Jag läste: Carl-Johan Vallgren – Dokument rörande spelaren Rubashov

I ett slitet hyresrum i Sankt Petersburg, sekelskiftsnatten 1899, sitter den utblottade spelaren Rubashov och spelar kort med djävulen. Han förlorar, för mot djävulens tur kan ingen vinna. Helvetet är knöfullt, sedan sekler tillbaka, och Rubashov får plikta genom odödlighet. Är odödlighet ett straff jämförbart med helvetet frågar du dig. Betänk då följande rader ur ”Traktat för odödliga”

1) Bliv på en plats. Sök dig till en öde skog eller fuktig grotta, till ett mörkt rum, en dyster källare eller enslig klostercell. Ensam skall du invänta tidernas slut.
2) Kärleken är din första fiende.
3) Vänskapen är din andra fiende.
4) Undvik de levande ty de ska överge dig. Trolösa är de levande. Till mull och stoft skall de varda, till jord och aska. Dina tårar skall fukta deras gravar. …

Rubashov:s liv som odödlig börjar dock med framgång. Han otur vänder, och han blir rik och får barn tillsammans med kvinnan han alltid åtrått. Sen rycks allting ifrån honom i ett slag. Då går det upp för Rubashov vad odödlighet innebär, och han bestämmer sig för att söka upp djävulen för att be om nåd. Sökandet tar honom från första världskrigets skyttegravar till mellankrigstidens Tyskland, och när andra världskriget väl bryter ut sätts han i koncentrationsläger. Där får han den ohyggliga insikten att helvetet inte är en biblisk plats, utan en plats på jorden. Rubashov överlever, självfallet, men han är förändrad och beslutar sig för att undvika människorna och den ondska han upplever att de har inneboende. Det går inget vidare. 1900-talets katastrofer utvecklar sig runt omkring honom och han blir vittne till alltsammans utan att kunna påverka det.


Det är som synes en rätt dyster historia, och ibland blir det nästan lite magstrakt när Vallgren skildrar eländet Rubashov befinner sig mitt i, t.ex. krigets Bosnien. Det är dock en bok med många kvalitéer. Vallgren, som jag inte läst förut, kombinerar ett gott språk med ett rappt berättande som ändå ger en mycket att fundera över. Inte minst kring människans väsen. Dokument rörande spelaren Rubashov är en resa, en exposé, i sekel präglat av så mycket krig, våld och annat elände, att man verkligen kan fundera på om Rubashovs tes om mänsklighetens inneboende ondska inte stämmer, hur mycket vi än vill att det ska vara annorlunda. Om man har lust kan man anklaga Vallgren för att torgföra en rätt mörk människosyn, men det tänker inte jag göra. Vallgren ställer intressanta frågor kring människan och ondskans väsen, men det är upp till läsaren att ta ställning, för turligt nog blir den aldrig moraliserande. Inte ens djävulen – bokens berättarröst – framställs så som han brukar utan blir en intressant figur i Vallgrens händer. Han skildras med en komplexitet vi inte är vana vid, och hans roll i dramat är inte riktigt den man först förväntar sig.

Det bästa betyget man kan ge en bok är nästan om man kan tänka sig att läsa om den, och om författaren tidigare varit okänd för en, är frågan om man är nyfiken