Bokbeställning i beige och blått

Bestämde mig för att det var hög tid att investera i en guidebok inför New York-resan, så jag slog till på Rough Guide. Penguin ger ut mycket annat bra, så varför inte gudieböcker också? Det slank så klart med lite annat: Netherland - utsedd av NY Times som en av de 10 bästa böckerna 2009. Utspelar sig passande nog i NY, så jag funderar på att läsa den på plats, eller på planet.Vilda vägar köpte jag mest av en slump eftersom den fortfarande var på rea. Det blev alltså ett reafynd i år också - trots allt. Militärmusik har jag höga förhoppningar på. Återkommer om alla, tids nog.

Jag läste: Alaa Al-Aswany – Yacoubians hus

Underrubrik: döm inte en bok efter sitt omslag – ty detta talesätt passar Yacoubians hus utmärkt. Omslaget, som närmast för tankarna till ”lättsam läsning” och ”chiclit”, är inte representativt för innehållet. Underunderrubrik: hur tänkte man här? (det vet vi ju!)

Nog om det. Yacoubians hus är skriven av den egyptiske författaren Alaa Al-Aswany och boken är tydligen en bästsäljare i hemlandet som till och med filmatiserats. Jag har läst att bokens popularitet i hemlandet hänger samman med dess öppna förhållningsätt till sex och homosexualitet, men mer om det senare. Vad gäller själva handlingen så kretsar den kring ett antal individer som bor i, eller på taket till, ett hus i Kario. Det bör sägas, innan jag glömmer bort det, att Al-Aswany är en skicklig berättare som verkligen förmår att skapa en närvaro. Individernas levnadsöden, som hänger löst samman, lyfter fram ett par intressanta problem i det egyptiska samhället. Boken utspelar sig förvisso kring tidpunkten för Gulfkriget (det första), men jag antar att problemen är de samma än idag? Det mest uppenbara problemet är kvinnornas underordning i samhället. Bokens två kvinnor tvingas båda låta sig utnyttjas av olika män för att kunna hanka sig fram i vardagen. Ytterligare ett intressant exempel är en ung man som blivit våldtagen. Senare kommer det fram att den största skammen inte var själva våldtäkten, utan det faktum att de kallade honom kvinna.

Ett annat intressant problem är den dubbelmoral samhället präglas av. På ytan råder strikta lagar och normer (som övervakas av sedlighetspolisen!) men i praktiken kringgås de av alla. Allt och alla är till salu, bara priset är rätt. Har du bara pengar är det inga problem att köpa dig en plats vid universitetet, eller varför inte en ministerpost? De som har råd kan rättfärdiga sina beslut inför gud genom att ”donera” pengar till en Imman, som sedan hittar kreativa lösningar. De fattiga har däremot inte mycket val än att acceptera att det inte går att leva som lagar, gud, och normer föreskriver:

”- Zaki al-Dasuqi har dåligt rykte, sa han med matt röst.

- Javisst, han har dåligt rykte och han är en kvinnokarl. Men han betalar mig sexhundra pund i månaden! Och eftersom jag har en hel familj att försörja och min herre inte kan betala för skolavgifterna och maten kan du lika gärna hålla tyst!

- Buthayna, frukta Gud! Du är en god människa. Akta dig för att reta Herren! Handla rättfärdigt så kommer gud att sörja för dig.

- Gud sörjer för oss alla, absolut, men vi har ingenting att äta! ”

Boken handlar en del om Islamistisk fundamentalism också. Taha vägras, på mycket orättvisa grunder, tillträdde på polishögskolan och söker sig istället till religionen. Det ena leder till det andra och snart befinner han sig på ett träningsläger för terrorister.

Sen har vi Hamal, den homosexuelle journalisten med de liberala värderingarna. Samtidigt som han får representera de västerländska värderingarna, vilar det något nästan kolonialt över hans relation med en gift man. Han är en personifiering av den dubbelmoral väst så ofta visar upp. Hamal har klart för sig vad som är grunden till de problem boken kretsar kring: ”Egypten är inte underutvecklat på grund av homosexualiteten utan på grund av korruptionen, diktaturen och den sociala orättvisan.” Zaki, ”kvinnokarlen”, ger i en annan passage uttryck till en liknande åsikt: ”Skälet till landets kollaps är bristen på demokrati. Med ett verkligt demokratiskt system skulle Egypten ha varit en stormakt idag. Egyptens förbannelse är diktaturen – diktatur leder ofrånkomligen till fattigdom, korruption, och misslyckanden inom alla områden.” Sett ur dessa båda herras perspektiv är hela boken en samhällskritik, och det är så jag läser den. Jag tvivlar inte på att Alaa Al-Aswany delar kritiken hans karaktärer uttrycker, men han låter den inte stå oemotsagd. I en intressant predikan tar en Shejk (samma Shejk som styr Taha mot extremistgruppen ovan) upp sin syn på förhållandet mellan demokrati och Islam. ”Islam och demokrati är varandra motsatser och oförenliga för evigt. Hur kan vatten samsas med eld eller ljus finnas med mörker? Demokrati innebär att folket styr sig själva – men islam känner bara Guds styre.” Jag antar att det går precis lika bra att läsa boken ur detta perspektiv. Man kan fråga sig om det verkligen är den öppna attityden till sex och homosexuallitet som gjort Yacoubians hus populär i Egypten, eller om det är bokens förmåga att lyfta fram olika perspektiv och sätta dem mot, och i relation till, varandra? Jag vill gärna tro att det är det senare.

Twitter - ett bra komplement till den här bloggen, tror jag, eventuellt. Vi får se!

Jag har aldrig förstått poängen med Twitter, och jag tycker att mikrobloggar är rätt meningslösa. Jag har dock kommit på att Twitter kan utgöra ett rätt bra komplement till en ”riktig” blogg, som den här. Jag har därför skaffat mig ett Twitter-konto, och i menyraden uppe till höger kan ni numera läsa mina mikroinlägg. (Jag har hookat upp Twitter med en mycket smidigt Widget, så allt jag behöver göra är att skriva ett inlägg och trycka på en knapp så dyker min text upp till höger här på bloggen.) Missförstå mig inte nu, min tanke är inte att jag ska börja hänga på Twitter. Nej, tanken är att jag i dessa mikroinlägg ska skriva om sådant som inte blir till riktiga blogginlägg, men som jag ändå vill dela av mig av. Det kan kanske vara ett bra citat, en bra länk, en låt, en uppdatering på hur bokläsningen går, eller dylikt. Så håll ett getöga på glänt. Längst upp till höger var det alltså!

Unni Drougge tar sats mot dinosaurierna! Ladda ner hennes nya bok på The Pirate Bay

Just nu på The Pirate Bay:
Klicka på bilden
Obligatorisk läsning: Därför lägger jag ut min ljudbok på The Pirate Bay. Artikeln börjar med följande stycke: "Idag vill jag demonstrera mitt avståndstagande från den snikna och maktlystna upphovsrättslobbyn som villigt såpar banan för storebrorssamhället, samt ge mitt fulla stöd till The Pirate Bay, genom att donera min senast utgivna bok. Dessutom tror jag inte att jag kommer att förlora en enda spänn på kuppen. Sen blir det bara bättre. Dinosaurierna Guillou/Marklund får sina fiskar varma!

Sluta fjäska för boktipset.se

Bokbloggosfärens samlade intryck av boktipset.se har mest liknat en hyllningskör. Det finns dock skäl att vara lite kritisk till det hela. Boktipset är - till skillnad från bok.nu - inte skapat i ren altruism av en grupp människor som bara gillar att läsa. Nej, bakom Boktipset ligger mediekonglomeratet Bonniers, och det räcker för att det ska ringa en varningsklocka i mitt huvud. Vad har Bonnierförlagen för nytta av att veta vad folk läser? Mycket stor nytta skulle jag tro. Men det är nog en bisak i sammanhanget. Boktipset är i första hand skapat för att Bonnierförlagen ska kunna öka sina marknadsandelar – inte för att användarna ska tipsa varandra om böcker. Titlarna på sidan utgår från Adlibris katalog, och vem tror ni äger Adlibris? Jo, det gör Bonniers så klart. I en kommentar till Svensk Bokhandel säger Eva Gerdin på Norsteds: ”Det ska bli intressant att se när köpknappen till Adlibris läggs till”. Om man vill vara lite extra konspiratorisk kan man dessutom spekulera lite kring funktionen: ”om du tycker om boken X tycker du säkert om boken Y”. Varför inte ”manipulera” den så att den rekommenderar Bonniertitlar (inte så mycket, så att det märks, men lite grann kan man nog komma undan med.) Kanske är jag allt för cynisk för mitt eget bästa, men jag vill inte delta i marknadsföringsexperiment av den här typen. Vill du?

E. Annie Proulx, hur kunde jag glömma dig?

För ganska många år sedan läste jag E. Annie Proulx Pulitzerpris-vinnande roman Sjöfartsnytt. Jag minns att jag tyckte om den, men i efterhand har jag inte kunnat minnas varför. Imorse, på väg till jobbet, fick jag ett infall och plockade ner Dragspelsbrott (Accordion Crimes) som stått orörd sedan jag köpte den på ett antikvariat för flera år sedan, och NU minns jag varför. Proulx är ren läslycka! Hon är helt fantastisk. Från första raden sugs man in i hennes realistiska, men samtidigt humoristiska universum och det är omöjligt att slita sig. Under dagen har jag helt låtit mig uppslukas av Dragspelsbrott. Så mycket som jag njöt av bokens hundra första sidor vet jag inte när jag nöjt av någon bok senast. Hoppas det håller i sig.

Nu bryter jag mot lagen!

Bryter jag mot lagen genom att länka till The Pirate Bay efter dagens dom?

Ja, det är sannolikt.

Rick Falkvinge skriver: "Om det blir en fällande dom, så betyder det i allt väsentligt att Internet är olagligt. Effekterna är enorma. Rent konkret innebär det att man skulle få juridiskt ansvar för allting man länkar till eller pekar mot på sina sidor — ungefär som om man skulle kunna dömas för de brott, som personer man någon gång nämnt vid namn, begår. I hur många led då? Det vet ingen." Läs resten här.

Google länkar till massor av piratkopierat material, innebär det att Google är olagligt i Sverige? Så skulle man kunna tolka det. Är det olagligt att länka Google tror ni? Två lagbrott i samma inlägg, inte illa.

Brave new world...

Fan vad sur jag är.

Vilse i guideboksdjungeln (New York) – hjälp oss välja rätt!

Jag och A ska åka till New York i sommar. Vi var ute tidigt när dollarn fortfarande var billig och har fått flyg och hotell till vrakpris. Eftersom ingen av oss varit där förut har vi tänkt investera i en guidebok, men det finns så satans många att väja mellan att vi helt enkelt inte klarar av det! När man bläddrar i dem förefaller det dessutom vara väldigt liten skillnad på dem. Därför behöver vi er hjälp!

Är det någon som har erfarenhet, bra eller dålig, av guideböcker gällande New York dela gärna med dig i kommentarerna. (Jag antar att allmänna erfarenheter av olika resguideserier också kan vara av intresse.) Tack på förhand!

Uppdatering: Dåligt med kommentarer... ingen som varit i NY eller?

Where wild things are - en liten uppdatering

Jag har tidigare skrivit flera inlägg om Spike Jonzes filmatisering av Where wild things are. Filmen innehåller det bästa från tre världar: film (Jonze är en utmärk regissör), musik (Karen O från Yeah Yeah Yeahs har satt ihop soundtracket) och litteratur (bygger på en älskad barnbok). Det har skrivits mycket om att filmbolaget inte varit nöjda med Jonzes mörka tolkning - det har t.o.m pratats om att Jonze skulle ha fått sparken och att filmen skulle spelas in på nytt! - men nu har det alltså släppts en trailer med releasedatumet 16 oktober. Trailern är stämningsfull och innehåller dessutom en ny version (?) av Arcade Fires fantastiska Wake up. Det ser alltå lovande ut så här långt, men det återstår att se vem som fått sin vilja igenom i slutversionen.

Följande gäller under påsken

Efter påsk är det fritt fram att blogmissbruka igen. Bild via Hello Tiger.

Vad läser ni i påsk förresten? Jag började på Yacoubians Hus igår.

Natur & Kultur tycker tydligen att jag behöver lära mig mer om hjärnan

Fiskade upp ett stort brunt paket från Natur & kultur ur brevlådan idag. Att få paket är alltid trevligt, särskilt när det är en överraskning. Jag brukar inte få böcker sådär spontant, antingen ber jag om dem eller så tackar jag ja/nej till dem när jag kontaktas. Jag föredrar att ha det så, för jag vill inte sätta mig i en sits där jag ”av tacksamhet” bara hinner läsa det jag får. Paketet innehöll i alla fall tre pocketböcker på temat hjärnan! Först tänkte jag använda termen ”mumbo jumbo” för att beskriva dem, men det verkar inte helt rättvist eftersom två av dem är skrivna av professorer. Den tredje, Lyckligare av Tal Ben-Shahar, verkar däremot rätt flummig. Det låter som något min mamma skulle intressera sig för. Gul är den också, så det blir en bra påskpresent! Den översvämmade hjärnan låter förvisso rätt intressant på baksidan, men jag blir tveksam när jag bläddrar i den. Klart intressantast förefaller Peter Gärdenfors Den meningssökande människan att vara.

“Varför genomsyras människans tillvaro av strävan efter mening? Vi söker ständigt efter betydelser och sammanhang, exempelvis i slumpartade händelser som lottovinster och genom att försöka tolka berättelser i datorspel. I alla kulturer finns myter om hur universum har skapats och vem som har makt över naturfenomenen. Gärdenfors menar att vår unika förmåga till framförhållning, samarbete och sökande efter meningen med livet har ökat chanserna för överlevnad.

Idag är det vanligt att anta att orsakerna till det mänskliga beteendet står att finna i vår biologiska natur. Med ett underhållande tvärvetenskapligt perspektiv argumenterar Gärdenfors istället för att nyckeln till vårt beteende finns att hämta inom kulturen.”

Som samhällsvetare har jag en grundmurad skepsis till biologiska förklaringar, och Gärdenfors kulturella angreppssätt tilltalar därför mig. När jag bläddrar i den ser jag namn som Chomsky, Camus och Nietzsche nämnas, vilket bådar gott. Om jag kommer att läsa någon av de tre så blir det Gärdenfors, men det får bli ett senare projekt.

P.S. Det är lite lustigt att NoK gör reklam för Anna Winberg Knows Good Books, det är nämligen dit adressen www.nok.se/ilovepocket tar dig. Förtydligande: jag vet att Anna bloggar för NoK. Det märkliga är att det görs på en blogspot-adress utan synliga band till NoK. Därför hade jag blivit märkta förvånad om jag inte hade vetat. Så tänkte jag.

Jag läste: En roman utan titel, omslag eller känd författare

Jag har skrivit om den här boken här, här, och här. För er som inte orkar läsa dessa inlägg så kan jag kort berätta att boken är ett litet projekt från Pocketförlaget som är intresserade av vilken roll våra förväntningar har för läsningen.

Först, vad kan man säga nu när jag läst ut boken? Som jag redan har antytt i mina tidigare inlägg tycker jag inte att den är vidare bra. Boken handlar om en 30-årig man vars liv präglats av en tuff barndom. Enligt vad han själv förstått så var hans far en våldtäktsman, och hans mor beslöt sig för att behålla honom, det oönskade barnet, av ren stolthet. När modern dör hinner det förflutna i fatt honom, men det verkar inte som att han känner till hela sanningen. Sådan är storyn. Den är föga originell, och ja, ganska tråkig. Författaren lyckas inte få mig att känna någon empati, vare sig med sonen eller modern, eller uppbringa några känslor att tala om, vilket är ganska anmärkningsvärt då våldtäkt är ett starkt ämne. Språket är inte heller något att glädjas över. Vad sägs t.ex. om följande liknelse: ”Den såg hotfullare ut än ett gäng Black Army medlemmar utanför Crazy Horse vid stängningsdags en förlorad derbykväll.” Riktigt illa tycker jag.

Nog om det. Vad har jag då lärt mig om mina förväntningar under den här resan? Framför allt har jag kommit fram till de inte är så dumma i alla fall. Med hjälp av omslag och baksidestexter försöker förlagen att skapa intresse för en titel, och i processen skapar man förväntningar hos läsaren. En intressant iakttagelse i sammanhanget är att många Svenska förlag ofta verkar försöka rikta sig till medelålders kvinnor i första hand (så upplever jag det i alla fall). En roman som i internationell press hyllats som en bok om globaliseringens effekter förses i Sverige med ett rosa omslag och löften om stora romanser på baksidan. Nu kan man invända att det inte är något fel med det, att en bok läses subjektivt, och att det inte finns något ”facit” som säger att boken tvunget måste läsas på det viset, men problemet är, som jag ser det, att man skrämmer bort många potentiella läsare. Jag tror också att det är möjligt att styra ett intryck genom en baksidestext. Om folk förväntar sig en bok om kärlek, så kommer många att läsa den på det viset. Man läser vad man vill läsa helt enkelt. Sett ur detta perspektiv tror jag att omslaglösa och baksideslösa böcker är bra. Man skrämmer inte bort någon vid blotta anblicken, och läsarna får ingen ”guide” utan läser boken för vad den är – på gott och ont. Det dryga är såklart att man köper grisen i säcken. Att jag så omsorgsfullt väljer vad jag läser beror på att jag upplever att jag har lite tid över till att läsa. Jag impulsköper sällan böcker, utan kollar runt innan jag slår till. Naturligtvis är det ingen garant för att jag kommer att gilla boken jag köpt, men för det mesta funkar det. Därför skulle jag aldrig någonsin köpa en bok utan omslag, titel och författare, så det här att man inte skrämmer bort någon stämmer inte.

Okej, nu är det dags. Nu tänker jag ta reda på vad det är jag har läst!

Södermanlands Nyheter kallar den "En ovanligt välskriven debut."
 ha!

Bokcirklar.se har röstat fram den som “årets debutant.”

Det här är ju stor humor! Så här mycket kan jag säga: jag har inte sett det (slätstrukna) omslaget i butik, och om jag mot förmodan hade gjort det, och läst baksidestexten, så hade jag helt säkert fnyst åt den. ”Vem är han egentligen? Varför dog hans mor? Vem var hans far? Och hur viktigt är det genetiska arvet? Kanske är hans arv mörkare än han kunnat ana.” Det låter som att baksidestexten är riktad till folk som kanske läser deckare i vanliga fall? En roman för deckarläsare – det är en passande beskrivning.

Är du nyfiken på vad jag har läst finns svaret här.

P.S. Det här var inlägg 300!

Titta på omslaget och säg mig: vad är det här för en sorts bok?

Jag har inte tajat om bokomslag på länge nu, så jag antar att det var dags. Var i bokaffären i veckan om mina ögon drogs till omslaget nedan. Om det är så snyggt vet jag inte om jag tycker, men det fångade min blick. Jag har tidigare skrivit om att förlagen använder sig av olika signaler på bokomslagen för att "attrahera" den tilltänkta målgruppen. Vilka signaler tycker du att det här omslaget skickar ut? Jag tänkte chiclit. i exotisk miljö, tveklöst.


När du varit lite fördomsfull kan du kika här för att se vad boken handlar om. Var du helt ute och reste? Jag med. Eller rättare sagt, är inte förlaget ute och reser?

Om dinosaurier (Marklund & Guillou) och mer om översatta romaner

Jo, jag lever. Har haft riktig post tentavecka. Har knappt orkat ta mig för något alls, mest bara suttit och stirrat på datorskärmen som en annan idiot. Tänkt att man kanske borde läsa istället, men inte orkat det heller för det mesta. Men nu börjar det ordna upp sig. Har läst 4/5 av "romanen utan titel, omslag eller känd författare", och kommer med ett slutomdöme inom kort. Räkna inte med några översvallande superlativ...

Sen kom ju våren, och IPRED med den. Tänkte först skriva ett inlägg om författarna som gått samman i det första IPRED-caset, men ni har nog hört om det på annat håll. Tänk att författare och förlag inte lärt sig av skivbolagens misstag!? Att gå i krig med sina kunder är ingen bra idè, det är helt fel strategi. Läs: Tragiskt att Guillou svikit sina ideal för pengarna.

Var också sugen på att skriva om Liza Marklund, som efter den senaste fadäsen med Stockholm Stoner-krönikan inte borde ha något förtroendekapital kvar, men det har andra gjort med större engagemang än vad jag skulle ha uppbringat. Läs: Marklund slirar än en gång på sanningen.


Jag har också funderat lite på om jag ska ge mig på den översatta Eggers-romanen Vad är detta vad. Jag gillar Eggers, samtidigt motsätter jag mig allt mer översatta romaner (i alla fall när jag behärskar originalspråket.) Men det finns faktiskt en faktor till att ta hänsyn till här: tidsfaktorn. Att läsa en bok på engelska tar, tyvärr, längre tid än att läsa den på svenska. Då är frågan, kommer jag att ta mig tid att läsa What is the what på originalspråk? Nej, förmodligen inte, det finns flera böcker jag vill hinna läsa före, och det tillkommer ständigt nya på den listan. Valet står alltså mellan att läsa den på svenska, eller att inte läsa den alls känns det som. Vad göra? Någon som läst?

2/5-rapport från romanen utan titel, omslag eller känd författare

Efter en seg inledning har boken tagit en mörk vändning. Huvudpersonen har ett förflutet fyllt av trassliga relationer som bubblar upp till ytan efter moderns död. Tydligen är han ett "våldtäcktsbarn", vilket förklarar hans märkliga relation till modern.

Merparten av boken berättas i jag-form i nutid. Emellanåt kastas vi tillbaka till olika perioder i hans förflutna, och ibland till moderns barndom. Som läsare ligger man hela tiden ett par steg före, och man vet man att saker inte kommer att utveckla sig väl för den unga kvinnan eller för den unga pojken. Jag ställer mig dock frågande till vad författaren vill att detta grepp ska leda till.

Kanske vet någon vilken bok jag läser nu? Avslöja inte namn eller titel, men säg gärna vad du tycker om boken.

Det ska bli intressant att se hur det här utvecklar sig. "Worst case scenario" är väl att allt löser sig och att vår huvudperson "hittar sig själv" och kan börja leva ett normalt liv som han inte behöver fylla med desingermöbler för att fylla något slags uppdämt behov. Det vore helt sjukt förutsägbart. Tyvärr tror jag att det är dit det brakar hän just nu.

Det roligaste jag läst 2009! (eller kanske inte, men roligt är det!)

Har du hört talas om Linda Winstead Jones? Inte? I så fall är det bäst att du omedelbart stiftar bekantskap med snuskfantasyns mästare. Läs beskrivningen av "The Star Witch", sista delen i snuskfantasynsviten "Sisters of the Sun", nedan:

Kapten Lucan Hern är en krigare som uppfostrats för ett enda syfte - att finna bacwyrcirkelns häxor och lägga beslag på deras beryktade stjärna, utan att veta exakt vad detta föremål är. Han möter Isadora och anar inte att hon är häxa, men misstänker att ringen på hennes finger kan vara stjärnan han letar efter. Isadora har i sin tur legat som en planka i sängen i många år och känner nu sin passions blomma bulta av längtan efter den läckre Lucans pollinering, medan den bålde kaptenen drömmer om att lära henne spela skinnflöjt likt en virtuos.

Haha... my god alltså.

Så vitt jag förstår är det här inte ett skämt. Boken finns att beställa på SFbok.se för 79 riksdaler!

Uppdatering: Var det verkligen ingen som tyckte det var roligt? Vad har ni för humor egentligen?

BSG – När televisionen överträffar litteraturen

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Om det vore sant borde ett enkelt tv-avsnitt kunna säga mycket mer än en bok. Ändå tror jag att de flesta skulle hålla med om att böcker oftare än tv-serier förmedlar innehållsrika och tänkvärda berättelser. Dels tror jag att det beror på att böcker fortfarande anses ”finare” än TV, dels på de förutsättningar som många TV-serier har. TV-serier är ytterst en jakt på tittarsiffror. Seriens skapare har ofta en vision, men gång på gång ser vi hur skaparna tvingas underordna sig sina överordnades kortsiktiga mål. Konsekvensen av det kortsiktiga tänket blir att tv-serier sällan förmår att skapa en historia som håller i längden. Detta är litteraturens styrka framför TV-mediet. En författare kan vara sin vision trogen från första till sista sidan. Därmed är det inte sagt att TV-mediet en gång för alla förlorat kampen mot litteraturen - Battlestar Galactica (BSG) är ett bevis på det.

En likhet mellan TV och litteratur är att science fiction anses ofint i båda fall. I litteraturen finns det dock författare, t.ex. Ray Bradbury, som hyllats av både läsare och kritiker trots dennes fascination för rymdraketer och robotar. Hos Bradbury tycks många läsare kunna acceptera att rymdraketerna i första hand är en kontext, men när det kommer till TV verkar man inte kunna se bortom explosionerna och rymdraketerna. Det är säkert en av anledningarna till att 5:an visar BSG runt klockan två på natten. Jag pratade tv-serier med en kompis för en tid sedan. Han skämdes inte för att berätta att han följde samtliga utgåvor av CSI – TV:s svar på Kitty-böckerna (alla avsnitt följer samma mall) – men när jag nämnde BSG skrattade han till. ”Följer du det?!”

Han kunde inte heller se bortom rymdraketerna, och det är oerhört tråkigt. Precis som i Bradburys noveller är sci-fi-elementen i BSG främst att betrakta som kontext. BSG är en serie om karaktärer – karaktärer som har ett djup, en komplexitet som aldrig skådas på TV vill jag påstå. I BSG hänger hela den mänskliga rasens överlevnad på att personalen ombord på Galactica förmår att skydda dem. Ett omänskligt tungt ansvar som de inte valt själva. Det som gör BSG så speciellt är att dessa män och kvinnor inte framställs som hjältar – de är människor, med allt vad det innebär. Det är en redan på förhand bruten skara. Amiralen är pensionsfärdig, hans andreman en alkoholist. Presidenten har cancer, den bäste piloten brottas med sitt förflutna och vetenskapsmannen försöker dölja det faktum att han hade del i mänsklighetens undergång, och ser dessutom i syne. Tillsammans utgör de en mosaik över mänsklighetens alla svagheter. Det är om dessa män och kvinnor BSG ytterst handlar om. De tvingas till många svåra val, och vad rätt eller fel, ont eller gott, varierar med perspektiven, precis som det gör i verkligheten, men sällan i TV-seriernas värld.

Men visst, sci-fi-elementen är en del av historien. Det finns en hel del action i seriens två första säsonger, men det är spännande. Det är spännande därför att man verkligen bryr sig om karaktärerna, och man vet att seriens skapare inte drar sig för att ha ihjäl dem. Många gånger har jag våndats med piloterna när de satt sig i cockpit. Listan över karaktärer som gick en våldsam död till mötes under BSG:s fyra säsonger kan göras mycket lång, och jag älskade dem nästan allesammans.

Det som gör BSG så bra – förutom de komplexa karaktärerna, som porträtteras av utmärkta skådespelare – är att serien i hög grad är ett barn av sin tid: åren då George Bush var världens mäktigaste man. BSG innehåller ett mått av kritisk samhällskommentar som jag inte tror att jag upplevt ens i skönlitterär form. Ett exempel: i ett par avsnitt ockuperas mänskligheten – som för ett kort ögonblick hittat en skyddad planet att slå sig ner på – av sina plågoandar. Helt utelämnade tar motståndsrörelsen till ”de fattigas vapen”: självmordsbombare. Parallellerna till Irak är tydliga, men rollerna är ombytta. På liknande sätt har man under seriens lopp diskuterat bland annat tortyr, folkmord, och klassfrågor och ganska återkommande frågor om religion samt frågor om makt och demokrati. Jämställdhet har man implicit tagit upp då det i BSG:s universum inte verkar finnas några tydligt definierade könsroller. Samtidigt som parallellerna är tydliga är det gjort med fines och med en subtilitet som är mycket olik andra amerikanska serier, där man ofta skedmatas moraliska budskap.

På många sätt känns det därför passade att BSG slutar nu när Obama tagit vid. Samtidigt kommer jag att sakna det. BSG har krossat mina fördomar om att litteraturen (nästan per definition) kan berätta bättre historier och förmedla vikigare budskap än TV. BSG är väl så bra, ibland bättre, som det bästa jag läst. Våga utmana dina fördomar du också.

So say we all.

Ett litet ord kan avslöja så mycket, Norstedts

Igår läste jag en artikel på DN som bland annat tar upp de senaste årens Pulitzerprisvinnare, typ ”Kavalier & Clays fantastiska äventyr", ”Middlesex” och ”Oscar Waos korta och förunderliga liv”. Artikeln gör en liten grej av att detta är böcker som gillas både av kritiker och läsare, vilket anses häpnadsväckande. Jag hade tänkt blogga om Steve Toltz - en författare jag aldrig hört talas om tidigare, men som nämns i artiklen och jämförs med mästerverken ovan - men Hermia Says fångar upp något mycket intressantare. Jag citerar:

"Stefan Skog, förläggare av utländsk skönlitteratur på Norstedts, är glatt överraskad över att en bok som ”Middlesex” har sålt så bra.
– Det är en bästsäljare, trots att den är litterär och bjuder motstånd. Det är roligt. Och de författare du talar om kan hantera det mesta: språket, känslorna, humorn."

Lägg märke till ordet trots, de är bästsäljare TROTS att de är litterära! Jag håller med Hermia, som vill byta ut "trots" med "tack vare", men någonstans så tror jag att det här speglar många svenska förlags uppfattning om sina läsare. Vi - svenska folket - vill inte bli utmanade, vi vill ha lättsam smörja som vi slipper tänka och reflektera kring. Förlagen släpper följdaktligen skit, och folk köper skiten för att det är vad som finns att tillgå och den "litteratur" det snackas om! Det blir en ond cirkel, som i grund och botten baseras på att förläggare som herr Skog anser att vi inte vill bli utmanade av litteratur som "bjuder motstånd."

P.S. Jag är fortfarande intresserad av Steve Toltz A Fraction of the Whole, men då får det bli en utgåva från Penguin Books. De är i alla fall inte rädda för att utmana sina läsare...

Läsrapport från romanen utan titel, omslag och känd författare

Den röda romanen av författare okänd har inte börjat lovande. Den är utan tvekan skriven av en svensk Stockholmsbaserad författare, vars prosa är jämförbar med min egen. Och med det menar jag inte att jag är något större språkgeni. Kontrasten till Bolaño kunde knappast bli mycket större. Kapitel ett innehåller en död mamma, en uppväxt son (jag-personen) och en polis. Död mamma och polis.. jag tänker deckare och ett ögonblick undrar jag om Pocketförlaget klistrat "Roman"-lappen på fel bok. Men så är det nog inte.

Att författaren är svensk spelar defintivt roll för hur jag bedömer boken. Jag har fördomar mot svenska författare, den saker är helt klar. Sedan jag började blogga Juni 2007 har jag bara läst två (!) böcker av svenska författare, och båda har jag toksågat! Det är inga bra odds.

Alltså, dryga 30 sidor in är jag måttligt imponerad. En klar nackdel med att inte veta något om boken man läser är att man definitivt har mycket kortare tålamod. En bok jag hört ska vara bra kan jag utan problem ge en mycket generös startsträcka, minst 200 sidor, men det är svårt nu. Å andra sidan tror jag inte att man blir lika besviken när man inte har några förväntningar. Vi får se.

Två vårsånger och ett bevis på att musiken överlevde trots allt

Våren ligger i luften i och det har blivit dags för mitt första musikinlägg på pocket*3. Egentligen borde jag kanske försöka mig på en kortare beskrivning av vilken typ av musik man kan förvänta sig men jag låter tipsen tala tills vidare istället.

Anna Järvinen debuterade starkt för något år sedan med innerlig pop med drag av jazz och folk. Ord om att den nya skivan blir årets bästa svenska kan tyckas förhastat så här innan släppdatum och halvvägs in i mars, men det inger i alla fall stora förhoppningar. Musik som passar väldigt bra för svensk vår och sommar, Götgatan här tar avstamp i just våren. Nya singeln här.

Skansros är ett gäng göteborgare som lagt Smiths-coverbandet på hyllan, börjat med eget material och snart fullängdsdebuterar. Delvis förstås inkvoterade på låttiteln Vårsol men det finns också en del av mig som tycker det här är bra.


Jag fick upp ögonen på M Ward via She & Him och deras Volume One som var på många årsbästa-listor 2008. Nu låter Him ganska annorlunda på egen hand men båda skivorna är bra. Svårt att kategorisera (pop-folk-rock?) - kanske är det just här en del av styrkan ligger. Ward har en egen liten värld där han plockar in influenser och lån som han sätter sin egen touch på, här t.ex. finfin cover av Buddy Hollys Rave On - 50 år efter the day the music died.

Jag läste: Roberto Bolaño – De vilda detektiverna

Roberto Bolaño dog på ett sjukhus i Barcelona 2003. Om man får tro hans roman De vilda detektiverna, som har närmast självbiografiska inslag, levde han ett innehållsrikt liv.

De vilda detektiverna tar sin början i Mexico City 1975. Vi får lära känna Juan Garcia Mandero, en ung poet som dras in i en trotsig litterär grupp vid namn Inälvsrealisterna. Gruppen leds av två mytomspunna vildhjärnor och poeter: Ulises Lima och Aruto Belano. Bokens första del berättas i dagboksform utifrån Manderos perspektiv. Han diktar, umgås med inälvsrealisterna, förlorar oskulden, driver runt, flyttar in med en kvinna och tvingas slutligen fly Mexico City tillsammans med Belano, Lima och en prostituerad vid namn Lupe. Belano och Lima finns hela tiden i periferin, de dyker in och ut ur historien, sällan i egen person utan oftast som föremål för rykten och spekulationer.

Efter dryga 120 sidor skiftar boken berättarstruktur. Bokens tjocka mittparti spänner över tjugo år och består av en lång rad ”intervjuer” med personer som på ett eller annat vis haft kontakt med Lima och Belano under deras kringflackande liv. Det är poeter, författare, älskare, kollegor, fotografer, bodybuilders, och flyktiga bekantskaper från bland annat Tel Aviv, Barcelona, Paris, London och San Diego. Listan över personer och platser är så lång att man endast med stor möda kan hålla ordning på dem. Till slut blir det ett kaos, precis som Belano och Limas liv. Historierna de berättar är mycket varierande. De är långa, korta, vissa är roliga, andra är knepiga eller mer tragiska. Tillsammans tecknar de ett ofullständigt porträtt - både gåtfullt och motsägelsefullt - över Belano och Limas liv.


De vilda detektiverna är en roman av en poet om poeter. Mycket refererande till för mig okända poeter blir det, men inte så att det blir träigt. Själva prosan är vacker och översättaren har gjort ett gott stycke arbete så vitt jag kan bedöma. Det mest fascinerande med De vilda detektiverna är definitivt berättarstrukturen. Att bygga en hel bok kring två personer som aldrig själva kommer till tals är ett intressant experiment. Man får en fragmenterad bild med stora hål, som i hög grad är öppen för tolkning. Samtidigt finns det ingen egentlig handling, vilket ibland känns lite frustrerande. Man bärs framåt av styrkan i de individuella berättelserna, och det fungerar väl när de är intressanta, vilket de oftast är, men när de känns halvdana eller litet intetsägande blir det stundtals trögt. Vissa av dem är dock rent briljanta, som scenen där Belano utmanar en litteraturkritiker på duell på en öde nudiststrand. Det låter roligt, och det är det ibland, men jag skulle dra mig för att kalla De vilda detektiverna för en ”rolig” bok. Humorn har en närmast vemodig ton – inte minst i mittpartiet som blir mörkare och mörkare för varje år som går.

Ordet ”detektiv” får mig att tänka på någon som söker något. Vad var det Belano och Lima sökte? Det är frågan jag grubblat på sedan jag läst ut De vilda detektiverna. På bokens pärm står det någonting om rotlöshet, men jag upplever det som att de lika mycket försökte fly från en fast punkt, som att försöka hitta den. Rotlöshet implicerar att det finns en plats där dina rötter hör hemma, ett ”hem”, men måste detta hem vara en fysik plats? Bolaño menade själv att hans hem var immateriellt, att det var hans barn, och ”i andra hand, några ögonblick, några gator, några ansikten eller scener eller böcker som finns i mig.” Nu när jag tänker efter känns det som att just den meningen sammanfattar hela boken. Sett ur det perspektivet tror jag inte att det var en punkt, ett ting, eller en fysisk plats Belano och Lima sökte utan något mer ogreppbart. Bokens Belano verkar inte hitta "det", men av citatet ovan får jag känslan av att verklighetens Bolaño gjorde det till slut. Alternativt så var de bara vilse och förvirrade, och i så fall har jag överromantiserat alltihop. Vem vet?

It's aliiivvveee...

...bloggen då alltså, men det är knappt. Är inne i en sjukt hektisk pluggperiod och då blir det inte mycket tid över till vare sig bloggande eller läsande. Dessutom gjorde jag mitt sista pass på jobbet idag. Finanskrisen drabbar flyget hårt må ni tro, det är nedskärningar till höger och vänster. I vilket fall, det var länge sen jag kom med musiktips, så det tänkte jag åtgärda.


Först ut, The Local Natives ett osignat band från Californien. Stor potential känns det som. Budgetvideon är inspelad i en övergiven byggnad i NY och framkallar samma härliga råa känsla som Arcade Fires hisspelning.


Surf City från Nya Zeeland spelar skitösig guitarrock. Pitchforks utlåtande är rätt roligt: "Needless to say, it's 2009, not 1981. But Surf City's backwards-looking NZ rock comes off not redundant but absolutely charming." 7,4.


Sist ut: Handsome Furs, som defintitvt kan sägas vara ett av mina favoritband. Deras andra platta Face Control har precis släppts, och det glädjer mig att de får fin kritik. De är de väl värda.

Trevlig helg!

Junot Diaz levererar lite visdom

Jag tycker inte om att rida på gammelmedia, men ibland får man lätta på sina principer antar jag. DN har en mycket läsvärd intervju med Junot Diaz - den coolaste författaren jag inte läst. Den föreslår jag att ni läser. Måste hitta lite tid att läsa Diaz framöver, det är bara så. Fortsatt trevlig helg!

"Jag tycker inte att den här civilisationen är värd sitt pris. Den är inte värd att arbeta för. Jag sitter mycket hellre och röker gräs hela dagarna än jag arbetar nio till fem. Hela min släkt gör det, i kostym och slips, nio till fem, femtio veckor om året"

Uppdatering: Jag kom precis på att man kanske inte ska lägga upp sådana här citat om man råkar ha bloggen långt ner på sitt CV? Potentiella arbetsgivare kan ju få fel uppfattning?

Hör upp bokbloggare!

Bara så att Ni vet! :)

Hur bildar man sig en uppfattning om en bok som saknar omslag, titel och författare?

Svar: genom att göra något som är väldigt svårt för de flesta av oss: att läsa boken för vad den är.

Klicka på bilden för bättre kvalité.
Vad menar jag med det? Jo, jag är helt övertygad om att när vi läser en bok är det många faktorer som i slutändan avgör om vi tycker den är bra eller dålig. Författarens verk, sjävla prosan, är bara en faktor – kanske inte ens den viktigaste! Bokomslag, saker vi hört/läst om boken eller dess författare, rekommendationer m.m. spelar säkert större roll än vad vi tror.

Jag har ibland funderat på hur det är att vara förläggare och läsa manus av helt okända människor. Skulle jag klara av att avgöra vad som är bra och dåligt? Skulle du?

Bokomslag är ett ofta återkommande irritationsmoment hos mig. Jag, och många boknördar med mig, blir ofta lätt upprörda när vi känner att ett omslag eller en baksidestext inte speglar innehållet. Anledningen är att folk faktiskt köper böcker efter omslag. Jag har lekt med tanken på vad som skulle hända om man tog bort omslagen helt, men Pocketförlaget har gått ett steg längre. Utöver omslagets stora betydelse har Pocketförlaget också uppmärksammat att författarnamnet är ”oerhört viktigt när man väljer en bok.” Trivialt och självklart kan tyckas, men tänk efter en gång till. Nog är det så att man förknippar namn med genre, precis som man förknippar omslag med genre? Personligen avskyr jag deckare och annan spänningssmörja, och jag har fått för mig att många sådana författare har traditionella svenska namn, typ Åsa Larsson. Om jag stod och tittade i bokhandeln och såg en bokrygg med något så ordinärt som Martin Svensson, skulle jag aldrig plocka ner den. Samma spelregler gäller väl inte om man känner till författaren i förväg, men för de allra flesta av oss har bokaffärerna fler okända än kända namn.

För att testa våra fördomar har Pocketförlaget tyckt upp böcker utan titel, omslag eller försättssidor! Förutom två små klisterlappar som informerar mig om att den svarta boken tillhör genren ”Spänning” och att den röda är en ”Roman”, finns det inget att bygga fördomar kring eller skapa sig förväntningar på. Inte ens en logotype av något slag. Det ända som finns är prosan mellan pärmarna. Riktigt coolt tycker jag.

Det här är det ultimata sättet att testa sig själv. Jag kommer att läsa och recensera romanen – räkna med löpande rapporter – och därefter ta reda på författare och titel. Det här kan bli spännande! Tänk om jag tokhyllar en bok som sedan visar sig vara en roman av Läckberg? Då kommer jag bli tvungen att gå i kloster och rannsaka mig själv några år.

Inga spoilers framöver!! ”Silence is golden”, som Ari skulle ha sagt.

Ola läste (delar av) Lotta Lotass - Redwood

Jag slår upp kulturbilagan vid frukostbordet och läser en recension av Redwood. På den ideella föreningen Autors hemsida lägger författaren och litteraturvetaren Lotta Lotass successivt upp detta verk som bygger på mötet mellan texter och sekelgamla vykortsbilder från avverkning i dåtidens amerikanska redwood-skogar.

Recensionens slutreplik:

”Ibland stagnerar det högstämda bildbeskrivandet i en ganska grund apostrofering av bildens symboler. Annat griper tag. I synnerhet när Lotass bejakar friktionen mellan text och bild, när hon vågar tro på de potentiella läsningar som själva sidoställningen öppnar för.”

Slår ihop tidningen och konstateras att här behövs det kaffe. Två koppar, ett besök på verkets hemsida samt ett ordboksbesök senare öppnar jag tidningen igen och gör ett nytt försök att ta mig igenom passagen. Ok, nu förstår jag, men jag håller inte med.

Jag är fascinerad av träd och speciellt av gamla och mäktiga sådana. Det finns en stark symbolism i de vackra ofta handkolorerade vykorten på avverkning i dåtidens stora kaliforniska jätteträdsskogar och subtil apostrofering, som det ändå är frågan om här, kan förstärka intrycket.

Människan vs. naturen. Industrialisering och dess konsekvenser. Vördnad inför naturen. Avsaknad av vördnad inför naturen. Trädens långsiktighet och mänsklig kortsiktighet.

Följaktligen stannar jag kvar vid de dessa delar av Lotass verk medan jag med ett enkelt klick lämnar sidoställningens potentiella läsningar olästa i de fall där friktionen mot bilden blir alltför hög.

Jag fick ett mycket intressant mejl...

...från Louise Bäckelin på Pocketförlaget idag. De har ett spännande experiment på gång, men jag tror att jag väntar att skriva om det tills jag får grejerna. Arrhh, det kliar i fingrarna. Stay tuned!

Problemet med att driva en bokblogg...

... är att man med fördel bör läsa böcker. Eller rättare sagt, hinna med att läsa böcker. Tid är en lyxvara i vårt samhälle och tyvärr tror jag att det är så att många tvingas bortprioritera just böcker. Så är det i alla fall för mig när jag har mycket att göra, som nu. Jag upphör aldrig över att förvånas över att vissa av mina bokbloggskollegor hinner läsa upp till tio böcker i månaden. Hur går det till egentligen? Har ni inget jobb, inga liv, inga förhållanden?

Jag läste i DN om en tjej i Kina som sålde tid. Jag tycker hon borde satsa i Sverige, vi behöver mer av den varan här.

Om Bolaño, likriktningen på svenska bokbloggar, och sneda bokhyllor

Nähä, man kanske skulle ta och skriva nått om böcker istället?

Man skulle t.ex. kunna skriva något om att jag är halvvägs igenom Bolaños dundertegelsten De vilda detektiverna. Intryck så här långt? Jag tycker att berättarstrukturen är oerhört intressant. Bolano skriver inte OM huvudpersonerna, utan snarare kring dem, om man kan uttrycka sig så. Sen börjar jag dock bli fundersam på vart karln vill komma? Finns det någon poäng här någonstans? Jag börjar tro att det kanske inte gör det, vilket iofs är spännande det med.

Man skulle också kunna skriva något om bokbloggar.nu. Jag tycker generellt att många svenska bokbloggar är rätt trista. Det finns en tydlig likriktning där majoriten skriver om samma författare och böcker som toppar försäljningslistorna på ICA, typ Stieg Larsson, Läckberg och allt vad de nu heter. Inget fel i det nödvändigtvis, men någon mångfald blir det ju inte. Jag hade i veckan tänkt företa ett ganska ambititöst projekt för att se om denna fördom stämmer, men jag tror jag väntar lite eftersom alla bloggar järnet ur bokrean just nu.

Man skulle också kunna nämna att sneda bokhyllor är oerhört frustrerande, särskillt eftersom det bara finns fula bokstöd. Kanske återkommer till dem.

För övrigt anser jag att 255 riksdagsledmöter förbrukat sitt förtroende.

Carina Rydbergs hyckleri – debatt bland svenska författare om fildelningens vara

Jag hade inte tänkt skriva mer om TPB och fildelning, men nu har även författarna börjat släppa på munkaveln. Oh the joy!

Till skillnad från musik- och filmindustin har författarsverige – bortsett från de ständiga åsiktsmaskinerna Guillou och Marklund - lyst med sin frånvaro i debatten om fildelning och rättegången mot TPB. Tills nu.

I helgen gick Carina Rydberg ut på Facebook-gruppen ”Författare’ på Facebook” med en vädjan från åklagarsidan:

”Min väninna Monique Wadstedt, som föresträder film- och spelbolagen i den pågående rättegången mot Pirate Bay, har saknat kommentarer från landets upphovsmän/författare vad gäller den här frågan. Nu förbereder hon sin slutplädering, och vill gärna avsluta den med en hälsning från landets författare. Den får inte ta lång tid - bara 30 sekunder - vi snackar onliner…
Eftersom jag vet att även vi författare drabbas av fildelning, så tycker jag det här är ett utmärkt tillfälle att formulera sig kring den här frågan.” (via ProjO)

Av detta kan man lätt sluta sig till uppfattningen av Rydberg inte är någon vän av fildelning och att hon gärna ser en fällande dom, eller? Det intressanta är att Rydberg gång på gång verkat ha uttalat sig positvt om TPB!

”Pirate Bay är ovärderlig vad gäller tillgången till material som bokförlag, skivbolag och filmbolag av någon anledning inte vill/kan tillhandahålla.”

Och i ett annat inlägg:

” Den som känner mig vet att jag inte är en vän av det faktum att upphovsmän på detta sätt förlorar en del av sin inkomst. Trots detta har jag ändå ett konto på Pirate Bay. Varför?
Därför att jag vill se filmer som inte längre går att hyra, inte heller att köpa via nätet. Jag vill läsa böcker som inte längre är i tryck, och som på eBay betingar ett pris på 750… engelska pund…!
Av den anledningen vill jag att Pirate Bay ska finnas kvar.
Just nu försöker jag för tredje gången ladda ned John Schlesingers The Day of the Locust; det tar tid och det är inte ens säkert att jag får en version som går att titta på - men jag vet heller inte hur jag ska få tag på den förbannade rullen på annat sätt…” (via ProjO)

Vänta lite nu. Hur kommer det sig att Rydberg hjälper åklagarsidan att stänga ner en ”ovärderlig” resurs där hon har ett aktivt konto? Anar vi lite hyckleri här?

Rydbergs inlägg verkar i alla fall ha skapat lite debatt. I en kommentar till inlägget skriver grundaren till ”’Författare på Facebook” att Rydberg inte för gruppens talan:

” Jag tycker också att Carinas utskick var något stötande, eftersom det förutsätter att alla författare skulle vara överens om en sådan uppenbar partsinlaga.

För egen del är jag agnostisk i fildelningsfrågan i stort, men är helt säker på att jag inte vill associeras med filmbolagens syn på saken eller att någon uttalar sig för “landets författare” utan att först ta reda på vad de verkligen tycker. Jag vet helt säkert att det finns många författare som antingen är positiva till fildelning eller åtminstone oroar sig mer över integritetsinskränkande lagstiftning än över Pirate Bay.” (via: ProjO)

Intressant.

Tror ni att Wadstedt får några bra oneliners hon kan avvända i slutpläderingen? Faktum är att hon redan fått flera stycken, men dem vill hon nog inte använda. Anna Troberg - reaaktuell med romanen Chefer från helvetet - skriver på sin blogg:

”Faktum är at jag tänker vara snäll och ge Monique Wadstedt lite oneliners bara sådär, som hon gärna får använda i sin slutplädering. Kort sagt, små hälsningar från en tvättäkta svensk författare ute i den helyllesvenska författarverkligheten.
“En fildelad författare är en glad författare!”
“Fildelning är gratis pr.”
“An author needs to earn money 70 years after his/her death like a fish needs a bicycle.”
“Sharing is caring.” “
Troberg länkar sedan till både Adlibris och till bokens torrent på TPB. Ganska fräckt tycker jag! Sådant bör stödjas, köp boken på en gång!

Tänkte avsluta med några kloka ord från Christopher Kullenberg:

”Tryckpressen snabbade på ett radikalt sätt upp kopieringen av böcker i mitten av fjortonhundratalet. Det gillades inte alls av vissa med mycket makt. Den Europeiska upplysningen hade kanske aldrig inträffat utan dessa förutsättningar för mångfaldigande utanför censur och kontroll. Internet kastar på samma sätt om maktrelationerna vad det gäller litteratur, kultur, filosofi, vetenskap etc.
Skillanden är att censurivrarna idag inte primärt är kungen och kyrkan, utan snarare kapitalismens katedralstrukturer and the Holy Church of Copyright!”

Till sist: jag är förvånad över att fler av er inte tyckt till i tidigare inlägg. Är ni redan trötta på debatten? Eller bryr ni helt enkelt om att internet är hotat?

Den gamla och den nya logiken inom musikindustrin

Jag hade tänkt skicka in detta om en kommentar till inlägget Rör inte vårt internet!, men det blev så långt att jag postar det som ett inlägg istället.

De etablerade artisterna är vana vid den gamla logiken. Ett fåtal stora drakar (Sony, Universal etc) styr, de skapar karriärer åt ett fåtal som blir hutlöst rika. I stort väljer drakarna vem vi ska lyssna på - genom att begränsa utbudet och ha täta band till media. Att slå sig fram på andra sätt i denna värld är nästan dömt att misslyckas. Blir en artist inte "upptäckt" av ett skivbolag kan man inte nå ut. In träder internet! Den nya logiken: artister kan själva bygga sina karriärer underifrån genom rykte, hype, bloggar, myspace etc. Att turnera ofta blir tvunget. Artisten är inte längre en ouppnåbar gud, utan en hårt arbetande yrkesman, precis som vanliga dödliga. Musiken blir som ett reklamblad för artisten, som tjänar sina pengar - inte genom skivförsäljning - utan genom koncerter, mercandise, medverkan i film/tv/reklam/dataspel etc. Inte undra på att skivbolagen känner sig hotade. De kan inte längre styra vad vi lyssnar på, och skivorna säljer inte (vem vill köpa ett reklamblad?) De etablerade artisterna känner sig också hotade. De är vana vid att kunna släppa en platta vart annat år, tjäna bra pengar på det och kanske åka på en liten turne - om de är så pass bra live att de kan göra det...

IPRED och rättegången mot TPB är industrins desperata försök att återupprätta den gamla logiken. Det är dömt att misslyckas på sikt.

Vad innebär det här? 1) tiden då skivbolagen styrde våra lyssnarvanor är över, 2) varken artister eller skivbolag kommer att bli superrika på skivförsäljning som i fornstora dagar, 3) vi får en större mångfald av artister, som visserligen kommer att få arbeta hårdare och tjäna mindre pengar, men kommer att vara skickligare.

Rör inte vårt internet!

Det här berör oss alla.

Sedan 9/11 2001 går allt fler stater mot ökad kontroll av sina medborgare. I en värld där allt måste övervakas och regleras har internet blivit något av den sista utposten. Internet är ett kaosartat myller av information där människor och idéer möts och tillsammans skapar fantastiska ting. Tyvärr tror jag att snaran håller på att dras åt. Staten och kapitalet (i det här fallet underhållningsindustrin) har nämligen bestämt sig för att internet är skadligt. För det första: våra politiker verkar övertygade om att nätet utgör ett hot mot rikets säkerhet. ”Lösningen” på det ”problemet” stavas FRA - en lag som granskar och misstänkliggör oss alla. För det andra: politikerna har dessutom låtit sig övertygas om att internet är dåligt för underhållningsindustrins affärer - trots att ett flertal studier, från bl.a. Harvard, KTH och Holland, pekar på att det inte existerar några negativa samband mellan fildelning och minskande försäljning (om något verkar folk som fildelar köpa MER – inte mindre!)

Just nu pågår två processer, en i riksdagen och en i rätten, som är avgörande för nätets framtid – i alla fall på kortare sikt. På onsdag nästa vecka röstas IPRED igenom. IPRED ger underhållningsindustrin fria tyglar att jaga fildelare på internet. Danmark och Finland har stiftat liknade lagar och där skickar underhållningsindustrins representanter ut kravbrev till höger och vänster. Ett barn som laddar ner en film kan, utan att förstå att hon/han gjort något brottsligt, försätta hela familjen i konkurs. Oskyldiga, som inte vågar gå vidare till rätten, har drabbats. Underhållningsindustrins representanter fungerar alltså som en form av korrumperad internetpolis som arbetar efter logiken ”betala nu så slipper du domstol.” Och vem går pengarna till? Inte till artister, skådespelare och författare - utan till advokater, skivbolag och lobbyorganisationer.


Och sen har vi den här rättegången. Det är en fars, en häxjakt. Om TPB fälls kan man fråga sig vilket nästa steg är? Ska man ge sig på sökmotorerna, typ Google? (man kan enkelt hitta fler och bättre torrents på Google än på TPB.) Ska man reglera vilka typer av filer man kan söka efter och ladda ner? Det gör man i Kina också, men då kallas det censur…

Den stora frågan - förutsatt att du, precis som jag, är oroad över denna utveckling – är vad vi kan göra? Vad gör man när politikerna vägrar lyssna till folket, vetenskapliga rapporter, rationella argument, andras erfarenheter (Danmark & Finland), utan lyssnar på den amerikanska underhållningsindustrin i första hand? Fan vet. Jag kommer i första hand att missnöjesrösta på Piratpartiet i det kommande EU-parlamentvalet. Sen uppmanar jag alla att tänka sig noga för nästa gång vi går till riksdagsval. Allt för få blickar bakåt i valtider – vi lyssnar hellre på valfjäsk inför framtiden.

Följ rättegången på http://live.piratpartiet.se/. Det är ett rent nöje, och rapporteringen slår papperstidningarnas med hästlängder.

Ola läste: Fredrik Sjöberg - Den utbrände kronofogden som fann lyckan

I essäsamlingen Den utbrände kronofogden som fann lyckan av Fredrik Sjöberg (biolog, skribent, recensent och författare) avhandlas så vitt skilda ämnen som koffeinets natur- och kulturhistoria, homosexualitet i djurvärlden och Carl von Linnés samtida jämlike Peter Artedi, som aldrig vann någon odödlighet likt Linné utan istället drunknade i en illaluktande kanal i Amsterdam. Essäerna är skrivna under de senaste tio åren och har tidigare publicerats i olika tidningar och tidskrifter. Många av texterna är recensioner av främst facklitterära men även skönlitterära verk. I Biologisk nationalism på vid gavel lyckas Sjöberg med konststycket att göra en dubbelrecension av faunaverket Nationalnyckeln: Dagfjärilar och Akbar Zolgharnians novellsamling Vi återvänder till Iran!.

Gemensamt för de flesta texterna är ändå att de gör populärvetenskapliga nedslag i biologiska ämnen i en lite vidare mening. Ofta vävs även Sjöbergs egna tankar och upplevelser in i texterna och på så sätt uppnås trots de spretande ämnesvalen ändå någon slags helhetsbild. Genom essäerna lär vi känna författaren. Som mest intressant blir det i Våldtäktsmannens tvivelaktiga genetik och i Natursveriges mest hatade man.

I den förra ifrågasätter Sjöberg både författarna till A Natural History of Rape – Biological Bases of Sexual Coersion, som försöker förklara våldtäkt ur ett strikt evolutionärt perspektiv, men även det diametralt motsatta lägret som han kallar för ”antidarwinistiska radikalfeminister”. Denna någon slags mellanställning är intressant och det är därför frustrerande att Sjöberg inte (har modet? och) utvecklar sina egna tankar i frågan. Allt vi får veta är att han är ”sociobiologiskt intresserad”.

I Natursveriges mest hatade man intar Sjöberg en liknande position fast i ett helt annat ämne. Han berättar hur han kom att hamna i ordentligt blåsväder då han vid några tillfällen pekat på att rapporteringen av miljöhot ibland varit överdriven inte bara i media men också i vetenskapliga rapporter. Hans utgångspunkt är att ”även allvarliga miljöproblem kan överdrivas”, vilket förvisso principiellt är riktigt att verka emot. Min invändning är då snarare om en duktig biolog som Sjöberg som erkänner och med egna ögon iakttagit hoten mot den biologiska mångfalden, verkligen skulle satsat sitt krut på detta (och dessutom i media). I mitt tycke finns det redan ett stort och kapitalstarkt läger som verkar i denna riktning och som historian också visar är det ytterst lätt att bli feltolkad, felciterad samt nyttjad i fel syfte i mediedebatten.

Sammanfattningsvis är Sjöbergs samling allmänbildande men samtidigt lättsam i sin ton. Den utstuderade hembygdsromantiken kan jag respektera men den kan också bli lite uttröttande. Sen går det inte att komma ifrån att man kan bli lite åksjuk av de tvära kasten mellan ämnesval och att allt kanske inte faller i smak, men i så fall kan man ju alltid hoppa till nästa text. Humor saknas inte heller. Om du är intresserad av hur LSD och tyngdlöshet påverkar spindlars förmåga att väva nät eller hur det gick till när det första fallet av homosexuell nekrofili bland gräsänder upptäcktes rekommenderas Till den akademiska dårskapens lov.

//Ola

Låt mig presentera Ola - medskribent!

Under mina år som bokbloggare har jag lyckats dra ett par slutsatser. En av dem är att nyckeln till att få riktigt många läsare är att posta inlägg ofta, typ Bokhora. I mitt fall är det inte möjligt att skriva fler inlägg än vad jag gör, vilket är en hämsko enligt denna tes. Jag därför lekt med tanken att försöka slå mig samman med andra bloggare jag tycker om, och på så vis försöka åstadkomma en bokbloggarnas Weird Science. Jag har dock ej tagit några steg i denna riktning, förrän idag.

Idag har jag den äran att presentera den förste gästrecensenten här på Pocketpocketpocket: Ola. Ola har tidigare figurerat som "O" i vissa inlägg här på bloggen (här) men nu har han alltså tagit sig samman och skrivit en bokrecension!

Kort om Ola: en trevlig skånepåg som i dagarna blivit doktorand i miljövetenskap, stort grattis till det! Läser gärna historiska noveller och populärhistoria, vilket är ett utmärkt komplement här eftersom jag inte gör det så ofta. Förhoppningsvis blir han en återkommande gästbloggare.

Uppdatering: Ola är numera skribent på bloggen!

Redan trött på bokrean? Jag med.

I år orkar jag inte komma med konstruktiv kritik, jag kan bara konstatera att jag har tröttnat på bokrean. Förra årets inlägg Lägg ner bokrean! gäller fortfarande i stort, så läs det istället. Varför folk köper inbundna utgåvor av böcker som kom i pocket för länge länge LÄNGE sedan förstår jag fortfarande inte...

Sedan finns det faktiskt undantag, typ kokböcker. Själv är jag lite intresserad av Matbröd : ljust, mörkt, hårt, fint, grovt av Tulla Grünberger. Valet står mellan den och rea-bojkott. Finns det fler bojkottare därute?

Alla hjärtans bok

Den perfekta alla hjärtans dag-boken; Tove Janssons Sommarboken, komplett med härliga Tove Jansson-typiska illustrationer. Tove Janssons samlade serier från Alfabeta bokförlag hade jag gärna gett bort den med!

Exklusiv mini-intervju med Gary Shteyngart!

Gary Shteyngart - författaren bakom Den ryske debutantens handbok och Absurdistan - har snabbt blivit en av mina absoluta favoriter. Läs mina hyllingar här och här. Efter det att jag läst ut hans senaste (Absurdistan - som faktiskt har ett par år på nacken) försökte jag luska ut vad som komma skall, men jag hittade inte mer än ett par rader i någon intervju där Shteyngart säger att han är trött på ryssar och funderar på att skriva något om Koreaner i LA. Så jag tog saken i egna händer. Att kontakta Shteyngart var inte svårt, men det tog tid innan jag fick svar. Å andra sidan är det faktiskt rätt imponerande att han överhuvudtaget tar sig tid att låta sig "intervjuas" av obetydliga bloggar från fjärran länder! Svaren är roliga, precis som man kan förvänta sig. Om det här är något som uppskattas ska jag försöka göra det fler gånger, så låt mig veta.


First, can you tell my readers (those who may not know who you are) a little bit about yourself?

well, i'm pretty short which is why i don't travel to sweden. i spent 4 months in berlin and began to develop all sorts of napoleonic height complexes. in sweden i imagine it would be even worse. i was born in leningrad to a set of short parents. to compensate, my books are pretty long, the first one clocked in at almost 500 pages in the US. it's as thick as a brick and makes about as much sense.

Im dying to know if you have started on your next book? If so, can you tell us anything about it?

my new book is about the collapse of the united states. i started it in 2006 and it was about this terrible financial crisis that destroyed the american economy. as you can imagine, i've been feverishly rewriting it since most of the things i wrote about have come to pass. now the country gets taken over by the IMF and a norwegian sovereign wealth fund. oh, it's also a love story between a young korean girl and an older russian jew. how do i come up with this stuff?

I love the fact that you wrote "yourself" into Abstudistan as Jerry Shteynfarb, why did you do that?

writers live such self-absorbed lives these days. it's like you're not just a "writer" anymore you're your own multimedia performance art project. maybe i'll wear a panda suit to my next reading and play the accordion. wait, how does that answer your question?

I have noticed that there seems to be an abundance of funny Jewish writers (yourself, Heller, Chabon, etc) out there, why do you that is?

troubling times call for big laughs. and it's never much fun to be a jew. although the earnings are nice.

At last, what are you reading right now?
i don't think i'm reading anything right now. come to think of it, i'm drunk!

Kan en översatt bok vara bättre än originalet?

Att läsa på originalspråk är lite av en självklarhet för boknördar. Det tog mig en del års läsande innan jag själv tog till mig detta - huvudsakligen av lathet - men numera strävar jag efter det i möjligaste mån. En översättning är i någon form en förvrängning, och huruvida en översatt bok fångar originalets känsla och språk beror helt på översättning. Det finns rätt många skräckexempel: t.ex. den gamla översättningen av Sagan om ringen-triologin där Tolkiens originalspråk är stramt, men där den svenska översättaren broderat vidare efter eget tycke. Att en översättning kan förvränga kan vi nog enas om, men kan en översättning förbättra?

Av en ren slump trillade jag över Eva Johanssons (Sydsvenskan) recension av Junot Diaz "Oscar Waos korta förunderliga liv", som den heter i svensk översättning. Hon skriver:

"Nu föreligger romanen på svenska, i en översättning vars intelligens och uppfinningsrikedom inte står originalet efter – Niclas Hval är värd all beundran för sin kreativa tolkning av Díaz pyrotekniskt bländande och latinosvängiga prosa. Läs boken i original, brukar det heta när det gäller den här sortens slangtäta och gatusmarta amerikanska romaner. Men i det här fallet råder jag er tveklöst att välja den svenska versionen."

Que?!?! säger jag. Kan en översatt bok "tveklöst" vara att föredra framför originalet? Nog kan en översättning vara bra, men bättre? Jag anser inte att det är möjligt, vad tycker ni?

Jag piratkopierade en bok idag

Idag laddade jag olagligt ner en ebok, det är första gången jag piratkopierar en bok. Eller nej, vänta nu. Under min studietid i Växjö kopierade jag faktiskt en del kursböcker. I vilket fall, det här var också en kursbok som bokstavligt talat sålt i miljoner ex. så jag tror inte att författaren lider av mitt tilltag. Jag tror inte heller att bokförlagen behöver vara speciellt oroliga för att det här ska bli en ihållande trend. Det finns ingenting som slår en riktig papperskopia, och så tror jag att majoriteten av bokköparna känner? Vem orkar läsa en roman på datorskärmen? Visst, man kan skriva ut en ebok på lösblad, men det blir inte samma känsla (det blir dessutom ganska dyrt). Jag har haft en short story på lösblad länge nu, men jag vill liksom inte läsa den. Att krypa upp en fåtölj med en massa lösbland och fult typsnitt känns inte så lockande, så jag slängde den.

Sen har vi såklart ljudböcker, men det är en annan femma. Ljudböcker tror jag riskerar kopiering i högre utsträckning än tryckta böcker. Frågan är dock om personerna som laddar ner ljudböcker köpt dem lagligt om de inte funnits att ladda ner? Det tror jag INTE. Hur ska då förlagen se på det här? Antingen kan man betrakta kopierandet som en ren förlustaffär, vilket jag tror är felaktigt, eller så kan man se det som en möjlighet. Ljudböcker kan alldeles säkert väcka ett slumrande litteraturintresse, vilket gynnar förlagen på sikt.

Jag är Rippo

Jag känner knappt till någon som inte tycker om, eller i alla fall har läst, Martin Kellermans Rocky. Tricket är väl att Kellerman är bra på att fånga humoristiska vardagssituationer som många kan känna igen sig i. Att identifiera sig med en Rocky-stripp är således inget ovanligt, men just den här strippen säger väldigt mycket om mig och min sinnesstämning de senaste åren. Byt bara ut KTH mot Lund och civilingenjör mot ekonom. Jag är Rippo, tydligen.

Hör upp kära RSS-läsare

Ber om ursäkt om det är krabb med feeden idag. Jag har tvingats flytta mitt feedburnerkonto eftersom Google köpt upp skiten. Nu äger Google snart hela nätet. På tal om Google, vore det inte kanon om man kunde logga in på ett ställe och därifrån komma åt allt? Just nu har jag 3-4 Googlesidor där jag skriver in samma uppgifter för att komma åt olika funktioner.

I vilket fall, skriv en rad om ni har problem så ska jag se vad jag kan göra.

In från kylan (i dubbel bemärkelse)

Okej Månpocket, allt är förlåtet. Idag kom nämligen brevbäraren med ett ex. av Carsten Jensens Vi, de drunknade som jag är fortsatt nyfiken på. Det blir nästa bok efter Bolaño.

Av en ren händelse pratade jag med en tvättäkta dansk om just Carsten Jensen och Vi, de drunknade idag. Jag sa att den fått mycket uppmärksamhet i sverige vilket verkade förvåna min danske vän något. Enligt honom var Jensen "inte något utöver det vanliga", men det kröp snart fram att han ogillade Jensen som person (tydligen är Carsten Jensen något av en mediafigur i hemlandet), vilket han erkände färgade hans omdöme.

Idag har jag blivit med PC igen. Mitt nya deltidsjobb kräver att jag arbetar på en IBM Thinkpad med allt vad det innebär. Pappas första laptop var en IBM Thinkpad och det verkar inte ha hänt mycket på 10-15 år. Samma utseende och storlek, och mjukvaran (t.ex. epostprogramet Lotus) är som hämtad från 90-talet. Om jag någonsin tvivlat på Apples förträfflighet tar jag tillbaka det nu.

Vild trana

Fick ett trevligt paket på posten idag: Roberto Bolaños De vilda detektiverna! Den finns utgiven på Bokförlaget Tranan som varit så vänliga att skicka mig ett ex. Och bäst av allt: jag behövde inte ens fråga! Jag uppskattar när förlagen håller koll och erbjuder en böcker de vet att man är intresserade av. Jag ser sjukt mycket fram emot det här.

Jag har också fått indikationer på att man planerar att ge ut Bolaños 2666 framöver. Det ni!

Jag läste: Scarlett Thomas – The End of Mr Y

Utan det snygga omslaget hade jag aldrig läst The End of Mr Y, det kan jag medge med en gång. Men den låg där i bokaffären och såg så vacker ut att jag bara var tvungen att köpa den - utan att ha någon klarare uppfattning om dess innehåll. Men en bok ska som bekant inte dömas efter omslaget, så vad finns det att säga om innehållet mellan de vackra pärmarna?

The End of Mr Y är ganska svårkategoriserad. Det är en slags filosofisk fantasy/sci-fi/äventyrsroman (dock utan troll och rymdskepp). Bokens huvudperson Ariel Manto doktorerar på tankeexperiment vid ett universitet i England. Via sin handledare kommer hon i kontakt med en viktoriansk författare som skrivit en bok - The End of Mr Y. Det sägs att alla som läser boken dör, men den är så ovanlig att knappt någon ens vet vad den handlar om. Ariel får självfallet fast i boken och upptäcker att de innehåller nyckeln till en annan "dimension." I denna dimension kan man "läsa" andra tankar, resa i tiden och, visar det sig, ändra historien. Ariel upptäcker snart att hon är jagad av män som vill åt boken för att kunna exploatera dess krafter.

Låter det flummigt? Det är det också, men boken har ett bra driv. Det är en ”pageturner” som får dig att läsa sida upp och sida ner. Men tyvärr finns det en hel del annat som inte är så bra. Sämst är hur Thomas hanterar "the Troposphere" - den andra dimensionen. Dimensionen styrs med hjälp av en "konsol" som påminner mycket om ett dataspel, eller kanske en mobiltelefon. Faktiskt påminner hela boken lite om ett dataspel: hon letar ledtrådar och avancerar från nivå till nivå och blir klokare och starkare under resans gång. Låter som ett medelmåttigt tv-spel, inte sant? Inte blir det bättre av att Ariel springer på en gud skulle kunna vara Splinter från Teenage Mutant Ninja Turtles.

Boken har dock ett idéinnehåll som stundtals är mycket intressant. En del diskussioner om språkets egenskaper och hur vår verklighet är konstruerad är tankeväckande. Det går dock överstyr ibland. Ariel diskuterar ofta och gärna Derrida och Heidegger – två tunga filosofer. Har man ingen djupare kunskap om dessa två herrars idéer (jag säger djupare för att känna till att Derrida förknippas med dekonstruktionism, viket jag visste, hjälper inte) har man lite utbyte av dessa diskussioner. Man känner sig mest lite dum, och när en författare får läsaren att känna sig dum vill jag påstå att hon/han misslyckats med något. Boken avslutas också med en ganska obehaglig epilog som får mig att undra om Thomas skrivit för att predika kristendomen? Men det kan säkert tolkas på andra sätt också.

Vad jag främst tar mig med från den här boken är något jag redan visste: köp inte en bok baserat på dess omslag, korkade människa.