We shouldn't have left you. Without a dope beat to step to

Det var ett tag sedan jag sprang på ett band som fick mig att tända på alla cylindrar. Sist var det väl Mumford & Sons. Idag fångade The War on Drugs mitt öra. The War on Drugs är ett rockband från Philadelphia som låter som ett lapptäcke av klassisk rockmusik, från Tom Petty till Bob Dylan. Det är mycket, mycket bra. Videon är rätt charmig den med!

Jag läste: Carl-Johan Vallgren – Dokument rörande spelaren Rubashov

I ett slitet hyresrum i Sankt Petersburg, sekelskiftsnatten 1899, sitter den utblottade spelaren Rubashov och spelar kort med djävulen. Han förlorar, för mot djävulens tur kan ingen vinna. Helvetet är knöfullt, sedan sekler tillbaka, och Rubashov får plikta genom odödlighet. Är odödlighet ett straff jämförbart med helvetet frågar du dig. Betänk då följande rader ur ”Traktat för odödliga”

1) Bliv på en plats. Sök dig till en öde skog eller fuktig grotta, till ett mörkt rum, en dyster källare eller enslig klostercell. Ensam skall du invänta tidernas slut.
2) Kärleken är din första fiende.
3) Vänskapen är din andra fiende.
4) Undvik de levande ty de ska överge dig. Trolösa är de levande. Till mull och stoft skall de varda, till jord och aska. Dina tårar skall fukta deras gravar. …

Rubashov:s liv som odödlig börjar dock med framgång. Han otur vänder, och han blir rik och får barn tillsammans med kvinnan han alltid åtrått. Sen rycks allting ifrån honom i ett slag. Då går det upp för Rubashov vad odödlighet innebär, och han bestämmer sig för att söka upp djävulen för att be om nåd. Sökandet tar honom från första världskrigets skyttegravar till mellankrigstidens Tyskland, och när andra världskriget väl bryter ut sätts han i koncentrationsläger. Där får han den ohyggliga insikten att helvetet inte är en biblisk plats, utan en plats på jorden. Rubashov överlever, självfallet, men han är förändrad och beslutar sig för att undvika människorna och den ondska han upplever att de har inneboende. Det går inget vidare. 1900-talets katastrofer utvecklar sig runt omkring honom och han blir vittne till alltsammans utan att kunna påverka det.


Det är som synes en rätt dyster historia, och ibland blir det nästan lite magstrakt när Vallgren skildrar eländet Rubashov befinner sig mitt i, t.ex. krigets Bosnien. Det är dock en bok med många kvalitéer. Vallgren, som jag inte läst förut, kombinerar ett gott språk med ett rappt berättande som ändå ger en mycket att fundera över. Inte minst kring människans väsen. Dokument rörande spelaren Rubashov är en resa, en exposé, i sekel präglat av så mycket krig, våld och annat elände, att man verkligen kan fundera på om Rubashovs tes om mänsklighetens inneboende ondska inte stämmer, hur mycket vi än vill att det ska vara annorlunda. Om man har lust kan man anklaga Vallgren för att torgföra en rätt mörk människosyn, men det tänker inte jag göra. Vallgren ställer intressanta frågor kring människan och ondskans väsen, men det är upp till läsaren att ta ställning, för turligt nog blir den aldrig moraliserande. Inte ens djävulen – bokens berättarröst – framställs så som han brukar utan blir en intressant figur i Vallgrens händer. Han skildras med en komplexitet vi inte är vana vid, och hans roll i dramat är inte riktigt den man först förväntar sig.

Det bästa betyget man kan ge en bok är nästan om man kan tänka sig att läsa om den, och om författaren tidigare varit okänd för en, är frågan om man är nyfiken

Jonathan Safran Foers kommande roman låter intressant

Jonathan Safran Foer tillhör skaran av författare som jag tycker verkar intressanta, men som jag av någon anledning inte läst - ännu. För nu får jag kanske ett gott skäl. I en intervju i Sydsvenskan berättar Foer om hans kommande roman, och den verkar väldigt intressant. Jag citerar:

"Han berättar om sin nästa bok. Den ska handla om ett samhälle där allas liv samlas in på videoband.

– Historien är lite underlig… Men så fort det saknas några band skickas särskilda poliser ut för att återskapa den saknade informationen.

Det låter som en post-Bush-roman, men den kommer inte att bli politisk, lovar han."

Att den inte kommer att bli politisk är ju synd, men visst låter det spännande!?

The intelligent Womans's Guide to Atomic Radiation

Knäpp titel. Fint omslag.

Mycket innovativa bokstaplar

Nya sätt att stapla och organisera sina böcker på är alltid spännande. Här har vi en kille som verkligen revolutionerar detta nörderi. Jag blir faktiskt sugen på att pröva själv! Mer inspiration hittar du här.




En blåval

Just precis så

Det är inte bara jag som har bloggtorka. Kajsa på den utmärkta bloggen We Tell Ourselves Stories in Order to Live är också drabbad. Jag citerar:

"Ibland tänker jag att det sämsta jag gjort för min så kallade "läslust" ... är att börja "blogga om böcker" och helt plötsligt känna en redovisningsplikt varje gång jag slagit ihop pärmarna till någon halvdålig roman. Varför ska jag blogga om böcker? Jag vet absolut ingenting om litteratur och jag vill hemskt gärna klargöra att jag INTE PÅ NÅGOT SÄTT UTGER MIG FÖR ATT VETA NÅGONTING OM NÅGONTING ÖVERHUVUDTAGET, OCH DEFINITIVT INGENTING OM LITTERATUR."

Just precis så känner jag med. Men jag kommer igen (ni som hängt med ett tag vet att jag tar mig ur mina bloggsvackor) och det gör förhoppningsvis Kajsa med.

Jag läste: Danny Wattin – Ursäkta, men din själ dog nyss

Det är inte otänkbart att du i en nära framtid kommer att kunna välja vilka gener du vill att ditt barn ska ha. Bort med cancergener och stor näsa och in med blåa ögon, stora bröst, intelligens och tävlingsinstinkt! Helt perfekt, eller?

Benjamin Bonkenstein lever i ett samhälle – mycket likt det svenska – där denna teknologi används frekvent. Själv är han ”till hälften replika av död vetenskapsman”, dvs. hans fars gener är Albert Einsteins. Benjamin lever i ett klassamhälle. I storstan lever ”de förbättrade” medan de ”oförbättrade” lever utanför i reservat. Kontakten mellan dessa grupper sker på Zoo, där de förbättrade roar sig med att titta på de fula oförbättrade som uppträder för mat och godis, och genom det faktum att de oförbättrade föder de förbättrades barn, men det ska snart komma att förändras då introduktionen av den ”articifiella livmodern” är nära förutstående. Priset för att bygga ett barn har dock blivit otroligt högt. Det är så dyrt att endast en ytterst liten minoritet har råd att kombinera sina gener och ta fram en individ med unika arvsanlag. De män som inte har råd förblir barnlösa, medan majoriteten av kvinnorna väljer att ”fortplanta sig med något gratis kändisgiveaway som bifogats i tidningen Stars & Jocks julbilaga.” Resultatet av den här utvecklingen är att allt färre vågar satsa på det manliga könet, samtidigt som det springer runt mänger av unga flickor som bär på gener från någon förbättrad tjugohundratalskändis, typ Angelina Jolie.

Jag skulle vilja – och kunna – sitta här och diskutera samhället Wattin målar upp med många hundra ord. Jag skulle kunna skriva om parallellerna, paradoxerna, de traditionella könsrollerna, ytligheten, den bakomliggande ideologin, och så vidare, men då skulle jag spoliera boken för er andra. För det här är en läsvärd historia, inte så mycket för själva historien om Benjamin, men för idéerna den bygger på. Om man ska fortsätta att vara lite krisisk kan man ju peka på att Wattin inte är någon vidare stilist, men att han, likt många andra författare, kompenserar med annat, i det här fallet intressanta idéer.

Själv kan jag inte låta bli att dra paralleller till Atwoods dystopier, och nog känns det som att Wattin låtit sig inspireras av både Tjänarinnans berättelse och ”Oryx & Crake”, men även av Huxleys Brave New World. Det bör dock påpekas att Ursäkta, men din själ dog nyss inte är en dystopi utan främst en satir. Jag har funderat på varför det är så, och om en bok inte kan vara både och, men det är något med tonen och sättet den berättas på. Den är inte tillräckligt allvarstyngd, och tar sig inte på så stort allvar som dystopier tenderar att göra. På gott och ont.

Asterix och Don Quixote

Jag läste en del Asterix som barn, men läste dem följaktligen som ett. Jag förstår nu att det finns mycket i serierna som jag missade då. "Obelix & Co" har t.ex. kallats en "marxistisk grundkurs" och det vill man ju gärna se hur det förhåller sig med. Därför har jag, ehh, laddat ner samtliga album och börjat läsa dem från början. I album nummer två "Asterix in Spain" springer Asterix och Obelix på Don Quixote och Sancho!


“One man scorned and covered with scars still strove with his last ounce of courage to reach the unreachable stars; and the world was better for this.”

Hoppas helgen varit givande!

Jag läste: FRED! 100 röster mot våld och krig

Saam Kapadia och Jeppe Wikström har samlat 100 röster mot våld och krig, presenterade tillsammans med bilder och små faktarutor.

Av texterna fastnar Stig Dagermans dikt samt Kim Phucs lite längre text och livshistoria. Phuc brännskadades svårt av Napalm som barn i Vietnamkriget och har som äldre kommit att arbeta med fredsfrågor. Hon förmedlar en förlåtande inställning och en genuint positiv människosyn. Ibland tycker jag dock att texterna kan kännas lite väl tillrättalagda och förenklande, som t.ex. när Christer Fuglesang rapporterar att man minsann inte kan se några landsgränser från rymden.

Bland bildmaterialet finns en del av de klassiska bilderna, som mannen vid Himmelska fridens torg 1989 och flygplan på väg mot skyskrapa 2001, men även många andra starka bilder som jag inte stött på innan. T.ex. denna:



En livlös och till sista trädet sönderbombad skog i belgiska Flandern 1917 korsas av australiensiska soldater: ditskeppade från andra sidan jordklotet för att kämpa och dö i ett krig som handlade om – ja vad då?