För er som aldrig hört talas om Anders Sparrman så kan en liten introduktion vara på sin plats. Anders Sparrman (1748-1820) var en av Linnès lärjungar. Han reste till Kina i unga år, deltog i James Cooks andra resa (!) och utforskade Hottentott-landen i södra Afrika innan han återvände till Sverige med stora samlingar. Hemma i Sverige arbetade han för vetenskapsakademin och därefter som fattigläkare i Klara församling (Stockholm). Han begrovs utfattig i en anonym massgrav. ”Anders Sparrmans resa” är en så kallad ”biografisk roman”, dvs. personerna i boken har levat, och händelserna har i grova drag ägt rum, men stora delar har Wästberg fabulerat. Eller som han själv uttrycker det: ”Jag har plockat skärvor och brottstycken och fogat ihop med olika sorts klister. Ur töcknet har ansikten trätt fram, inget av dem fullständigt, inget helt synligt.” Detta är en grundpremiss för boken som jag ibland fann det svårt att acceptera. Jag vill gärna veta vad som är fakta och vad som är fiktion.
Per Wästbergs Anders Sparrman (det är kanske säkrast att säga så) framstår i boken som en något komplicerad man med stark rättvisekompass. Sparrman var engagerad i kampen mot slaveriet. Han framstår dock som motsägelsefull då han stundtals agerar för svensk kolonialism i Afrika eller ger uttryck för ”den vite mannens börda.” Men om man betänker att kampen mot slaveriet inte på allvar kom igång förrän sent 1780-tal, så framstår Sparrman, trots dessa snedsprång, som en riktigt progressiv herre för sin tid. Flera av hans åsikter som vi tar för givna idag bör under hans levnadstid framstått som kontroversiella, för att inte säga radikala.
Från Sparrmans egna skrifter: ”Jag önskar mig ett land där ingen gör olagligt bruk av marken, där rättvisa råder, fattigdomen minskar år från år och jorden bär flera skördar. Dock kan sann vänskap inte uppstå förrän landet blir styrt av sina egna invånare.”
Språket i boken är skiftande på ett rätt intressant vis. Det innehåller många vackra, närmast poetiska och målande stycken, men de får snällt samsas med torra och sakliga partier som påminner om en dagbok/loggbok från sent 1700-tal. "På gränsen mellan upplysning och förromantik" står det på baksidan, och så känns det verkligen. Bokens språk kräver dock uppmärksamhet. Det måste få tid att sjunka in, och försöker man snabbläsa blir det lätt "goja" av alltsammans. Men ibland blir det bara för mycket. Ta till exempel följande stycke:"Jaga inte bort din smärta! Då hoppar den på dig som en vildkatt när du minst anar det. Men jag lyfter dig ur den mörka floden. Jag har tvivlat på din förmåga, guldknappen på min akademiväst är borta, men jag ska upprätta dig i glädje. Nu råder vi oss själva. Jag böjer mig för ingen och tar inte glosor för sanning ifall det inte bevisats för mig att till och med en regering kan ha insikter. Du har märkt att jag behållit min kallblodighet även då det sjuder inom mig. Jag är snart ingens narr och söker inga underverk där sådana inte finns."
Det är vackert och oerhört välskrivet, men jag menar, vem talar så? Har någon någonsin talat så? Det fungerar kanske på teatern, men i bokform är det krävande i längden. Jag ska ärligen säga att mot slutet av boken tröt mitt tålamod och mest av allt ville jag bara bli färdig.
Anders Sparrmans resa är ett imponerande hantverk om ett fascinerande levnadsöde. Trots det är slutomdömet något splittrat. Första halvan njöt jag storligen av, men därefter tröttnade jag lite. Inte sällan ligger tyngdpunkten i Wästbergs berättande på att måla upp Sparrmans omgivningar och dagdrömmeri, snarare än själva historien. Ett konkret exempel är visiten på den mytomspunna påskön - utmärkt stoff för en äventyrsberättare - som Wästberg ger tre snabba meningar. Kanske ville jag att äventyret skulle fortsätta lite längre, precis som Sparrman.
