Utan det snygga omslaget hade jag aldrig läst The End of Mr Y, det kan jag medge med en gång. Men den låg där i bokaffären och såg så vacker ut att jag bara var tvungen att köpa den - utan att ha någon klarare uppfattning om dess innehåll. Men en bok ska som bekant inte dömas efter omslaget, så vad finns det att säga om innehållet mellan de vackra pärmarna? The End of Mr Y är ganska svårkategoriserad. Det är en slags filosofisk fantasy/sci-fi/äventyrsroman (dock utan troll och rymdskepp). Bokens huvudperson Ariel Manto doktorerar på tankeexperiment vid ett universitet i England. Via sin handledare kommer hon i kontakt med en viktoriansk författare som skrivit en bok - The End of Mr Y. Det sägs att alla som läser boken dör, men den är så ovanlig att knappt någon ens vet vad den handlar om. Ariel får självfallet fast i boken och upptäcker att de innehåller nyckeln till en annan "dimension." I denna dimension kan man "läsa" andra tankar, resa i tiden och, visar det sig, ändra historien. Ariel upptäcker snart att hon är jagad av män som vill åt boken för att kunna exploatera dess krafter.
Låter det flummigt? Det är det också, men boken har ett bra driv. Det är en ”pageturner” som får dig att läsa sida upp och sida ner. Men tyvärr finns det en hel del annat som inte är så bra. Sämst är hur Thomas hanterar "the Troposphere" - den andra dimensionen. Dimensionen styrs med hjälp av en "konsol" som påminner mycket om ett dataspel, eller kanske en mobiltelefon. Faktiskt påminner hela boken lite om ett dataspel: hon letar ledtrådar och avancerar från nivå till nivå och blir klokare och starkare under resans gång. Låter som ett medelmåttigt tv-spel, inte sant? Inte blir det bättre av att Ariel springer på en gud skulle kunna vara Splinter från Teenage Mutant Ninja Turtles.
Boken har dock ett idéinnehåll som stundtals är mycket intressant. En del diskussioner om språkets egenskaper och hur vår verklighet är konstruerad är tankeväckande. Det går dock överstyr ibland. Ariel diskuterar ofta och gärna Derrida och Heidegger – två tunga filosofer. Har man ingen djupare kunskap om dessa två herrars idéer (jag säger djupare för att känna till att Derrida förknippas med dekonstruktionism, viket jag visste, hjälper inte) har man lite utbyte av dessa diskussioner. Man känner sig mest lite dum, och när en författare får läsaren att känna sig dum vill jag påstå att hon/han misslyckats med något. Boken avslutas också med en ganska obehaglig epilog som får mig att undra om Thomas skrivit för att predika kristendomen? Men det kan säkert tolkas på andra sätt också.
Vad jag främst tar mig med från den här boken är något jag redan visste: köp inte en bok baserat på dess omslag, korkade människa.
