Det kommer att gå ut över läsningen.

Låt det här bli startskottet för både bloggens återupprättande, och för sommarläsandet.