Jag läste: Peter Englund – Stridens skönhet och sorg

Den här boken förtjänar en längre recension än jag orkar ge den just nu. Det må vara en sliten klyscha, men det här borde vara obligatorisk läsning i historieundervisningen, trots att Englund själv kallar den ”ett stycke anti-historia.”

I Stridens skönhet och sorg får vi följa 19 individer, merparten soldater och sjuksköterskor, vars liv mellan 1914-1918 Englund rekonstruerat genom brev och andra dokument. Englunds största styrka är hans förmåga att skriva historia med ett skönlitterärt språk, utan att tappa trovärdighet. Det här är annars en sådan bok där jag i normala fall skulle börja fundera och slutligen irritera mig på vad som är fakta och vad som är fiktion (några hål måste han trots allt ha fyllt ut) men inte den här gången. Englund klarar den fallgropen och han ger ett intryck av att vara fruktansvärt väl påläst. De många, långa, och ofta helt fantastiska fotnötterna förstärker detta intryck. För att citera Creutz ”hans fonoter är nog för att rättfärdiga en hel bok.”

Englunds ambition med boken är att fånga hur första världskriget upplevdes av de som var med i det. Det är ett grepp som känns rätt fräsch, då böcker om första och andra världskriget tenderar att vara ren krigs-porr, vilket för mig känns rätt ointressant. Behöver jag ens nämna att han överträffar sin ambition med råge? Nej, jag tror inte det. Englund ger oss en klarsynt blick in i det tidiga 1900-talets föreställningsvärld och hur den på fyra år förmörkas och förändras. Och hur det var att leva i skyttegravshelvetet. Han lyckas därutöver förklara några av krigets grundläggande mekaniker som gör det lättare att begripa varför första världskriget utvecklades som det gjorde, till ett skyttegravskrig som med dagens ögon framstår som rena vansinnet, vilket det självklart var, men vansinnet hade sin logik, och den är Englund bra på att redogöra för.

Jag har flera gånger under min läsning återvänt till Radioheads vackra minneslåt till Harry Patch, den sista brittiska krigsveteranen från första världskriget som dog 2009. I all sin enkelhet tycker jag den fångar essensen av eländet. Lyssna på den. Och läs.

I am the only one that got through
The others died where ever they fell
It was an ambush
They came up from all sides
Give your leaders each a gun and then let them fight it out themselves
I've seen devils coming up from the ground
I've seen hell upon this earth
The next will be chemical but they will never learn

Less is more

Flight of the Conchords ("Tidigare Nya Zeelands fjärde mest populära gitarrbaserade digi-bongo acapella-rap-funk-komedi-folkmusiks-duo") stannar till i Köpenhamn och Stockholm på sin kommande Europaturné i maj. Jag gillar deras avslappnade stil och hur de spelar med små medel – ett intetsägande ansiktsuttryck och tystnad kan också vara roligt. Musiken har gett dem skivkontrakt med Sub Pop.



Att mindre kan vara mer har även Beach House visat som släppte sin hyllade skiva Teen Dream i början av året. Enkla men effektfulla låtar som flyter in i varandra och bildar ett drömlandskap som jag fortsätter att låta mig förflyttas in i.

Jag läste: Isabella Lövin - Tyst hav

Isabella Lövin har varit ute på en resa där hon lärt sig mer om fisk, fiskenäring och fiskepolitik. Hon har besökt fiskare i Smögen, Fiskeriverket, fiskodlingar i Norge och politiker och tjänstemän i Bryssel. Det hon fann längs vägen står att läsa om i Tyst hav. Det är en bok som utöver att den är brinnande angelägen dessutom är skickligt skriven - en facklitteraturens motsvarighet till spänningsroman.

Som baksidestexten på boken så träffande beskriver så handlar det egentligen varken om den hotade Östersjötorsken, om ålbeståndet som idag är en spillra av vad det har varit eller den kraftigt överfiskade blåfenade tonfisken. Det handlar om hur byråkrati, galen politik och en kapitalt misslyckad förvaltning av havets gemensamma resurser gjort att det idag är svårt att hitta EN ENDA kommersiellt utnyttjad fiskart som fiskas på ett hållbart sätt.

Fisk kastas för att den är av fel art, illegalt fiske, fisk som kastas för att den inte blir såld. Allt större och effektivare fiskebåtar som fiskar en allt mindre mängd fisk. Missriktade socialpolitiska åtgärder (ålfiske är numera förbjudet – yrkesfiskare undantaget!) och allmänningars tragedi. Hotad fisk, fisk med miljögifter och så den odlade fisken som tycks skapa minst lika många problem som den löser… Eländena läggs på hög och de drabbar alla havens mångfald. Glädjekalkyler från fiskenäringen och andra eventuella ”fisklarmsskeptiker” genomsynas effektivt. Men som tur är finns det även plats för lösningar i boken. Både politiska och sådana som du själv som konsument kan (måste?) vidta om man vill fortsätta att äta fisk och skaldjur – en fantastisk men katastrofalt dåligt skött resurs.