Angående den låga inläggsfrekvensen just nu

Som ni har märkt dräller det inte direkt av nya inlägg här just nu. Man kan nog säga att jag har lite av en tillfällig svacka, kombinerad med tidsbrist. Jag hinner helt enkelt inte med. Det är skolstart, flytt, jobb, det andra jobbet, tandläkarbesök och gud vet allt. Tid att läsa har jag nästan bara på tåget, när jag skyndar från en plats till en annan. Där, i min älskade - men ofta missförstådda tysta kupe, ägnar jag min uppmärksamhet åt Tree of smoke. Det är en riktig tegelsten, som tog åtskilliga sidor att komma in i. Vad jag egentligen tycker om den är lite tidigt att säga, men återkommer såklart med en recension. Nåja, förhoppningsvis lugnar allt ner sig när skolan börjar. Eller nej, det gör det kanske inte, men åtminstånde hopppas jag att jag kan hitta en rytm där allting ryms. Stay tuned!

Den enes bröd...

...är den andres död.

I november förra året skrev jag att Bonnier Pocket storsatsar och dissar Månpocket. Kontentan av den notisen var att Bonnier bestämt sig för att satsa hårdare på Bonnier Pocket och därmed lämna över färre kvalitetstitlar till Månpocket. Nu tycker jag det börjar märkas. Månpocket har mest släppt skit på sista tiden. Mycket deckare, spänning och annat trams. Det var länge sedan jag var hittade något intressant i deras utgivning. Så är inte fallet hos Bonnier Pocket. I augusti släpptes bland annat Salman Rushdies Clownen Shalimar och Göran Rosenbergs Friare kan ingen vara, och i september kommer pocketböcker av Philip Roth, Klas Östergren och Barack Obama! Inte illa. Dessutom tycker jag att Piratförlaget börjat släppa intressanta titlar igen. Månpocket får nog se till att rycka upp sig om man inte vill bli omkörda.

Jag läste: Ray Bradbury - Invasion på Mars

Efter att ha läst och imponerats av novellsamlingen Den illustrerade mannen (läs min recension här) har Ray Bradbury gått och blivit en personlig favorit. Bradbury har mycket kritisk att säga om männskligheten och den västerländska civilisationen, och i hans böcker tar han tillfället i akt att uttrycka detta. Inte sällan utspelar sig hans noveller i framtiden eller i rymden, vilket placerat honom i Sci-fi-genren, men låt er inte luras: sci-fi är inte hans huvudsakliga intresse, det är bara ett kärl i vilket hans ilska och oro över världen ryms. Att vissa av hans böcker och noveller är mer än 50 år gamla gör dem inte mindre aktuella.

Invasion på Mars utspelar sig kring milleniumskiftet. Jorden står på randen till atomkrig, det sista, och USA företar expeditioner till Mars för att undersöka möjligheterna att evakura dit. Mars befolkas emellertid av en egen ras som försöker förhindra expeditionerna, men i slutändan kan de inte stå emot och jordborna börjar anlända i sina rakter - bara för att bege sig hem igen när kriget börjar. Vid det här laget har mänskligheten inte bara förstört en, utan två planeter.

Boken berättas i novell-liknande kapitel. Till skillnad från Den illustrerade mannen finns det dock vissa trådar som binder samman de olika kapitelna, men många av dem kan lika gärna läsas fristående (kapitlet "Eldballongerna" finns faktiskt med i Den illustrerade mannen.) Många av kapitelna kan sägas ha olika teman, t.ex. avhandlas girighet, ensamhet, kolonialism, exploatering, och tillsammans målar de upp en allt annat än smickrande bild av vår civilisation. Bradbury är en mästare på att förmedla ett budskap och en sensmoral utan att moralisera med pekpinnar.

Tyvärr tyckte jag inte lika mycket om Invasion på Mars som Den illustrerade mannen, så vill ni börja någonstans rekommenderar jag den senare.

Pocketnytt

Idag investerade jag i Denis Johnson:s tokhyllade Tree of smoke. Jag ser oerhört mycket fram emot att läsa den. Jag vet faktiskt inte när jag var så sugen på en bok senast!


Tree of Smoke – the name given to a ‘psy op’ that might or might not be hypothetical and might or might not be officially sanctioned – is Denis Johnson’s most gripping, visionary and ambitious work to date. Set in south-east Asia and the US, and spanning two decades, it ostensibly tells the story of Skip Sands, a CIA spy who may or may not be engaged in psychological operations against the Viet Cong -- but also takes the reader on a surreal yet vivid journey, dipping in and out of characters’ lives to reveal fundamental truths at the heart of the human condition.

Observer kallar den "A Catch-22 for our times", kan en bok få ett mycket bättre omdöme?

Jag läste: Kiran Desai - Kalabalik bland guavaträden

Min första bekantskap med Kiran Desai var hennes andra roman, den prisvinannde och mycket omskrivna The inheritance of loss. The inheritance of loss har flera av de komponenter man förväntar sig av en bra roman; den är nämligen både välskriven och tankeväckande. En "globaliseringsanalys" beskrev jag den i min smått lyriska recension (som går att läsa här). Med anledning av detta gav jag mig på hennes debutroman: Kalabalik bland Guavaträden.

Kalabalik bland Guavaträden utspelar sig i en Indisk by där en pojke, eller ung man, tröttnar på sin tillvaro och flyr upp i ett guavaträd. Där blir han sittande och vägrar komma ner. Hans exentriska beteende skaffar honom snart en växande skara anhänga som firar honom som vis guru. Allt är frid och fröjd tills en flock apor bosätter sig i trädet och får smak för alkohol. Kalabalik uppstår.

Jag antar att Kalabalik bland guavaträden är tänkt som en satir över den indiska kulturen. Vill man vara snäll kan man beskriva den som småtrevlig, men ska man vara ärlig så finns det inget annat ord än meningslös, fullständigt meningslös. Den är inte rolig, inte smart, och den har absolut ingenting att säga. Ett annat stort problem - jag vet inte om det är för att boken är kort eller för att Desia misslyckats - är att karaktärerna helt saknar djup. Man får aldrig någon känsla av vem de är eller varför de agerar som de gör, vilket gör det omöjligt att känna någonting för dem.

Det mest slående, och utan tvekan mest imponerande med Kalabalik bland guavaträden är hur mycket Desai utvecklats mellan Kalabalik bland guavaträden och The inheritance of loss. Hon har evolverats från mus till tyrannosaurus inom loppet av två böcker.

Trendspaning

På tåget till och från jobbet brukar jag spionera på vad folk omkring mig läser (det tror jag förresten att alla med någon form av litterärt intresse gör, eller hur?) Tyvärr är det en oerhört förutsägbar hobby. Ett tag var det BARA Stieg Larsson, och visst, det är fortfarande var tredje Larsson, men just nu läser HELA sveriges kvinnliga befolkning i åldrarna 20-50 den där Khaled Hosseini. Killarna läser givetvis Snabba Cash, men jag antar att vi ska vara tacksamma över att killar i åldrarna 18-30 läser över huvud taget. Idag har jag sett minst tusen strålande solar och lika mycket cash på tåget, trots att det var mulet väder och tomt i plånboken :) Det hela får mig att tänka på en "artikel" i BLT jag läste i somras där unga män och kvinnor tillfrågades om vilken bok de läste för tillfället. SAMTLIGA killar (som läste, merparten hade inte rört en roman sedan de gick ut gymnasiet) läste Snabba Cash eller den där andra boken Jens skrivit. Tjerna läste en av följade tre: Läckberg, en annan svensk kvinnlig deckarförfattare vars namn jag inte minns, eller den där Hosseini. Extra intressant var att samtliga uppgav att boken de läste just då var den bästa de läst i hela sitt liv! Vad f*n är det för fel på svenska befolkningen? 90% av alla läsare ägnar all sin uppmärksamhet åt en grupp på högst 5-10 författare. Hur blir det så här, och vems fel är det egentligen? Jag kräver en syndabock! En sak står dock bortom allt tvivel: det är inte bokbloggar som den här som styr det svenska folkets läsvanor. På gott och ont.

Jag läste: Joshua Ferris - Then we came to the end

Joshua Ferris debutroman Then we came to the end utsågs av NY Times som en av årets tio bästa böcker 2007. Motiveringen var bland annat att den var "acidly funny." Ordet "funny" återkommer hela fem gånger i olika citat på bokens omslag, så jag hade anledning hoppas på skrattfest. Men humor är något väldigt subjektivt. I den mån man kan betrakta Then we came to the end som rolig, så är det i en tragikomisk mening. Svart humor och tragikomik är, för mig, humor när den är som bäst, men Then we came to the end är mycket mer tragisk än komisk. Jag skrattade sällan när jag läste den, och fann mig ofta sittandes med lätt rynkad panna, så som man gör när man läser något oroande. Detta betyder dock inte att den är tråkig eller dålig, för det är den verkligen inte. Låt mig förklara.

Then we came to the end utspelar sig på en marknadsföringsfirma i Chicago strax efter milleniumskiftet. Ekonomin har vänt nedåt, vilket resulterar i att klienterna flyr och personaluppsägningarna börjar. Samtidigt som rädslan för att bli uppsagd är överhängande brottas bokens karaktärer av sina egna moderna bekymmer. Någon lider av djup depression, en annan finner sin dotter styckmördad, en trejde har bröstcancer men befinner sig i ett förnekelsestadium.

Boken berättas av en okänd person i ett "vi"-perspektiv som ibland övergår i tredje person. "Vi"-greppet är spännande och får en att känna sig som en del i den gruppmentalitet som kan finnas på en arbetsplats. Personerna som ingår i detta "vi" lär man känna genom närmast Seinfeld-liknande anektoter och typiskt "water cooler talk."

Så var det det här med humorn. Jag tvivlar på att Ferris försökt skriva en bok som i första hand uppfattas som rolig, även om den bitvis är det. När jag läser Then we came to the end uppfattar jag den som mycket mer än en satir. Det är en mörk, men samtidigt seriös bok. Det är en bok om det moderna, om hur det är att leva och verka i ett materialistiskt samhälle som huvudsakligen består av två komponenter: arbete och konsumtion - två potentiellt själadödande komponenter. Och hur det är att vara en del i detta maskineri. I boken får firman ett uppdrag som går ut på att skapa en kampanj som får bröstcancer patienter att skratta. Efter mycken ångest kommer man fram till att det är omöjligt. Jag kan inte låta bli att tro att det här är Ferrris sätt att kommentera svårigheten i att skriva humoristiskt om detta förhållande. Utöver allt det här så är boken också en kärleksfull skildring av den säregna kamratskap som uppstår på arbetsplatser.

A good deal of our self-esten was predicated on the belief that we were good marketers, that we understood what made the world tick - that in fact, we tolk the world how to tick. We got it better than others, we got it so well we could teach it to them. Using a wide variety of media, we could demonstrate for our fellow Americans their anxieties, desires, insufficiencis and frustrations - and how to assuage them all. We informed you in six seconds that you needed something you did'nt know you lacked. We made you want anything that anyone willing to pay us wanted you to want. We were hired guns of the human soul. We pulled the strings on the people across the land and by god they got to their feet and they danced for us.

Mina funderingar om Then we came to the end verkar delas av LA Times skribent som skriver: "What looks at first glance like a sweet-tempered satire of workplace culture is revaled upon closer inspection to be a very serious novel about, well, America. It may even be ... a great American novel." Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Första bilderna från filmatiseringen av The Road

Idag har de första bilderna från John Hillcoats filmatisering av Cormac McCarthys The Road (läs min recension här) dykt upp på internätet. Viggo Mortensen spelar pappan, Charlize Theron mamman, och en okänd unge sonen.

Så, vad tror ni? Personligen tror jag inte att man kommer att lyckas fånga McCarthys ödesdigra stämning. The Road ska läsas, inte ses. Det är ett typexempel på en bok där den egna fantasin förmodligen är läskigare och sätter djupare avtryck än rörliga bilder. Jag tänker avstå från att se den. Här är bilderna i alla fall.

The Morning Benders

60-talsdoftande indiepop är hett just nu. Senast i raden av nya grupper som sneglar tillbaka till det glada 60-talet är The Morning Benders - mitt senaste musikfynd. Gruppen består av fyra unga killar från Californien som verkar ha lyssnat in sig på Beatles och The Shins. Här är videon till Waiting for a war - ledsingeln från debutplattan Talking through tin cans. Själv tycker jag att videon förstör mer än den tillför, så blunda gärna medan ni lyssnar ;)



Via The Morning Benders blogg går det också att ladda ner, helt gratis, The Bedroom Covers - en cover-platta ähum, zip-fil, med 12 covers av b.la. The Smiths, Velvet Undergound, och... The Cardigans?! Kvalitén är varierande, men gratis är gott, eller hur!

Penguin kan det här med marknadsföring

Att kunna marknadsföra en bok är tydligen en svår konst. Tänk efter: när såg du senast reklam för en bok som inte var en uppblåst framsida pyntad med positiva citat? Tänkte väl det. Det känns som att förlagen jobbar mycket med PR, ett område där vi bloggare ingår. Med tanke på alla okreativa lösningar är det roligt att se något nyskapade ibland. Bokförlaget Penguin books (förlaget som gjort sig kända för kvalitetslitteratur med fina omslag) kan tydligen det här med marknadsföring också. Bilderna på annonserna nedan (klicka för att förstora) innehåller sidhänvisningar till boken. Rätt smart tycker jag. Jag har inte listat ut vilken bok det gäller, om det nu är en specifik titel, men det ser av allt att döma ut att vara en deckare.

Jag läste: Louis-Ferdinand Cèline - Resa till nattens ände

Louis-Ferdinand Cèlines Resa till nattens ände utkom 1934 och har hunnit bli en klassiker. Boken börjar i Paris där en ung man vid namn Ferdinand, i ett anfall av fosterlandskärlek, tar värvning i den franska armen. Året är 1914. Fredinand kastas ut det brutala kriget och blir snart desillusionerad. ”Aldrig hade jag känt mig så onyttig som när jag stod i soljuset mitt bland kulorna. Ett ofantligt världsomspännande skämt.” Efter att ha sårats i strid lyckas Ferdinand krångla sig ur armèn varpå han reser till de franska kolonierna i Afrika där han får jobb på en handelsstation mitt ute i djungeln. Ur askan i elden alltså. Efter ytterligare strapatser landar han i Amerika, för att sedan återvända till Paris. Så här långt kan bokens läsas som en skildring av krigets, kolonialismens och kapitalismens vansinne, men när Ferdinand återvänder till Paris för att praktisera som läkare i Paris fattigkvarter stagnerar historien. Bokens andra halva består huvudsakligen av rent dravel som inte leder någon vart. Ferdinand reflekterar kring livet, varat, kärleken och den mänskliga naturen i cyniska, för att inte säga nattsvarta, ordalag. Man kan tycka att en sådan svada borde resultera i ett par intressanta insikter, men det hela mynnar inte ut i mycket mer än ett par skratt här och där.

Varför har då Resa till nattens ände blivit en sådan klassiker? Cèline var knappast först med att skriva om kriget, kolonialismen eller fattigdomen. Längst bak i boken finns en liten text om Cèline och hans författarskap. Där kan man bland annat läsa: ”Att ”Resan” blivit en sådan händelse beror i första hand på språket. … Det fick sin explosiva kraft, då ”Resan” kom ut för fyrtio år sedan, av att det så flagrant bröt mot den förtunnade, ängsligt korrekta, utsökta franska som då ansågs vara det enda värdiga litterära språket.” Detta innebär att bokens storhet främst måste förstås i förhållande till annan - fransk - tidig 1900-tals litteratur, och den, det får jag erkänna, har jag mycket dålig koll på.

Oavsett om det gäller film, litteratur eller musik så har jag alltid haft svårt för att se verket med ”den tidens” ögon eller öron. Jag kan inte låta bli att ta in nutida referenser och göra jämförelser med senare verk. Kanske är det därför jag inte har vett att uppskatta Resa till nattens ände för det den är, eller var.