Kommer Apples tablet ”iSlate” att förändra bokformatet och sättet vi läser böcker på?

Jag har alltid varit skeptisk till alla former av e-boksläsare. Kanske är det praktiskt, och miljövänligt (förutsatt att man läser typ 30-40 böcker med sin eboksläsare, annars lönar det sig inte ur miljösynpunkt visar undersökningar) men ack så trist! Trots att jag är uppväxt med dator har jag fortfarande svårt att läsa långa texter på en datorskärm, och varför skulle jag läsa en text på en liten datorskärm när jag kan få ett oändligt större utbud i vackra pärmar som jag kan känna och klämma på? Det finns även andra skäl till att den fysiska boken fortsätter att triumfera. Bokhyllan är en del av individens identitetsbygge, precis som kläderna vi bär eller musiken vi lyssnar på. ”Visa mig din bokhylla och jag ska säga dig vem du”, heter det ju. Poängen jag försöker göra är att det fysiska bokformatet hittills visat sig överlägset det digitala, av flera skäl, och jag har inte sett något som tyder på att detta skulle förändras, förrän jag nyligen läste en krönika i Computer Sweden som fick mig att tänka om.

Det står nu mer eller mindre klart att Apple den 27 januari kommer att lansera sin ”iSlate.” För er som inte hört talas om den ännu (tro mig, det kommer ni att göra) så är det en bärbar pekdator, typ en gigantisk iPhone. Hur förändrar det läget, kanske ni frågar er? Att eboken och eboksläsaren inte lyckats erövra marknaden beror (så ser jag det i alla fall) på att man nöjt sig med att kopiera det fysiska bokformatet till ett digitalt utan att tillföra något nytt. En ebok fungerar precis som en vanlig bok, formatet är helt oförändrat och en normal eboksläsare kan väl visa svart-vit text, inte mycket mer? Bristen på nytänkande är rätt uppenbar. Så här kan "iSlate" komma att se ut.
Och så här ser den ut! "iPad" heter den, inte "iSlate" som det ryktades.
Men, en så pass avancerad maskin som en ”iSlate”, med trådlös internetuppkoppling, är blir det plötsligt möjligt att göra radikala förändringar i bokformatet som inte varit möjliga med den hopplösa eboksläsaren. Man kan tillfoga bilder, video, ljud och länkar i mängder. Har du aldrig varit på nationalmuseum i Berlin där bokens huvudperson befinner sig? Se den filmen. Vill du höra musikstycket du precis läste om? Inga problem! Vill du veta vad andra tyckt om boken eller diskutera vad du precis läste? Klicka på länken. Möjligheterna är oändliga, och om det görs rätt tror jag faktiskt att det skulle kunna tillfoga en helt ny dimension som faktiskt inte är möjlig i en fysisk bok. Efter några år med detta nya format kommer en vanlig bok ”att kännas tom”, konstaterade krönikören.

Nu ska man inte måla fan på väggen och tro att vanliga hederliga böcker kommer försvinna bara för det, för det tror jag inte. Det är något visst med att läsa en fysik bok, och bokälskare världen över kommer att fortsätta att köpa nya och gamla böcker till sina redan överfulla bokhyllor. Jag kommer att göra det. Men, vid sidan av detta, så tror jag att ”iSlate” och dess efterföljare kommer att leda till det kommersiella genombrott eboksläsaren aldrig fick. På gott och ont.

Nobelpriskoden

Nobelpriset i litteratur tycks dela bokbloggarna. En del deltar med liv och lust i spektaklet genom att komma med förhandstips, bevaka ceremonin och springa till närmsta bibliotek eller inventera bokhyllan för att kasta sig över pristagaren. Själv har jag slutat bry mig om Nobelpriset i litteratur. Det är nämligen min uppfattning att priset inte längre sätter litteraturen i första hand. Person och politik tycks gå före.

Vad många vinnare har gemensamt är att de ofta kan betecknas som ”svåra.” Någon skrev att svenska akademin bidrar till att upprätthålla föreställningen om kultur som något elitistiskt, och nog ligger det något i det. Utöver detta så har många vinnare det gemensamt att de på ett eller annat sätt lidigt på grund av sitt författarskap. Så här skriver Sydsvenskan om Müller: ”Efter att ha trakasserats och förföljts av Ceausescuregimen och dess politiska polis … gick Herta Müller och hennes dåvarande man … under I landsflykt i Västtyskland. Hennes böcker hade då förbjudits i Rumänien. ” Känns det igen? Av 2000-talets vinnare så vill jag minnas att Gao Xingjian och Orhan Pamuk drabbats av liknande förföljelse. Det är tre av nio. Kanske missar jag någon? Imre Kertész (som suttit i koncentrationsläger – dock ej för sin litteratur) kanske? Det kanske mest politiska valet är annars Harold Pinter. Den uttalade Bush-kritikern Pinter fick priset just då omvärldens förakt för Bush peakade, och Pinter gjorde ingen besviken då han i sitt tal hudflängde George. Knappast en tillfällighet. Det är fyra av nio, minst. Sedan kan man om man vill lyfta fram de kvinnliga författarnas feministiska ådra, och då blir de ”politiska pristagarna” ännu fler. Nu kommer min poäng. Det är absolut inget fel i att belöna dessa personer som jagats, fängslats, och förtryckts i litteraturens namn, men ändå kämpat vidare, tvärt om. Gör gärna det, men var tydliga med premisserna.

P.S. Eventuellt kan man vända på resonemanget och hävda att svåra omständigheter skapar god litteratur, men det köper jag inte riktigt.

Trevlig helg!

BSG – När televisionen överträffar litteraturen

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Om det vore sant borde ett enkelt tv-avsnitt kunna säga mycket mer än en bok. Ändå tror jag att de flesta skulle hålla med om att böcker oftare än tv-serier förmedlar innehållsrika och tänkvärda berättelser. Dels tror jag att det beror på att böcker fortfarande anses ”finare” än TV, dels på de förutsättningar som många TV-serier har. TV-serier är ytterst en jakt på tittarsiffror. Seriens skapare har ofta en vision, men gång på gång ser vi hur skaparna tvingas underordna sig sina överordnades kortsiktiga mål. Konsekvensen av det kortsiktiga tänket blir att tv-serier sällan förmår att skapa en historia som håller i längden. Detta är litteraturens styrka framför TV-mediet. En författare kan vara sin vision trogen från första till sista sidan. Därmed är det inte sagt att TV-mediet en gång för alla förlorat kampen mot litteraturen - Battlestar Galactica (BSG) är ett bevis på det.

En likhet mellan TV och litteratur är att science fiction anses ofint i båda fall. I litteraturen finns det dock författare, t.ex. Ray Bradbury, som hyllats av både läsare och kritiker trots dennes fascination för rymdraketer och robotar. Hos Bradbury tycks många läsare kunna acceptera att rymdraketerna i första hand är en kontext, men när det kommer till TV verkar man inte kunna se bortom explosionerna och rymdraketerna. Det är säkert en av anledningarna till att 5:an visar BSG runt klockan två på natten. Jag pratade tv-serier med en kompis för en tid sedan. Han skämdes inte för att berätta att han följde samtliga utgåvor av CSI – TV:s svar på Kitty-böckerna (alla avsnitt följer samma mall) – men när jag nämnde BSG skrattade han till. ”Följer du det?!”

Han kunde inte heller se bortom rymdraketerna, och det är oerhört tråkigt. Precis som i Bradburys noveller är sci-fi-elementen i BSG främst att betrakta som kontext. BSG är en serie om karaktärer – karaktärer som har ett djup, en komplexitet som aldrig skådas på TV vill jag påstå. I BSG hänger hela den mänskliga rasens överlevnad på att personalen ombord på Galactica förmår att skydda dem. Ett omänskligt tungt ansvar som de inte valt själva. Det som gör BSG så speciellt är att dessa män och kvinnor inte framställs som hjältar – de är människor, med allt vad det innebär. Det är en redan på förhand bruten skara. Amiralen är pensionsfärdig, hans andreman en alkoholist. Presidenten har cancer, den bäste piloten brottas med sitt förflutna och vetenskapsmannen försöker dölja det faktum att han hade del i mänsklighetens undergång, och ser dessutom i syne. Tillsammans utgör de en mosaik över mänsklighetens alla svagheter. Det är om dessa män och kvinnor BSG ytterst handlar om. De tvingas till många svåra val, och vad rätt eller fel, ont eller gott, varierar med perspektiven, precis som det gör i verkligheten, men sällan i TV-seriernas värld.

Men visst, sci-fi-elementen är en del av historien. Det finns en hel del action i seriens två första säsonger, men det är spännande. Det är spännande därför att man verkligen bryr sig om karaktärerna, och man vet att seriens skapare inte drar sig för att ha ihjäl dem. Många gånger har jag våndats med piloterna när de satt sig i cockpit. Listan över karaktärer som gick en våldsam död till mötes under BSG:s fyra säsonger kan göras mycket lång, och jag älskade dem nästan allesammans.

Det som gör BSG så bra – förutom de komplexa karaktärerna, som porträtteras av utmärkta skådespelare – är att serien i hög grad är ett barn av sin tid: åren då George Bush var världens mäktigaste man. BSG innehåller ett mått av kritisk samhällskommentar som jag inte tror att jag upplevt ens i skönlitterär form. Ett exempel: i ett par avsnitt ockuperas mänskligheten – som för ett kort ögonblick hittat en skyddad planet att slå sig ner på – av sina plågoandar. Helt utelämnade tar motståndsrörelsen till ”de fattigas vapen”: självmordsbombare. Parallellerna till Irak är tydliga, men rollerna är ombytta. På liknande sätt har man under seriens lopp diskuterat bland annat tortyr, folkmord, och klassfrågor och ganska återkommande frågor om religion samt frågor om makt och demokrati. Jämställdhet har man implicit tagit upp då det i BSG:s universum inte verkar finnas några tydligt definierade könsroller. Samtidigt som parallellerna är tydliga är det gjort med fines och med en subtilitet som är mycket olik andra amerikanska serier, där man ofta skedmatas moraliska budskap.

På många sätt känns det därför passade att BSG slutar nu när Obama tagit vid. Samtidigt kommer jag att sakna det. BSG har krossat mina fördomar om att litteraturen (nästan per definition) kan berätta bättre historier och förmedla vikigare budskap än TV. BSG är väl så bra, ibland bättre, som det bästa jag läst. Våga utmana dina fördomar du också.

So say we all.

Kan en översatt bok vara bättre än originalet?

Att läsa på originalspråk är lite av en självklarhet för boknördar. Det tog mig en del års läsande innan jag själv tog till mig detta - huvudsakligen av lathet - men numera strävar jag efter det i möjligaste mån. En översättning är i någon form en förvrängning, och huruvida en översatt bok fångar originalets känsla och språk beror helt på översättning. Det finns rätt många skräckexempel: t.ex. den gamla översättningen av Sagan om ringen-triologin där Tolkiens originalspråk är stramt, men där den svenska översättaren broderat vidare efter eget tycke. Att en översättning kan förvränga kan vi nog enas om, men kan en översättning förbättra?

Av en ren slump trillade jag över Eva Johanssons (Sydsvenskan) recension av Junot Diaz "Oscar Waos korta förunderliga liv", som den heter i svensk översättning. Hon skriver:

"Nu föreligger romanen på svenska, i en översättning vars intelligens och uppfinningsrikedom inte står originalet efter – Niclas Hval är värd all beundran för sin kreativa tolkning av Díaz pyrotekniskt bländande och latinosvängiga prosa. Läs boken i original, brukar det heta när det gäller den här sortens slangtäta och gatusmarta amerikanska romaner. Men i det här fallet råder jag er tveklöst att välja den svenska versionen."

Que?!?! säger jag. Kan en översatt bok "tveklöst" vara att föredra framför originalet? Nog kan en översättning vara bra, men bättre? Jag anser inte att det är möjligt, vad tycker ni?

Brave New World

Jag har en ganska romantiserad bild av författarskapet och hur en bok blir till. En bra bok uppstår som ide i någons huvud. Med lite talang, beslutsamhet och en gnutta tur kan nästan vem som helst, från den fattigaste kyrkråtta till den rikaste greve, knåpa ihop en hyllad klassiker.

Bokförlagen producerar visserligen böcker, men till skillnad från producenter inom andra industrier, kan förlagen inte "beställa" exakt vad de vill ha från sina leverantörer: författarna. Författarna formar sina idéer till ord och förlaget får sedan hålla till godo med resultatet (okej, riktigt så här enkelt är det ju inte, men det är principen som är det viktiga här). Att böcker inte går att framställas och måttbeställas likt ett matbord från IKEA bidrar till upplevelsen det är att läsa en god bok. En bok är någons kärleksbarn. En bok har själ i en själlös värld.

Men kanske är tiden då kyrkråttan och greven kunde skriva en bestseller snart över. I en artikel skriver DN att ett amerikanskt förlag försöker skapa (måttbeställa, likt ett IKEA-bord) en serie som ska ta över efter Harry Potter, eller rättare sagt, ska fortsätta att fylla kassakistorna.

39 Clues är helt och hållet en skrivbordsprodukt som planerats av marknadsförare och förlagsredaktörer. Författaren är ett biting i sammanhanget, ett nödvändigt ont. Jag citerar:

"Den omfattande satsningen ligger i multimiljondollar-klassen och är redan från start av så kallad franchise-modell på det sättet att exempelvis samlarbilder, bloggar, onlinespel, tävlingar, filmsnuttar och tusentals digitala sidor av bakgrundsinformation med mera ingår.



- Ordet vi alltid använt är "banbrytande". Vi ville bli de första att introducera den här sortens multidimensionella grej, säger David Levithan.



Han och ett dussintal redaktörer har arbetat med projektet under tre års tid. Förlaget bestämde handlingens grova drag från dess början till dess slut, och därefter har respektive författare fått uppgiften att "fylla i tomrummen"."

Det här med "respektive författare" klargöras något. Serien är planerad till tio (!) böcker, och ska skrivas av tio olika författare. Hittils har man kontrakterat bland andra Gordon Korman, Jude Watson och Rick Riordan. Jag känner inte till dessa namn personligen, men tydligen är det redan framgångsrika författare, så inte lär de göra det för att klara dagen.. Märk väl att författarna inte kontrakterats för att skriva någon bok, utan för att "fylla tomrummen."

"banbrytande", säger herr Levithan – själslöst säger jag. Låt det gå åt helvete.

Trendspaning

På tåget till och från jobbet brukar jag spionera på vad folk omkring mig läser (det tror jag förresten att alla med någon form av litterärt intresse gör, eller hur?) Tyvärr är det en oerhört förutsägbar hobby. Ett tag var det BARA Stieg Larsson, och visst, det är fortfarande var tredje Larsson, men just nu läser HELA sveriges kvinnliga befolkning i åldrarna 20-50 den där Khaled Hosseini. Killarna läser givetvis Snabba Cash, men jag antar att vi ska vara tacksamma över att killar i åldrarna 18-30 läser över huvud taget. Idag har jag sett minst tusen strålande solar och lika mycket cash på tåget, trots att det var mulet väder och tomt i plånboken :) Det hela får mig att tänka på en "artikel" i BLT jag läste i somras där unga män och kvinnor tillfrågades om vilken bok de läste för tillfället. SAMTLIGA killar (som läste, merparten hade inte rört en roman sedan de gick ut gymnasiet) läste Snabba Cash eller den där andra boken Jens skrivit. Tjerna läste en av följade tre: Läckberg, en annan svensk kvinnlig deckarförfattare vars namn jag inte minns, eller den där Hosseini. Extra intressant var att samtliga uppgav att boken de läste just då var den bästa de läst i hela sitt liv! Vad f*n är det för fel på svenska befolkningen? 90% av alla läsare ägnar all sin uppmärksamhet åt en grupp på högst 5-10 författare. Hur blir det så här, och vems fel är det egentligen? Jag kräver en syndabock! En sak står dock bortom allt tvivel: det är inte bokbloggar som den här som styr det svenska folkets läsvanor. På gott och ont.

Att sälja juice i mjölkpaket – om missvisande pocketomslag...

...så heter Anna på Bitchin Bout Books magisteruppsats i förlagsvetenskap vid Historiska institutionen på Stockholms Universitet, och den har jag fått ta del av. Som trogna läsare av den här bloggen vet så har jag mycket att säga om omslagen på pocketböckerna som ges ut i detta land. Allt för ofta ser vi omslag som är fula, missvisande och snedvridna. Efter att ha läst Annas uppsats kan jag bara konstatera att jag inte är ensam om den åsikten. Nedan följer ett par slutsatser som kan dras utifrån uppsatsen (varifrån alla citat är hämtade):

1) Förlagen riktar vissa av sina böcker till smala segment, och blir sedan besvikna när de inte blir storsäljare
2005 gav Månpocket ut Tore Renbergs Mannen som älskade Yngve. Det urfula Bruce Springsteen-inspirerade omslaget ansågs passa målgruppen ”musikintresserade och inte äldre än 40”. Det är en rätt smal målgrupp, särskilt med tanke på vem som köper böcker i Sverige (kvinnor över 40, typ.) Mannen som älskade Yngve (en bok jag inte har läst men som Anna beskriver som ”en av 2000-talets mest lästa norska romaner”) sålde blott i 8000 exemplar och ansågs vara en besvikelse. Men med tanke på den smala målgruppen: är det så konstigt?

2) Estetik går före säljbarhet
Säljbarhet innebär i det här fallet att matcha bokens innehåll med foto, text och citat så att den hittar till rätt potentiell köpare. När NoK skulle välja omslag till Fördjupade studier i katastroffysik stod valet mellan ”det amerikanska originalomslaget som … med fördel [kan] säljas till en bred kundkrets och återknyter … till romanens innehåll” och ett engelskt pocketomslag som för tankarna (inklusive mina egna) till ”typisk chick-lit.” Valet föll på den senare, vilket ”berodde delvis på att man konstaterat att fler läsare valde det brittiska när de handlade boken över Internet, men också på att man tyckte det var ”fantastiskt vackert”.

3) Marknaden för pocketböcker har växt snabbare än förlagens marknadsföringsavdelingar
En elementär grundbult i marknadsföring är att man ska känna sin produkt. Precis som min intervju med Louise Bäckelin visade så har Sveriges största pocketutgivare inget krav på att personen som formger omslaget ska ha läst boken! Under dessa förutsättningar är det inte att undra på att omslagen ofta blir så missvisande. Man säljer juice i mjölkpaket, som Anna träffande formulerar det. Men så länge de är ”vackra” verkar det gå hem hos förlagen.

4) Vissa pocketböcker i Sverige säljer inte pga. sina omslag, utan trots dem!
Den grundläggande tanken med bokomslag är att de ska sälja boken till kunden. Att man i svenska bokaffärer (i det här fallet Pocketshop) tvingas sälja god litteratur med argument som ”tänk bort omslaget”, säger faktiskt det mesta, gör det inte det?

Är ni intresserade av att läsa uppsatsen i sin helhet rekommenderar jag att ni kontaktar Anna.

Nu ska jag sluta tjata om omslag på ett tag. Jag lovar!

Var går gränsen?

Var går gränsen mellan att lyfta fram sådant man (läs jag) tycker bör uppmärksammas, och att göra gratisreklam för vinstdrivande företag? På sistone har jag funderat en del på det här.

Min tanke med den här bloggen var att lyfta fram böcker och författare jag tycker förtjänar det, och varna för sådadant jag inte tycker om. En sidoeffekt av det här är att jag gör gratisreklam. Ur förlagens perspektiv är mitt bloggande gratisreklam. Bra sådan. Visst, ibland får jag gratisgrejer av dem också*, men i slutänden gynnar mitt bloggande antagligen förlagen mer än någon annan. Förlagen, inte författarna. Författarna är, tyvärr, beroende av förlagen. Förlagen i sin tur skiter i författarna, de vill bara sälja. Det finns ingen författare ett förlag skulle dra sig för att droppa om de inte sålde. INGEN. Frågan jag har ställt mig är hur jag ska förhålla mig till det här? Jag vill inte vara en reklampelare. (Definitivt inte för ett mediekonglomerat som Bonniers.) Ibland, när det är en fråga som står mig nära, typ Chockdoktrinen, så kan jag känna att det är okej, rent av bra. Men oftast är det inte så.

Jag har funderat kring olika lösningar på problemet, men jag inte funnit någon. Att t.ex. ta bort alla referenser till förlag och dylikt är ju löjligt. Kanske är det något jag tvingas acceptera om jag vill fortsätta göra det här. Det känns som att det är två sidor av samma mynt faktiskt. Inspirerande konsumentupplysning - kanske är det det vi bokbloggare sysslar med?


* Kanske bör jag passa på att påpeka att jag inte behandlar eventuella recensionex. annorlunda. Exempelvis så var både De skamlösa och Den tredje brodern rec.ex. och nog sågade jag dem alltid.

När globaliseringsanalysen blir en harlekinroman

En tanke slog mig när jag svarade på en kommentar i mitt föregående inlägg. Första gången jag såg Månpockets omslag till Bittert Arv så tänkte jag "den kommer att få 100% kvinnliga läsare." För det första så känns färgsättningen ganska kvinnlig (om man nu kan säga så), men framför allt så har man smällt upp ett citat från Feminina (!) på framsidan. Men nu när jag har fått tänka efter lite så känns alltsammans mycket logiskt, och omslaget säger faktiskt ganska mycket om hur svenska förlag resonerar.

Det är allmänt känt att det är medelålders kvinnor som köper böcker i Sverige. Därför gör förlagen klokt i att rikta sig till detta segment. Och hur gör man det? Jo, man använder sig att rekommendationer från de medier man tror att detta segment nyttjar, dvs. Feminina. Sedan, och detta är fan skrämmande, anpassar man texten på baksidan! Jag har jämfört texten på den svenska pocketen och den engelska, och där finns intressanta skillnader. På den engelska pocketen kan vi läsa en text som överensstämmer med min uppfattning av boken: "Her [Desais] characters face numerous choises that majestically illuminate the consequenses of colonialism as it collides with the modern world", står det. I den svenska texten så gör man däremot sitt bästa för att blåsa upp romansen mellan Sai och Gyan (som jag anser är en bisak i sammanhanget). Man använder ord som "förtrollande kärlek" och "passion", det gör man inte på den engelska vill jag lova. Snacka om att trivialisera handlingen! Ordvalet för faktiskt tankarna till harlekinromaner. Upprörd blir jag!

Hade man varit det minsta intresserad av manliga läsare så hade man antagligen tänkt annorlunda. Omslaget hade varit ett annat, och meningen med den "förtrollande kärleken" hade säkert fått bita i gräset. Folk som undrar varför svenska män inte läser kan ju börja nysta här...

Nu menar jag inte att det vore bättre att vinkla den mot män, men varför måste man vinkla den överhuvudtaget? Bittert Arv är en strålande bok som kan stå på egna ben. Låt den göra det.

Konsten att tyda ett blogginlägg

Tanken med mitt föregående inlägg var att provocera fram lite kommentarer, och det verkar jag ha lyckats med.

I en kommentar skriver dock Fröken Nina "Det du skriver är precis det som vi försöker motverka i skolan, att det skulle vara "fel" att lyssna." Nina, som är lärare, berättar att hon jobbar med barn med läs och skrivsvårigheter och att de minsann inte är "lata för fem öre." "De här eleverna känner sig ofta utpekade ändå så att kalla dem lata ger ju inte direkt en skjuts för självförtroendet", skriver Nina.

När jag skrev inlägget hade jag inte en tanke på barn med läs och skrivsvårigheter. Självklart anser jag att är det fantastiskt att personer med olika handikapp kan ta del av litteratur via ljudböcker, men måste jag skriva ut det? Och om jag inte skriver det, innebär det då att jag inte tycker det?

Nej, det gör det inte. Blogginlägg skiljer från många andra former av texter. Signifikativt för blogginlägg är att de, ofta, är spontana och går fort att skriva. På så sätt skiljer de sig markant från t.ex. en bok som tar lång tid och kräver oerhört mycke eftertanke. Därför är det ingalunda ovanligt att blogginlägg ofta utelämnar sådant som det hade varit oförlåtligt att inte ta med i en bok.

Sedan tycker jag att det är viktigt att se till kontexten. Den här bloggen riktar sig till mer eller mindre vuxna människor som har ett gemensamt intresse i att läsa böcker. Faktum är att vi älskar att läsa. Eller hur? Och av detta enkla faktum så tycker jag att det borde framgå (om än underförstått) av vi känner det största medlidande med personer som inte kan dela vår passion. Men sedan finns det dem som kan, men inte orkar, och hävdar att "jag har läst den här ljudboken" (tigerns citat i kommentarerna). Men, precis som tigern påpekade, "Att läsa är inte att lyssna", det är två fundamentalt olika ting. Det är dessa personer jag vill få att tänka om. Slutsats: det är viktigt att se till kontexten när man läser blogginlägg.

Att jag själv hade stora svårigheter att lära mig att läsa och skriva en gång i tiden är en annan histora, men varför skulle jag avsiktigt förolämpa någon med samma problem som jag själv hade? Det skulle jag naturligtvis inte.

Ljudböcker är för lata och synskadade

Jag har ett jobb där jag får mycket tid att umgås med min iPod. Vanligen brukar den underhålla mig med de senaste musikfynden, men ibland är man helt enkelt inte på det humöret. Därför har jag sedan en tid övervägt att ge ljudboken en sista chans. Igår var dagen L (L som i Ljudbok.) Med iPoden fulladdad, både med batteri och Jan Kjærstads Tecken till Kärlek, gav jag med iväg till jobbet. Förhoppningarna var höga, vad kunde möjligen gå snett?

Allt visade det sig.

För det första så fann jag uppläsaren, en kvinna vid namn Maria, outhärdlig. Hon saknade inte brist på inlevelse och berättarteknik, men hennes röst och uttal irriterade mig omåttligt. Kanske var detta t.o.m huvudskälet till att allt gick fel, och i så fall vore det inte rätt att dömma ut ljudboksformatet på grund av en enskild uppläsare, men jag vill minnas att jag haft, betänkligheter kring uppläsaren också vid de tidigare tillfällen då jag prövat ljudböcker. Den egna tankens röst är oslagbar, tycker jag.

Jag kom också att tänka på att Kjærstad är en man och att det, av detta enkla skäl, hade känts mer naturligt om uppläsaren också var en man - trots att berättaren i boken är kvinna. Eller? Sådana funderingar slipper man brottas med när man själv läser.

När man läser en bok kan man stanna, tänka efter, gå tillbaka eller hoppa över. Att göra allt det här är naturligtivs möjligt med en ljudbok, men det är rätt osmidigt. Istället maler rösten på och man är på helspänn för att inte missa något. Den fulla uppmärksamheten omöljiggör i sin tur alla former av arbete. Och, samtidigt som man känner sig stressad över risken att missa något upplever jag, paradoxalt nog, ljudböcker som sövande.

Allt det här påverkar naturligvis hur man - läs jag - uppfattar bokens innehåll. Jag hade höga förväntnignar på Tecken till Kärlek, men jag tvivlar nu på att jag någonsin kommer att ge den en ny chans. Ljudboksformatet förvandlade Kjærstads formuleringar till platta, onaturliga och krystade ting - i i vanliga fall hade jag förmodligen tyckt att de var både vackra och tänkvärda.

Det är bara att konstatera: ljudböcker är ingenting för mig. Om man, av ett eller annat skäl, har svårt att läsa är ljudböcker kanon, men så länge man kan läsa (precis som Fröken Nina påpekar i kommentarerna så är det inte alla som kan kan det, och för dem är det naturligtvis fantastiskt att ljudböcker finns ) bör man läsa, inte höra, böcker.

En annan bokrea är (inte o)möjlig

Det är uppenbarligen inte bara jag som är trött på bokrean i dess nuvarande form. Bland annat så har blogg-kamraterna på Böcker med mera, Spectatia, och Subjektiva Olivia uttryckt sitt missnöje här i kommentarerna eller i egna inlägg. Vi vet att förläggare och annat branchfolk läser de här bloggarna. Låt oss hoppas att de får sig en tankeställare.

Bokreans nuvarande form, just det. För vid närmare eftertanke så behöver inte bokrean läggas ner så mycket som den behöver förnyas. Precis som Erika skriver så fyllde bokrean en uppgift "innan bokmomsen sänktes och internetbokhandeln uppstod och expanderande." Dagens bokrea är lite av en anakronism, men vem säger att den inte kan bli aktuell igen? Men då krävs nytänkande. Om du fick bestämma, hur skulle du vilja förnya bokrean? Jag hade gärna sett att man reade färre men mer utvalda titlar. Och med utvalda menar jag inte storsäljare, utan smalare kvalitetsböcker som förtjänar uppmärksamhet. En procentuell skänking på hela sortimentet under en begränsad period hade nog också gjort susen för försäljningen, men det är väl önsketänkade.

Lägg ner bokrean

Varje år ser jag fram emot bokrean, och varje år blir jag besviken - både på rean och på mig själv som släpar hem en massa skit som bara står och samlar damm. Nu får det vara nog. Bokrean marknadsförs som ett utmärkt tillfälle för oss kunsumenter att fynda. Vem tror handlarna att de försöker lura? Bokrean är, INTE ett tillfälle att fynda, det är ett sätt för förlagen att dumpa sina misslyckanden: dvs. böckerna ingen köpte, eller köpte för få av. (Inom världshandlen är dumpning av varor mycket omstritt , och det var en av faktorerna som fick senaste WTO-rundan att haverera. En vettig diskussion om bokrean kan förhoppningsvis få den att göra det samma, haverera alltså.) Att det huvudsakligen är samma skit som återkommer år efter år måste ju betyda att det finns enorma lager med "Grottbörjens folk" och "Liftarens Guide till galaxen" därute, eller? För inte kan väl förlagen vara så trista att de trycker upp nya upplagor av böcker som redan finns i var svensks hem? Eller jo, varför inte, så länge folk köper skiten (och de verkar vi ju göra) så är det fritt fram. Men varför... varför envisas vi med att köpa inbudna upplagor av böcker som för länge sedan kommit, gått, och återkommit i andra format? En sökning på adlibris avslöjar att böckerna på bokrean sällan är billigast vilket är en fullt naturlig paradox i sammanhanget. Undantaget är faktiskt kokböcker, vilket är den ända sortens böcker jag tänker investera i på framtida bokreor. Visa ert missnöje, köp ingen skit! Tänk efter både en och två gånger, och fråga er själva "kommer jag att läsa den här boken"? Är svaret inte ett rugnade JA, låt bli. Köp en bra bok istället.

Google Analytics är djävulens verktyg

Inlägget jag precis postade kunde jag lika gärna skippat, eller hur? SÅ roligt var det ju inte. Om jag ska vara helt ärlig så var dem främsta anledningen till posten att jag (indirekt) kände mig tvingad att posta något. Varför undrar ni? Jo, sedan jag installerade Google Analytics har jag blivit allt mer intresserad av statistik i form av besöksantal, mest lästa inlägg osv. (Intresserad är för övrigt att uttrycka det milt - halvt besatt är närmare sanningen). En sak som framkommit av all statistik är att det finns ett tydligt samband mellan inläggsfrekvens och besöksantal. Destom oftare man postar detso fler besökare tycks man få. (Jag misstänker att detta är en av de främsta anledningarna till att bokhora blivit Sveriges största litteraturblogg. Sex personer = många poster.) Min ursprungliga ambition med den här bloggen var att enbart posta sådant jag till 100% kunde känna mig nöjd med, sådant som jag lagt tankemöda bakom (t.ex. recensioner), och helt utelämna utfyllnadsposterna. Men, tack vare (eller kanske PÅ GRUND AV) Google Anatlytics har jag förstått att det inte är en bra taktik i bloggosfären. Färre inlägg innebär färre besökare, och vad är det för poäng att posta inlägg ingen läser? (Visst, är man tillräckligt skarp så skaffar man sig en trogen skara i alla fall, men jag tänker inte försöka lura mig själv: jag är en stolt dussinskribent.) För oavsett om vi vill erkänna det eller inte så vill vi bli lästa, eller hur? Är det inte därför vi bloggar? Hade vi varit ute efter ren reflektion, terapi eller ett sätt att organisera tankarna hade vi lika gärna kunnat skriva gammal hederlig dagbok och dumpa bloggen. Sluta blogga börja tänka, kanske var Lessing någonting på spåren trots allt.

Äsh, vad vet jag. Kanske är det tröttheten som talar, kanske är jag helt ärlig och uppriktig? Kanske tar jag bort inlägget när jag vaknar. Kanske inte.

Nu ska Cormac McCarthy rädda planeten också

Mannen på bilden till vänster här föreställer, som många av er säkert vet, Cormac McCarthy. McCarthy är, förutom en 74-årig Pulitzerprisvinnande författare, en av de 50 jordbor som har störst möjlighet att hindra förstörelsen av vår planet - i alla fall om man får tro The Guardian. Den ansedda brittiska tidningen har nämligen satt samman en lista över ”the 50 people most able to prevent the continuing destruction of the planet.” På listan trängs relativt okända aktivister och forskare med folkkära namn som Al Gore och Leonado DiCaprio (!), samt ovannämda McCarthy. McCarthys bidrag i denna heterogena superhjältesoppa är, givetvis, The Road (läs min recension här.) Så här lyder panelens motivering:

”The Road, by the 74-year-old American writer Cormac McCarthy, imagines a father and his son trudging south through a landscape where nature and civilisation are in their death throes. It's oppressive, horrifying and poetic, and is widely seen as both a parable and the logical extension of the earth's physical degeneration. His predictions may be scientifically fanciful, but the book, published last year, may have far more influence in the next 30 years than any number of statistics and fro nt line reports. It was nominated by George Monbiot, who says, "It could be the most important environmental book ever. It is a thought experiment that imagines a world without a biosphere, and shows that everything we value depends on the ecosystem."”

Nu ska sådana här listor givetvis tas med en hel näve salt, men det är en spännande tanke att en skönlitterär bok skulle kunna vara ”the most important environmental book ever”, tycker ni inte? För min egen del måste jag nog tillstå att The Road gjort ett mer bestående intryck än många andra böcker jag läst. Den har liksom etsat sig fast i min hjärna och scener ur boken ploppar upp då och då, inte sällan i mörker eller när jag ser en öde väg. Särskilt huset där de finner de tillfångatagna människorna i källaren… fy fan. Tyvärr är jag pessimistiskt lagd. Jag finner det mer sannolikt att McCarthys framtidsvision slår in än att tillräckligt många läser och tar intryck av hans bok för att det ska göra någon skillnad.

The Road utkommer i svensk översättning i april, då med titeln Vägen.

En klimatförändring värd att vänta på!

Under hela 2007 tycker jag ha mig ha läst om olika personer som spått deckargenrens död. Ytterligare en vink om detta fick jag strax innan jul då DN intervjuade bokhandlare som förutspådde att den här julen var det minsann facklitteraturens år. Så icke. En snabbtitt över Svensk bokhandels försäljningsstatistik för December 2007 avslöjar att allt är som vanligt; dvs. Stieg Larsson sålde bäst, näst bäst och tredje bäst. Först på 11:e plats hittar vi den bäst säljande fackboken Min väg, mina val av Göran Persson. Naomi Kleins Chockdoktrinen återfinns på 34:e plats. Jag tror att många bokhandlare räknat med att sälja många böcker om klimatförändringar denna jul - därav den optimistiska prognosen för facklitteratur - men så verkar inte ha skett.

Ibland kan jag inte låta bli att fundera kring varför folk läser deckare. Jag finner dem tråkiga, fåniga, ofta är de dåligt skrivna och framför allt så är de fruktansvärt förutsägbara. Kanske är det svårt att förutsäga vem mördaren är, men det finns alltid en mördare, eller hur? Men kanske är det så att denna förutsägbarhet är en avgörande anledning till att folk läser deckare. Daniel Sandström, Sydsvenskans kulturchef, verkar i alla fall tro det:

"Suget i berättelsen som deckarstrukturen utlovar är väldigt tacksam. Men sen är det väl också så att vi är rationella och ekonomiska människor idag. Vi vill inte läsa något om vi inte vet vad det är och inte får ut något av. Det vet du ju när du får en deckare att ja, jag kommer i alla fall i mål, jag kommer att veta hur det slutar."

Intressant tankegång, eller hur? Men, det faktum att folk tilltalas av deckare förklarar ju egentligen inte varför många inte verkar tilltalas av romaner och facklitteratur, gör det det? Natik Awayez, konstnärlig ledare på Inkonst, tror att det minskade intresset för romaner är "ett uttryck för att litteraturen står i behov av en utveckling, precis som teatern. Det måste hända något nytt med berättarformen." Det här finner jag lite märkligt, exakt vad är det som ska hända? Coupland experimenterar med berättarformer i så gott som varje bok och han säljer inte bättre i Sverige för det. Personligen tycker jag att det finns en rik mångfald av berättarformer; från Couplands bloggform till Joseph O'Connor som tar alla möjliga berättartekniska grepp, från visor till fiktiva tidningsartiklar, till hjälp.

Men även om deckarna sålde bäst den här julen också och få - om ens några - tecken på deckarna vikande populäritet står att finna i den officiella statistiken så finns det dem som tror på romanens revansch. Expressen "kulturchef" Per Svensson:

"Många säger nu att skördetiden är över för deckarna. Det är intressant för samtidigt som det möjligtvis är på det sättet, att deras kommersiella bas smälter som Antarktisisen, så har deras anspråk växt. Det är ju först de senaste åren som populärförfattarna gör anspråk på att vara lika viktiga eller till och med viktigare än de andra författarna. ... Och då kommer de att stå där på sitt krympande isflak och ropa att det är de som är litteraturen."

Nu har jag föga förtroende för en person som kallar sig för kulturchef för Sveriges främsta blaska, men jag blir i alla fall lite glad av att läsa att det fortfarande finns folk som tror att romanen kan göra comeback bland massorna. Trots allt. DET, kära läsare, är en klimatförändring som inte kan komma fort nog!

Citaten är hämtade från den här artikeln.

Band of Horses har integriteten i behåll, trots allt

Butikskedjan Wal-Mart, världens största detaljhandlare, symboliserar i princip allt som har gått galet med kapitalismen i den senmoderna eran. Genom att köpa in vansinnigt stora volymer (och sälja produkterna i lika vansinnigt stora varuhus) har Wal-Mart lagt sig som en blöt filt över USA och praktiskt taget kvävt all mindre konkurrens. Genom att utnyttja arbetare både i USA och i diverse frizoner runt om i världen (en normal butiksanställd tjänar i snitt 7,5 dollar i timmen (typ 50 kr), vilket ändå är en drömlön jämfört med de svältlöner arbetarna i frizonerna får) har de gjort en liten grupp människor enorm förmögna på den stora massans bekostnad. Precis som nyliberalismen faktiskt.

Wal-Mart väcker känslor, arga sådana, inte minst i USA. Detta fick Band of Horses (BoH) - ett personligt favoritband - känna på när de för en tid sedan sålde rättigheterna till en av deras låtar från nya plattan Cease to begin till något som Pitchfork beskrev som ”a really tacky Wal-Mart website.” Vad som gjorde det hela mycket värre var att Ben Bridwell, bandets frontfigur, inte verkade bry sig ett skit om det etiskt tveksamma i att sälja sig till ett monster som Wal-Mart: ”My personal stance is that once that music is recorded and released to the world then I don't really care where it goes”, skrev han i ett brev till de upprörda fansen. En riktigt dålig attityd tycker jag, och hade historien slutat där hade jag aldrig kunnat njuta av BoH på samma sätt igen. Men, tydligen har BoH tänkt om. Nyligen erbjöds BoH att använda samma låt i en Tv-reklam för Wal-Mart, men den här gången blev det nej: ”I was reluctant to do it in the back of my mind, and some fans reminded me there is a reason to feel that way about it. … So once I saw our fans were let down by it, I nixed the TV commercial, and said, 'You know what, this isn't for me. Keep your money'", säger Ben till Pitchfork.

Musiker har en tendes att sälja sig, och det är i många fall helt ok med mig. (Författare har inte riktigt samma möjligheter. Det ända aktuella exemplet jag kan komma på är Paulo Coelho som numera kränger Dell-datorer när han inte skriver sina överskattade fabler). Författare och musiker är ju också människor och måste tjäna pengar för att överleva. Och kan man inte göra det genom att sälja plattor får man söka andra alternativ. Men herregud, det får väl finnas gränser? Jag är glad att BoH fick sig en tankeställare. Kan de, ett relativt okänt indieband, nobba Wal-Mart borde andra också kunna göra det. Överhuvudtaget önskar jag mig en större ansvarskänsla hos många artister. Ta ställning för h****te! Är det okej att sälja sig till bilindustrin? Till H&M och andra företag som tillverkar sina kläder för skitsummor under skitförhållanden? Jag tycker inte det, men om en artist tycker att det är ok och kan stå för det, fine! Annars finns det all anledning att låta bli!

Lyssna på Band of Horses kan du göra här.

Det paradoxala i att Timbro erbjuder mig recensionsexemplar

Ända sedan jag startade den här bloggen har jag sett fram emot mitt första recensionsexemplar. Inte för att jag är snål eller beräknande, men det vore roligt att få något tillbaka för den tid och energi jag lägger ner. I förmiddags damp följande mail ner i min låda:

”Vi kommer snart ut med den första översättningen av PJ O´Rourkes ”Adam Smiths Om folkens välstånd”
Är du intresserad av att läsa den?
Jag skickar gärna ett exemplar.
Mer info om boken finns på www.timbro.se”

Det är onekligen en paradox att när jag äntligen får mitt första erbjudande så kommer det från Timbro. Timbro… jag hatar Timbro - åtminstone idéerna och ideologin de företräder. Första tanken som slog mig var att Timbro förlag jävlades med mig (att de fått nog av mina Naomi Klein hyllningar), men det känns ju jävligt långsökt att Timbro skulle lägga ner tid och krut på att reta upp en obetydlig bloggare, så den tanken har jag släppt.

Vad är det då jag retar upp mig på? Vi tar frågorna i tur och ordning. I all korthet:

Vad är Timbro?
Timbro är en svensk tankesmedja på högerkanten som sjunger nyliberalismens, USA:s och den fria marknadens lov. Nyliberalisterna tror kompromisslöst på den fria marknaden och på att den, om man bara låter den låter sig sköta sig själv utan regleringar och annat trams, automatiskt löser alla världens problem. Därav öknamnet marknadsfundamentalism. Ni känner kanske till namn som Johan Norberg (Timbros överstepräst), Dick Erixson (figurerar i Svt i tid och otid) och Cecilia Stegö (fd. kulturministern ni vet)? Alla har de starka kopplingar till Timbro.

Vem är Adam Smith, och varför intresserar sig Timbro för honom?
Adam Smith (1723-1790) var en skotsk moralfilosof vars idéer kom att utgöra den fria marknadens och liberalismens verkliga grundpelare. Jag gör det lätt för mig och citerar Kenneth Hermele som på ett enkelt sätt formulerar Smiths grundtanke:

”Smith kom till den paradoxala slutsatsen att en samling egoistiska människor som verkar på en marknad och försöker förbättra sin egen ställning, samtidigt och oavsiktligt lyckas skapa samband som leder till en god utveckling för hela samhället. Markanden fungerar som en osynlig hand som företräder allmänintresset. Och bakom den osynliga handen finns konkurrensen som tvingar aktörerna att uppföra sig så att de vinner social acceptans – annars väljs de bort på marknaden” (Ur Det globala kasinot, s:10). Känns det igen?

Vad många nyliberaler väljer att bortse från är vikten Smith la av det personliga förhållandet: ”han ansåg att aktiebolag skulle vara för anonyma för att få en stor mängd aktieägare att ta samhälligt ansvar.” Och det hade han ju rätt i. Dagens multinationella företag vill inte ta något ansvar, varken socialt eller miljömässigt. Det måste tvingas på dem med regleringar av den typ nyliberalerna hävdar är skadliga. Jag, och många med mig, skulle vilja hävda det motsatta, att utan regleringar är kapitalismen skadlig.

Vem är PJ O´Rourke?
PJ O´Rourke är en amerikansk satiriker och journalist med ”conservative, and decidedly anti-leftist viewpoints”, för att citera wikipedia. Tydligen försöker han uttrycka sina åsikter och vara rolig samtidigt. Hur rolig han i själva verket är, och vilka åsikter han står för, framstår med önskvärd tydlighet i en artikel på Fria moderata studentförbundets hemsida: "Giving money and power to government is like giving whiskey and car keys to teenage boys." (Ur Parliament of Whores). Jättekul. Läs artikeln på FMSF om du orkar med fler dumheter.

Till sist
Att Timbro ger ut en bok av en konservativ amerikansk satiriker som tar chansen att hylla den fria marknaden och samtidigt kasta skit på staten som institution är alltså inget märkvärdigt. Jag hade naturligtvis kunnat läsa den, göra min hemläxa, och använda boken emot Timbro, men det har jag varken tid eller lust att göra. Jag är dock nyfiken på hur många bloggar som fått erbjudandet, och framför allt, hur många som accepterat det? Man kan spekulera i om det här Timbro:s senaste strategi för att sprida sitt budskap? I så fall får fan Ordfront och Arena se till att kontra. Hör ni det? Recensionsexemplar hitåt! :D

Böcker – en färskvara

Jag fyndade leela.exe för 29.90 i en bokhög på Åhléns alldeles nyligen. Att boken var på rea innebär, som ni förstår, att den inte är helt ny. När jag slog mig ner för att knäcka ryggraden slog det mig att jag, med tanke på bloggen, kanske borde läsa en nyare bok, t.ex. Göteborg i päls? Men innebär min blogg verkligen att jag bör vara först med att läsa det senaste? Jag har funderat lite över den saken och svaret är nej, jag tror inte det. Tvärtom så tror jag att det kan vara nyttigt för alla inblandade om jag blandar gammalt och nytt. Böcker är, precis som mode, musik, nyheter, ja, nästan allting i vårt samhälle, en färskvara. Hur många ger sig t.ex. tid att läsa om en bok? Inte många skulle jag tro. Det hinner man inte om man ska hänga med i snacket (rätta mig gärna om jag har fel). Bokens livscykel ser i princip ut på följande sätt: release, recension, pocket, glömska. Inom loppet av ett år kan det alltså vara över (även om det sker en viss förskjutning med böcker som måste översättas till svenska) då alla skyndar vidare till nästa ”måste läsa bok”. Ser man saken ur detta perspektiv så framstår den oupphörliga nyhetsströmmen som lite en förbannelse faktiskt. Därför ser jag det lite som min uppgift, att vid sidan av det ständiga nyhetsflödet påminna och tipsa om böcker som förpassats till fyndlådorna och antikvariaten. leela.exe är definitivt en sådan bok. Nu åker jag till mina föräldrar i en liten vecka. Jag återkommer med ett omdöme om leela, och förhoppningsvis något mer!