Årets nobelpris i litteratur

På torsdag tillkännages vem som vunnit årets nobelpris i litteratur. Personligen bryr jag mig inte särskilt mycket, jag brukar inte läsa vinnarna, men visst är det kul att det finns ett prestigefullt svenskt litteraturpris. Jag är inte insatt i vem som dominerar förhandssnacket, men enligt ladbrokes så ger Philip Roth minst pengar tillbaka (1/5).

En tydig trend i de senaste årens nobelpris är den politiska dimensionen. Pinter är en uttalad Bush-kritiker och Orhan Pamuk var väl i blåsväder för att han uttalade sig om folkmordet på armenierna som man inte vill kännas vid i Turkiet. Om vi utgår ifrån att den politiska dimensionen kommer att fortsätta prägla akademins beslut så tror jag att Atwood (1/20), Delillo (1/25) eller McCarthy (1/50) möjligen kan vara aktuella. Alla har de skrivit böcker med en politisk udd som ligger rätt i tiden, men det är nog inte tillräckligt. Salman Rushdie ger 1/100, vilket jag tycker är ett rätt bra odds med tanke på senaste tidens turbulens kring fatwor och mohammedkarikatyrer. Ett nobelpris för en Fatwa?

Hela listan över Ladbrokes odds hittar du här.

"The new morrons at FOX proudly presents"

Fredagslänkar

Ännu en vecka med relativt låg bloggfrekvens. Jag har mycket att stå i ett tag så ni, liksom jag, får härda ut!

Tim Burton och Deppan har en ny film på gång: Sweeny Todd heter den. Se trailern här.

Diktens svar på Plan 9 from outer space: A Tragedy av Theophile Marzials? (Om någon missar referensen så är Plan 9 from outer space känd för att vara den sämsta filmen någonsin).

Arcade Fire har nått spännande på gång, imorgon får vi veta vad.

Besök gärna Hephey recept, en ny receptbank.

Trevlig Helg.

Norge, allt är förlåtet

"Öppna en bok och se den förvandlas till ett landskap man kan träda in i, ett landskap som bara existerar i fantasin men som likväl blir verklighet under läsningens gång och ligger där som något faktiskt när man kommer ut igen."

Ur Kungen av Europa (Jan Kjaerstad). Äntligen en norsk författare som tilltalar mig!

(Förra) Veckans antikvariatfynd

Det var länge sedan jag fyndade på antikvariat. Om det beror på att jag 1) sällan är i stan, 2) har så dåligt med pengar, eller 3) redan har en trave böcker jag ser fram emot att läsa låter jag vara osagt. Anyway, i måndags hade jag lite tid över så jag gick inom mitt favoritantikvariat här i stan (det mitt emot stadsbiblioteket för er som känner till Lund). Jag brukar ha ett par titlar jag spanar efter och igår hittade jag en av dem på första försöket! Det händer aldrig, eller jo, uppenbarligen, men mycket sällan i alla fall! Fyndet, 40 kr i fint skick, var Kiran Desai:s debutroman Kalabalik under guavaträden som kom ut på w&w 1999. Det ska bli mycket spännande att läsa den. Jag hittade också 15 kr (i sedlar!) i en pocketbok jag bläddrade i! Jag hade nästan glömt hur 5-kronorssedeln såg ut, minns ni vem som prydde framsidan?

Min recension av Desai:s andra roman "The inheritance of loss" hittar du här.

The Gum Theif

Douglas Coupland har en ny bok ute; The Gum Theif. Boken handlar om Roger, en frånskild medelålders man som jobbar på Staples, och hans kollega, Bethany, en tjej som håller på att komma ur sin Goth-fas och börjar förstå att hon är dömd att jobba på Staples resten av livet. Bethany, som tydligen tror att Roger är ett freak, hittar en dag hans anteckningsbok och inser att så inte är fallet. Tydligen har de mycket gemensamt. På så sätt inleds en ”post-it”-korrespondens som expanderar och når allt fler deppiga typer.

”It's all rather flimsily thrown together, but the solidly-carpentered narratives of conventional fiction have never been Coupland's game … The mood of these monologues is generally dark, with failure, sickness, death and global apocalypse as the main themes.”

Citatet är hämtat från The Guardian som har en recension, skriven av en James Lasdun, som inte är överdrivet positiv i tonen:

”A … frictionlessness prevails in the story itself, which rehearses the fairly standard contemporary trope of a bunch of mismatched misfits reaching out to each other and coalescing into a sort of goofily supportive alternative family who write things like this to each other: "You have people in your life who care for you." It's hard to share in the warm fuzzy feeling, because the original pain and loss were never substantiated with much conviction”

Men, vem bryr sig om vad James Lasdun *tönt* tycker? Vi älskar Coupland bortom dåliga recensioner, gör vi inte? Jag ser i alla fall fram emot The Gum Theif, även om det säkert lär dröja flera år innan jag får tid att läsa den!

Fredagslänkar (Inlägg nummer 50!)

Okej, märklig dag. Här är fredagslänkarna:

The Times har en gudie to Philip Roth för alla oss som inte hunnit sätta oss in i ”America’s greatest living novelist” än. Det kanske är på tiden.

En lååååång artikel om och med Wes Anderson i Nymag.

På tal om Wes, Hotel Chevalier finns även att ladda ner för alla oss icke-amerikaner. Tyvärr är kvaliten rätt dålig.

Salon intervjuar Naomi Klein, säkert läsvärd.

På återbloggande. Njut av helgen.

Hotel Chevalier

Hotel Chevalier är prologen till Wes Andersons nya film The Darjeeling Limited. Sedan igår finns den att ladda ner på Amerikanska itunes, men den kommer vi inte åt här i Sverige! (den kommer säkert att plockats bort inom kort) finns den på Youtube, så passa på medan den finns kvar!

Filmen finns inte längre på youtube men går att se här.

Pulitzervinnare på väg till vita duken

Enligt Reuters och imdb ska årets pulitzerprisvinnare, Cormac McCartys The Road (se min recension här), filmatiseras. Filmen befinner sig fortfarande i ett tidigt stadium och är planerad till 2009, men har redan fått en regissör: John Hillcoat. Ringer det en klocka någon? I så fall är jag imponerad, för Hillcoats meritlista är rätt tunn. Tydligen är Viggo Mortensen påtänkt som rollen som fadern, vilket är ett ok val tycker jag. Frågan när hur man ska lyckas fånga bokens ödesmättade stämning, särskilt med ett så otippat namn som Hillcoat vid rodret. Bra foto efterlyses. The Road blir McCartys tredje filmatisering.

2009 är det även tänkt att The Amazing Adventures of Kavalier and Clay, en annan pulitzerprisvinnare och personlig favorit, ska gå upp på vita duken. Michael Chabon har själv skrivit manus men ännu så länge är endast regissören, en man vid namn Stephen Daldry, klar. Det är värt att notera att Daldry regisserade The Hours – Michael Cunninghams pulitzerprisvinnande verk! Nu ger sig alltså Daldry på ytterligare en vinnare i ett försök att själv bli en (dvs. få en Oscar).

Vad gäller filmatiseringen av J K Tools fantastiska Dumskallarnas sammansvärjning så är den tydligen nerlagd sedan länge! En rättighetstvist mellan Miramax och Paramount dödade projektet. Om Will Ferrell, Drew Barrymore och Mos Def (och ett manus av Steven Soderbergh) hade kunnat göra boken rättvisa får vi aldrig veta.

Nicolas Cage som Charlie Kaufman i Adaptation. Undrar om Joe Penhall tar sitt arbete med The Road på lika stort allvar?

Jens Lekman - Live från Inkonsts parkering

Jag och flickan var och såg Jens Lekman på Inkonst i Lördags. Det var grymt. SVT var också där så precis hur grymt det var kan ni se på musikbyrån i höst. Anyway, flickan skulle upp och jobba så vi stack hem tidigt. En del av er som stannade kvar fick tydligen njuta av en liten privatkoncert efterpå. Någon vänlig skäl filmade det hela och la upp på youtube så att vi alla kan få njuta. Här är 'Pocket full of money' live från Inkonsts parkering (22/9):

Hästar hatar kaniner

Dave Eggers är aktuell med One Hundred and Forty-five Stories in a Small Box, där han Deb Olin Unferth och Sarah Mangus skrivit 145 korta historier som samlats i en, ja, box. Eggers del heter 'How the Water Feels to the Fishes' och McSweeney har varit så vänliga att publicera en av hans short stories på deras hemsida (jag tror inte att någon misstycker om jag lägger ut den här).

The Anger of the Horses.

BY DAVE EGGERS
”Last week we let all the horses go. It seemed the right thing to do. We tore down the fences, burned the bridles and the saddles, and told the horses they were free. At first they hesitated. "Go, go," we said. "Go." And so they went, up over the hill, across the plain and into the mountains. Two days later they returned. "We're bored," they said. So we sat with the horses for a while, trying to think of something for them to do. Before we could think of anything, the horses had an idea of their own. "Let's kill all the rabbits!" they said, their black eyes alight. "Let's kill all those goddamned rabbits!" they added. The horses became more and more inflamed as they talked about the details of the plan. "We'll run and find them, help flush them out," they said, "and then you can shoot them since you have the guns." They were pacing and snorting, shaking their manes and tails, ready to get started. It turns out the horses had hated the rabbits for a long, long time.”

Vad tycker ni? Jag är rätt skeptisk. För det första så är det en extremt svår konst att beröra någon med 200 ord. För det andra så är en bok med short stories inget man har vid nattduksbordet. Inte jag i alla fall - jag vill kunna läsa tills jag tröttnar. Korta berättelser lämpar sig bättre vid kafferasten eller i tunnelbanan, men eftersom jag saknar båda här i Lund så vet jag inte var jag skulle läsa den. Det skulle vara på dass, men där kämpar jag med senaste Arena...

Fredagslänkar

Jag beställde uppryckning förra fredagen och uppryckning tyckte jag ni fick! Här är helgens läsning:

Guardian har en lång och mycket intressant artikel om mordet på Janisezwski som jag tidigare refererat till. I artikeln intervjuas också Bala, mannen som dömts till 25 års fängelse för att ha mördat Janisezwski och sedan skrivit en bok om händelsen! Efter att ha läst artikeln vet jag fortfarande inte vad jag ska tro. Bevisen är starkare än vad jag föreställt mig, men mycket låter som indicier. Och framför allt, vem skulle skriva en bok om ett mord man begått men kommit undan med? Kan man vara så urbota korkad? Jag tror faktiskt inte det.

Mer Guardian, här en recension av Naomi Kleins nya bok The Shock Doctrine som utkommer på svenska redan i oktober (om man får tro Adlibris). Omdömet?

”There are very few books that really help us understand the present. The Shock Doctrine is one of those books.”

Videon till Menomenas Evil Bee är vacker samtidskommentar som ger uttrycket "arbeta som ett bi" en ny innebörd.

Fler länkar kan komma under fredagen.

Jag läste Kiran Desai – The inheritance of loss

Jag blev tipsad om den här boken i sydsvenskan alldeles nyligen och den lät så intressant att jag gick och köpte den i engelsk pocket bara någon vecka innan den svenska översättningens release. Boken är även vinnare av 2006 års Man booker price och mina förväntningar var därför höga.

The inheritance of loss är en bok med många lager. Det är en utmärkt analys av globaliseringens och kolonialismens konsekvenser, en beskrivning av ett indien där "det moderna" sakeliga gör sitt intrång, men den kan också läsas som en kärlekshistoria mellan två ungdomar från olika världar, eller kärleken mellan far och son. Dessutom är den vackert skriven. Handlingen kretsar kring en handfull karaktärer i den indiska staden Kalimpong vid foten av Himalaya, men också kring Biju som söker lyckan i New York. Karaktärernas levnadsöden är intressanta både i sig själva och i relation till helheten, men jag fastnade framför allt för Biju och Gyans historier. Biju och Gyan har rätt mycket gemensamt. Båda är de unga män, födda i fattiga familjer, som fått det tunga ansvaret att lyfta sina respektive familjer ur fattigdomens elände. Biju har skickas till USA av sin far. Fadern menar väl, hans bild av USA är det glorifierande USA som vi bland annat mött i leela.exe, där alla är välkomna och där alla kan lyckas. Väl där väntar en annan verklighet. Biju sover på matbord och i fuktiga källare medan han jobbar livet ur sig för småpengar i väntan på ett greencard. Gyan tar en annan väg mot samma mål. Hela familjen uppoffrar sig och satsar varje hårt förtjänad rupie på att utbilda Gyan vid universitetet. Allt hänger på honom - en oerhörd press. Men som färdigutbildad får han inget jobb hur han än försöker. Han tror sig veta att detta beror på att han är ”nepali”, och han är inte ensam. Många unga män i regionen känner samma frustration och runtomkring honom formas en nationalistisk milis som vänder sig emot globaliseringen. Dit söker sig Gyan.

Utdrag: ”Don’t say I didn’t warn you.”
Then he grew more thoughtful. ”You know”, he said, America is in the process of buying up the world. Go back, you’ll find they own the business. One day, you’ll be working for an American company here or there. Think of your children. If you stay here, your son will earn a hundred thousand dollars for the same company he could be working for in India but making one thousand dollars. How then, can you send your children to the best international college? You are making a big mistake. Still a world, my friend, where one side travels to be a servant, and the other side travels to be treated like a king. You want your son to be on this side or that side?
”Ah”, he said, waggling his pen, ”the minute you arrive, Biju, you will start to think of how to get the bloody hell out.”

De olika personerna representerar på sätt och vis olika sätt att se på globaliserings- och rättvisefrågor. Desai lyckas dock med konststycket att skapa förståelse och få läsaren att känna sympati med alla perspektiven/karaktärerna. Till och med för den bittre domaren som fallit mellan två världar – den engelska och den indiska – där han varken uppskattar eller uppskattas av endera.

Jag skulle kunna skriva om den här boken hela natten (det är en bok som tål att analyseras), men det tänker jag inte göra. Jag kan bara rekommendera den till er, kära läsare, och applådera Desai, som lyckats skriva en bok som är en lika bra roman som globaliseringsanalys.

Uppdatering: Läs fler inlägg angående den här boken:
Kiran Desais Bittert Arv i Månpocket med högintressant extramaterial

När globaliseringsanalysen blir en harlekinroman

Hari Kunzru i Guardian

"Ultimately black comedy is the mode I'm happiest in,
and it seems an appropriate mode for our times."

Intervju med Hari Kunzru, en av mina nya favoritförfattare, i brittiska Guardian. Hans andra bok, leela.exe, finns forfarande tillgänglig i pocketutgåva.

Pocketnytt oktober

Jag rivstartar veckan med att ge er pocketnyheterna för oktober månad.

Jag älskar böcker som tar itu med moderniteten på ett humoristiskt men inträngande sätt. Därför tilltalas jag av Futuristen av James P. Othmer , som jag garanterat kommer att läsa. (Hade jag inte haft en hel boktrave framför mig så hade jag köpt den nu, genast!) Futuristen handlar om Yates, en man som kan ståta med yrkestiteln "futurist". Han åker runt och föreläser om framtiden tills han en dag får nog och säger sanningen; att ingen vet något om framtiden – allt är bara skitsnack. Samtidigt, eller kanske i samband med detta, får han ett uppdrag från en mydighet: att ta reda på varför USA är så hatat av omvärlden, vilket utvecklar sig till en farlig historia. Futuristen är Othmers, som arbetar på den internationella reklambyrån Young & Rubicom, debutroman.

Månpockets andra läsvärda nyhet kan nog vara Saffransköket av Yasmine Crowther . Precis som SVD påpekar i sin (övervägande positiva) recension så börjar det bli en genre, ”alla dessa böcker om kulturella gränsöverskridanden, skrivna av brittiska kvinnor med rötter i andra länder.” Andra sådana författare är som bekant Zadie Smith och Monica Ali. Vad boken handlar om, förutom huvudkaraktären Sara som återvänder till barndomens Iran, är något oklart. Balanserade porträtt av Iran är vi dock inte bortskämda med, så varför inte? Återstår att se om Saffransköket är en sådan – balanserad alltså.

Efter förra månadens homerun med två (!) läsvärda böcker har Pan/Norstedts återgått till gamla (o)vanor. Inte mycket kul där alltså. Samma gäller för Bonniers oktobernyheter kände jag. Månpockets bredd upphör aldrig att imponera på mig. Månad efter månad levererar man minst en pocketbok jag kan tänka mig att läsa. Det är det inget annat förlag som gör. Denna bredd är garanterat huvudorsaken till att månpocket är Sveriges största pocketförlag (för det måste de väl vara!?).

Fredagslänkar

Det har varit en rätt omtumlande vecka för min egen del och jag känner att det gått ut lite över bloggen. Nästa vecka är det skärpning som gäller! Här är helgens länkar:

A bloggers code of ethcis - behöver vi verkligen en sådan?

Intervju med Dave Eggers i Guardian.

För er som känner till Pitchfork – den inflytelserika musikkritersidan – så är den här satiriska artiklen rätt rolig: Pitchfork gives music 6,8

Min nya favoritleksak: Nuteks skattekalkylator

Go weekend, vi snakkes! (som man säger på danska!)

Boktrean

Jag kan inte bestämma mig för om jag ska delta i Bokfemman eller inte. Fördelen är jag kan tipsa er om mina favoritböcker. Nackdelen är att så gott som alla litteraturbloggare deltar, vilket gör det lite tråkigt. Kan man inte komma på nått eget liksom? Å andra sidan kan man vända på det och fråga sig varför man ska ändra på ett vinnande koncept?

Jag har bestämt mig för att pröva och se hur det känns. Givetvis är det bara pocketböcker som räknas här! Veckans tema är kokböcker.

Pocketkokboken av Jonas Hugoson ska vara riktigt bra. Jag har den inte själv, men jag har bläddrat i den och den verkar rätt spännande.

Studentkokboken av Fredrik Colting kan jag inte rekommendera. Colting är har ett bra koncept som han tyvärr schabblar bort. Den enda ingrediensen ”bakfyllepizza” kräver är exempelvis en telefon. Roligt? Knappast.

Jag tror inte att Veganerna – en bok om dom som stör av Magnus Linton innehåller några recept, men det känns som att den passar väl in på temat. För planetens skull borde alla äta mindre kött. Hör ni det grabbar?

Nu känner jag faktiskt inte till fler kokböcker i pocketformat. Bokfemman blev visst en boktrea den här gången! Tipsa gärna.

The Shock Doctrine - en liten film av Alfonso Cuarón och Naomi Klein

"When I finished The Shock Doctrine, I sent it to Alfonso Cuarón because I adore his films and felt that the future he created for Children of Men was very close to the present I was seeing in disaster zones. I was hoping he would send me a quote for the book jacket and instead he pulled together this amazing team of artists -- including Jonás Cuarón who directed and edited -- to make The Shock Doctrine short film. It was one of those blessed projects where everything felt fated." - Naomi Klein

Läs mer om Naomi Kleins nya bok "The Shock Doctrine: The Rise of Disaster Capitalism"

God afton kära läsare

Jaha, då var man snart arbetslös igen. Bittert. Så här är det. Om en dansk arbetsgivare ska anställa en svensk så måste denne arbeta på dansk mark minst 50% av tiden, annars måste den danska arbetsgivaren registrera sitt företag i Sverige och betala svenska arbetsgivaravgifter! I ett försök att komma runt problemet har jag startat enskild firma (!), men skatt och arbetsgivaravgifter innebär att det inte blir några pengar kvar så den lösningen verkar spricka. Från att ha fått två jobberbjudanden (ja, jag fick tacka nej till ett!) står jag nu utan arbete – fattig som en kyrkråtta. Vad gör man?

Uppdatering: Talade en sista gång med skatteverket innan jag la ner projektet, och det var tur! Hade kalkyleret helt åt helvete tydligen. Kontentan är att jag - förhoppningsvis - kommer att få tillräckligt med pengar över för att det ska löna sig. Ni kan förvänta er en recension av Björn Lundéns "Enskild Firma" inom kort :D

I övrigt. Imorgon (tisdag) är det premiär för expressens omtalade "litteratursatsning". Först ut är Hemsöborna. Enligt expressens kulturchef (!) Per Svensson blir serien "snygg i bokhyllan", vilket naturligtvis är ytterligare ett tungt skäl att investera. Artikeln är rätt rolig så läs den!

På temat "hur dum får man vara?"

I all korthet:

"Janiszewski, ägare av en reklamfirma, hittades mördad vid floden Oder i västra Polen för sju år sedan. Polisen gick dock bet på att finna vare sig motiv eller mördare.

Först fem år senare kom genombrottet när utredaren Jacek Wroblewski fick ett anonymt tips som uppmanade honom att läsa thrillern Amok, utkommen 2003. Wroblewski läste och kunde konstatera att boken på punkt efter punkt stämde överens med fallet.

Författaren Krystian Bala levererade till och med detaljer om mordet som bara polisen eller mördaren ansågs kunna känna till."

Igår dömdes Krystian Bala till 25 års fängelse för mordet på Janiszewski! Vad ska man tro?

Läs artikeln i dess helhet

Vad jag och Jan Henrik Swahn har gemensamt

Jag har pluggat sedan 2002. I våras beslutade jag mig för att sluta ta CSN och försöka hitta ett deltidsjobb för att finansiera mina studier. Det visade sig svårare än jag trott. Trots allt tal om högkonjunktur och rekordlåg arbetslöshet gav mina ansträngningar mindre än ingenting i resultat. Ett sketet lagerjobb jag sökte hade 600 (!) sökande, och då låg arbetsplatsen i en hopplös håla utanför Lund! Så var det med den högkonjunkturen. Istället sökte jag mig till andra sidan sundet, och jävlar vilken skillnad! Danska företag verkar skrika efter arbetskraft och de är inte rädda för att anställa svenskar. Redan på första jobbjakten (via nätet) hittade jag drömjobbet, och jag fick det!! Jag ska översätta texter från danska till svenska - ett jobb jag kan sköta hemifrån! Helt perfekt! Jag är så jävla glad, men framför allt är jag lättad. Att se hur ens besparingar sjunker och sjunker är hemskt. (Den enda fördelen är att jag har blivit oerhört prismedveten på kuppen!). Så det kan jag verkligen rekommendera, att söka jobb i Danmark alltså.

Om ni undrar vem Jan Henrik Swahn är så kan jag berätta att han översatt Pia Tafdrups Ge sig hän (utkommer i pocketformat nu i september via Wahlström och Widstrand) från danskan. Någon som läst?

Jag läste om: Microslavar - Douglas Coupland

Jag är Microslavar av Douglas Coupland. Om den här boken vore en omgång Jeopardy! skulle mina sju drömämnen vara:
- 90-talet
- Jakten på en meningsfull tillvaro
- Nördhumor
- När datorer fortfarande var nytt, hett, och skulle revolutionera världen bortom våra vildaste fantasier
- Arbetet som livsstil
- Att vara människa
- Relationer

Utdrag:
”Var kommer moralen in i våra liv, Dan. Hur rättfärdigar vi det vi gör mot resten av mänskligheten? Microsoft är inte Bosnien.”
Religiös uppfostran.
Just här kom Karla in i rummet. Hon stängde av TV:n och tittade Todd rätt in i ögonen och sa: "Todd, du existerar inte bara som en i en familj eller ett företag eller ett land utan som en i en art – du är människa. Du tillhör mänskligheten. Vår art har för tillfället allvarliga problem, och vi försöker drömma oss ut ur problemen, och till det använder vi datorer. Det är i konstruktionen av hårdvara och mjukvara som arten investerar för sin överlevnad, och denna konstruktion kräver fredade zoner, barn födda ur fred och frånvaron av distraktioner som stör koden. Vi uppnår kanske inte transcendens genom beräkningar, men vi kommer att hålla oss borta från rännstenen genom dem. Vad du uppfattar som tomhet är ett jordiskt paradis – friheten att, helt bokstavligen, rad för rad, hindra mänskligheten från att blir helt icke-linjär.”

The world without us

Dystopier är lite av min favoritgenre. Vad det säger om mig som person, om det nu säger någonting alls, låter jag vara osagt. Två av de bästa dystopier jag läst är Margaret Atwoods Oryx och Crake och Cormac Mccarthys The Road (läs min recension här). Båda har det gemensamt att ”katastrofen” redan skett och världen som vi känner den håller långsamt på att tyna bort. Men hur långsamt? Om någon, likt Crake, konstruerade ett supervirus som på mycket kort tid slog ut hela mänskligheten men lämnade resten av världen intakt, hur lång tid skulle det ta för naturen att återhämta sig från allt elände vi människor ställt till med? Detta är frågan Alan Weisman ställer sig i The world without us. Tydligen har boken fått mycket bra recensioner ”over there”, men det har gått mig helt förbi tills nu.

”A million years from now, a collection of mysterious artifacts would remain to puzzle whatever alien beings might stumble upon them: the flooded tunnel under the English Channel; bank vaults full of mildewed money; obelisks warning of buried atomic waste (as current law requires) in seven long-obsolete human languages, with pictures. The faces on Mount Rushmore might provoke Ozymandian wonder for about 7.2 million more years. (Lincoln would probably fare better on the pre-1982 penny, cast in durable bronze.) But it’s hard to imagine an alien archaeologist finding poetry in the remote Pacific atolls awash in virtually unbiodegradable plastic bottles, bags and Q-tip shafts, or in the quadrillions of nurdles, microscopic plastic bits in the oceans — they currently outweigh all the plankton by a factor of six — that would continue to cycle uncorrupted through the guts of sea creatures until an enterprising microbe evolved to break them down.” (NY Times)


The world without us känns som ett fräscht perspektiv på klimatfrågan tycker jag. Istället för att visa på hur illa det går om vi fortsätter bete oss som vi gör (vilket alla andra gör), visar Weisman på hur låååååång tid det skulle ta för jorden att återhämta sig om vi slutade tvärt imorgon. Egentligen är det väl ett rätt enkelt knep, men säkert inte mindre effektivt. The world without us åker rakt upp på ”böcker-jag-vill-ha-men-inte-har-råd-med-just-nu-listan”. Read it and weep, eller nått!

Fredagslänkar

Det regnar ute. Typiskt. Jag som har böcker som ligger och väntar en kvarts promenad härifrån. De får vänta. Här är helgens länkar.

På tal om böcker som blir till film och tv-serier, Margaret Atwood vill gärna göra opera (!) av Oryx och Crake.

Intervju med Hari Kunzru angående hans nya bok My Revolutions som gavs ut igår. Boken beskrivs som en politisk thriller och kretsar kring en man med förflutet som terrorist. “It’s become a truism when talking about al-Qaeda that it’s this radical rupture with the past. I don’t see that”, menar Kunzru.

Svensk bokhandel fortsätter att lyfta fram de negativa effekterna av sommarens priskrig på pocket.

Samtliga mp3-bloggar jag läser har hetsat upp sig över det faktum att Band of horses nya singel "Is there a ghost?" finns att ladda ner på myspace. Var med i hypen du också.

Fick ett mail från Adlibris!

"Hej,

I år fyller AdLibris 10 år och det firar vi naturligtvis med pompa och ståt! Vår 10-årsjubileumsrea är redan i full gång och från och med fredag skänker vi bort 100 000 gratis-ex av Klas Östergrens klassiker Fantomerna. Det är först till kvarn som gäller.

Jag vet dock att du, precis som vi, älskar böcker så därför vill vi erbjuda dig och dina läsare chansen att norpa åt er varsin gratis bok före alla andra. Så passa på att beställa boken till dig själv redan nu och tipsa alla dina vänner och läsare innan lagret tar slut!

Det enda du behöver göra är att gå in på www.adlibris.com/gratispocket och beställa ditt eget exemplar. Vi bjuder självklart som vanligt på frakten!"

Vad väntar du på?

”Stay tuned for the upcoming Fox CBC TV Show”

Jag håller som bäst på att läsa om Microslavar för att ha den fräsch i minnet när jag tar mig an JPod inom kort. Jag googlade runt lite på boken och hittade följande rad på Wired i samband med ett utdrag ur boken: ”Stay tuned for the upcoming Fox TV show”. Det roliga är att artikeln är daterad July 1995. Tydligen hade Fox planer på att göra en TV-serie av boken, men de måste ha runnit ut i sanden på ett tidigt stadium. Jag har nämligen sökt och sökt men inte hittat något utöver denna textrad! Kanske var det ett skämt? Det är däremot inte detta: JPod ska bli Tv! Kanadensiska CBC ska från och med januari 2008 sända 13 avsnitt av JPod – tv-serien. Coupland har själv varit med och skrivit manus. Är ni intresserade av rollbesättningen så återfinns den på imdb.

Vad tycker ni om böcker som blir tv-serier? Jag förhåller mig skeptisk. Nej, det där var en underdrift: jag tror faktiskt inte det är möjligt att stöpa om en riktigt bra bok till ett annat format utan att vitala delar blir ”lost in translation” så att säga. Ge mig ett exempel där det lyckats fullt ut! I dare you! Skulle det vara är Sex and the City eller? Hur som helst så trodde jag bättre om Coupland; jag trodde inte han skulle sälja sig så. Men jag antar att alla har sitt pris.

Ut med James Bond, in med litteraturklassikerna

Som ni kanske vet har Expressen, i samverkan med Bonniers, fått för sig att läsarna under hösten ska kunna köpa en ny litteraturklassiker tillsammans med deras skvallerblaska varje vecka. Är det någon som går på att Expressen vill främja läsandet av kvalitetslitteratur? Det vore att skjuta sig själv i foten för deras del! I vilket fall, i samband med det här så har man lagt upp ett fånigt test där man kan testa sina ”litteraturkunskaper”. Jag fick 14/28. Hur litterär är du?

”Oh my God. This is just like that drug trip I saw in that movie while I was on that drug trip.”

The Darjeeling Limitied i all ära, men höstens måste kommer direkt på DVD! Den 27e november smäller det, då släpps nämligen den första Futurama-filmen, Benders Big Score, av fyra på DVD. Futurama är skapat av Matt Groening, som även skapade The Simpsons, och kretsar kring Fry – en looser som av en olyckshändelse blir kryogeniskt nerfryst och vaknar upp 1000 år senare. Futurama är dock roligare, vackrare och lite nördigare än The Simpsons, som faktiskt gått på tomgång rätt många säsonger nu.


Filmens handling? ”The Planet Express crew fights to save the world from nudist alien internet scammers, who send Bender back into the past to steal the world's greatest treasures.” Sweet.

Senaste kring En bok för alla

Jag inser att jag är lite sen med det här, men jag har spenderat hela dagen i Danmark och kom precis hem. DN har idag en läsvärd artikel gällande de senaste turerna kring regeringens beslut att dra in stödet för En bok för alla. Många vill vara med och kritisera, men "beslutet står fast", säger kulturminsister Lena Adelsohn Liljeroth. Oerhört tråkigt tycker jag.

"- Det här handlar inte om att spara skattepengar. Den borgerliga regeringen har bestämt sig för att klämma åt en folkrörelse. Det är ren ideologi. ... menar författaren Torgny Karnstedt, aktiv läsfrämjare och engagerad i läs-för-mig-pappa-rörelsen."

Jag läste (åtminstone 2/3): Too fast for love – Jonas Inde och Martin Kellerman

”Jag är en svag människa, men en stark dåre” – Jonas Inde.

På sidan 48 slutar jag läsa och inser att jag behöver mer kött på benen innan jag fortsätter. Vid det här laget vet alla vem Martin Kellerman är, men vem är denne Inde? (Hade jag haft bättre koll på svenska skådisar hade jag säkert vetat). En sökning på google rätar ut mina frågetecken. Jonas Inde har, bland annat, spelat karaktären Tommy Bohlin i flera av Killinggängets produktioner. För fyra år sedan gick han in i en rejäl depression som kulminerade i att han försökte ta sitt genom att hoppa från ett fönster. Det är mot bakgrund av detta Inde skriver.

På sidan 90-någonting ger jag upp. Jag orkar inte jävla-annama-läsa två böcker på raken, jag gör det bara inte! När jag började läsa förväntade jag mig en roadtrip med deprimerande vardagsobservationer, tror jag. Hade jag läst på innan hade jag inte blivit så besviken – eller kanske snarare förvånad. Too fast for love är ingen roadtrip, det är ett dokument över hur jävlig en depression kan vara. Visst, de reser genom USA och visst, Martin Kellerman är med, men den egentliga huvudpersonen är Apan – Inde kallar sin depression så. Inde är oerhört självutlämnande. Det är som om tankarna flödat rakt från hans hjärna ner på pappret i ocensurerad form. Att jag inte orkar fortsätta beror inte på att den är för tung – Inde kan vara rätt rolig trots allt elände – det beror snarare på att jag tycker den är ointressant och nästan för personlig. Indes eviga ältande om flickan – hans ex – och olika rockband står mig faktiskt upp till halsen, även om jag lider med honom. Vad angår Martin Kellerman så består hans bidrag av ett gäng teckningar som varken gör till eller från. Fick han betalt för det här?

Utdrag: ”Skammen kan komma närsomhelst. Den kommer alltid när jag vilar. Därför vilar jag aldrig. Nej, har ingen lallig text, men depression är ett lalligt ord. Skamcancer är bättre eftersom sjukdomen är dödlig. Men Apan klänger inte som förr. Zoloft har zonkat apan. Det ska visst inte vara knark, de där SSRI-grejerna, inte vara beroendeframkallande bla bla bla. Det är whatever för mig. Det borde vara knark eftersom det har zonkat Apan, men fluddret är inte så skojigt att jag vill höja dosen. Det är inget GrönaLundfludder. Glad för det.”

Jag har sökt runt lite och förstått från vad jag läst att detta är en bok man antingen älskar eller hatar. Kritikerna älskar. De som verkar ha fått mest ut av den är annars folk som själva gått igenom något liknande. Det har inte jag, lyckligtvis. Men av just denna anledning kan jag inte såga den. Jag kan inte påstå att Too fast for love är en dålig bok, bara för att inte jag får något ut av den, när den uppenbarligen hjälpt andra.

Jag är dock otroligt nyfiken på vad NI tycker. Har jag missat något?

Fredagslänkar

Har ni en långtråkig helg framför er så kan ni roa er med att läsa dessa länkar:

Intervju med David Eggers, mannen bakom "Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet" (och andra verk som de svenska förlagen inte brytt sig om att översätta), angående hur hans nya bok ”What is the what” kom till. Boken handlar om en pojke som flyr undan inbördeskriget i Sudan.

Släppet av ”Kafka och katten” i pocketformat har fått mig att intressera mig för Haruki Murakami. Här är en intervju i Time magazine.

Från Newsweek: The truth about denial. Lång artikel angående uppvärmningsförnekarna i USA.

Trevlig helg!

Pocketnytt september

Då var det dags igen och jag börjar som vanligt med Månpocket.

Norska författare och jag kommer inte överens. Jag har varken fattat tycke för Erlend Loe eller Jostein Gaarder, men jag är beredd att ge Norges ”finest” en tredje chans. Chansen går till Jan Kjaerstad och hans roman Kungen av Europa. Kjaerstad har skrivit en hel uppsjö böcker, flera har översats till svenska, men han har gått mig helt förbi – tills nu. Baksidan på boken är full av lovord och själva intrigen verkar skräddarsydd för mig:

”00.00.00 Alf I. Veber har bestämt sig för att möta ett nytt årtusende ensam på ett fjäll i norska Jotunheimen. Besöket blir en brytpunkt. Alf I. Veber river alla broar, tar ut ny existentiell riktning och tar upp jakten på Kvinnan i sitt liv. Han överger sin verksamhet som modern it-pionjär och uppenbarar sig snart som uteliggare i London. Jan Kjærstads nya roman är rik och fascinerande, berättartekniskt briljant, myllrande av suggestiva detaljer och full av överraskande sammanträffanden.”

Jag blir dock lite avskräckt av den hiskeligt fula framsidan. Den bådar inte gott. Recension är dock att vänta!


Från Pan/Norstedt kommer Bret Easton Ellis senaste alster: Lunar Park. Eastons förra bok, Glamorama, minns jag för dess ihållande ”brand-droppande”, en rätt obehaglig tortyrscen där en kille blir av med sin penis och en schizofren andra halva, för att inte tala om slutet! Enligt vad jag förstår så är Lunar Park både en självbiografi och en skräckroman a la Steven King på samma gång:

”Lunar Park ser i förstone ut som Bret Easton Ellis självbiografi. Han skriver naket och med stor självinsikt hur han sögs in i en spiral av framgång som blev destruktiv. I Lunar Park förvandlas det hela till en skräckskildring där figurer ur hans tidigare romaner spökar för honom.”

Den kan säkert vara underhållande under förutsättning att man är bekant med hans tidigare verk! Ytterligare en intressant septembernyhet från Pan/Norstedt (!) är Kafka på stranden av Haruki Murakami – en Japan med västerländska influenser. Kafka på stranden (enligt The New York Times en av 2005 års 10 bästa böcker) verkar vara en så underlig soppa att man knappt kan låta bli att kika närmare på den. När boken släpptes i Japan lade Murakami upp en hemsida där läsarna kunde ställa frågor. Han fick över 8000 stycken! Bara en sådan sak.

”Kafka på stranden är en roman som inte liknar någon annan. Haruki Murakami tar avstamp i myten om Oidipus när han skickar ut sin unge huvudperson Kafka Tamura på en resa, på flykt undan sin far och på jakt efter sin mor och syster. Vi får lära känna den åldrade Nakata, som kan tala med katter. Det regnar makrill och iglar från himlen. Ur dolda hörn i berättelsen dyker de mest oväntade personer upp. Romanens onda genius, en sadistisk kattfångare, är kusligt bekant från en helt annan tillvaro. Han är klädd i rött och har hög hatt och svarta stövlar. Hans namn är Johnnie Walker.”

Vi får se om jag ger mig tid att läsa den i framtiden, för det ska erkännas att jag är rätt nyfiken!

Är ironin död?

Jag är en smula osäker kring vad jag egentligen känner inför nattens pockettips: World according to Bert Mitt liv som Bert. Mitt försök att vara lite rolig känns mest töntigt. Är ironin verkligen död? Dog den tillsammans med seriefinalen av Seinfeld? Vad tycker ni? Borde jag lägga av med sådant eller fann ni något nöje i det?

I ett försök att få klarhet i hur många rss-prenumeranter jag har så har jag idag lagt till feedburner. Jag vet inte om det innebär något klabb för er som redan prenumererar, men vill ni vara på den säkra sidan kan ni ju alltid lägga till mig på nytt! Det skulle faktiskt vara bra om ni gjorde det.

Dagens självklara pockettips: Bert Karlsson – Mitt liv som Bert

Sprang på detta mästerverk, som garanterat öppnar för ett framtida Nobelpris, i mataffären tidigare idag. I "Mitt liv som Bert", utgiven i pocketformat via förlaget Heja Sverige (som tydligen saknar hemsida!), berättar Bert – utan tillstymmelse till självironi och dessutom i kronologisk ordning – om sina framgångar och delar frikostigt med sig av sina åsikter. Vi bjuds bland annat på en lista över saker Bert tycker är ”botten”. Och för er som någon gång hyst tvivel över Bert litterära förmåga borde följande utdrag från bokens baksida (min fetstil) få er på bättre tankar!

"Under mina år som skivbolagsdirektör har jag upplevt mycket och träffat i stort sett alla som utgjorde den svenska musikbranschen.
Tillsammans skapade vi ett stycke svensk musikhistoria under en epok som aldrig kommer att upprepas.
Det är snart bara jag kvar som kan berätta hur det verkligen var och det tyckte jag var värt att dokumentera.
I denna bok finns hela historien.
Jag har dessutom haft flera andra karriärer, varav en del kanske inte var så väl valda eftersom jag aldrig fjäskat för någon.
Ibland har detta nämligen haft ett högt pris. Min satsning på politiken kostade mig till -exempel 200 miljoner kronor, så visst har det svidit.
Det handlade inte bara om pengar.
Men på köpet fick jag många erfarenheter och nu kan jag -berätta hur det verkligen är bakom riksdagens kulisser. Tyvärr är det ganska illa ställt med den svenska demo-kratin. Jag har fortfarande en del politiska funderingar...
Men trots allt går det även i dag att starta eget företag i Sverige.
Fråga mig, jag har gjort det flera gånger. Allt har inte lyckats, men oavsett hur satsningarna gått har de givit många erfarenheter och dem delar jag av mig här. Förhoppningen är att inspirera andra till att satsa, för det är uppfinnarna och entreprenörerna som är Sveriges framtid!
Framtidstro har tyvärr blivit en bristvara, men visst finns det hopp. I "Mitt liv som Bert" ska jag försöka lotsa dig förbi blindskären. Jag lovar, det är en både kul och intressant resa."

Årets läsning - nu i en mataffär nära dig.

Jag läste: John Irving - Tills jag finner dig

Att läsa en Irving-roman är – förutsatt att man läst fler än en – som att gå en match med en som boxare som borde vara överlägsen, men som man har fördelen av att känna utan och innan. Man kan därför förutse och undvika de flesta slagen, men tillslut knockas man ändå av nya kombinationer av gamla slag eller av ren utmatning. Så icke denna gång.

Tills jag finner dig handlar om Jack Burns, en pojke som tillbringar i sin barndom i Europa tillsammans med sin moder, Alice, som försörjer sig som tatuerare. Tillsammans söker de efter Jacks far som övergivit dem. Åtminstone är detta vad Jack får höra. Jack växer upp och blir skådespelare och kvinnokarl. När Alice dör framkommer det att hon ljugit för honom om fadern, varpå Jack beger sig ut på jakt efter sanningen och hans förvunne fader.

Tills jag finner dig är lite av Irvings personliga uppgörelse med hans förflutna. Dels det faktum att han blev sexuellt utnyttjad som barn, dels hans frånvarande fader – ett återkommande tema från hans tidigare böcker. Bokens första utkast skrevs faktsiskt första person, men Irving tog tillbaka sitt manus och skrev om hela den 800 sidor tunga tegelstenen i tredje person eftersom den kändes för personlig, allt enligt den här intervjun med The New York Times. Men även om boken har vissa självbiografiska inslag (förutom det jag redan nämnt så vinner Jack, en Oscar för best adapted screenplay 1999 – samma år som Irving vann för manuset till Ciderhusreglerna) så måste jag säga att jag tvivlar på att Irving någonsin var en sådan kvinnokarl. Önskedrömmar från en åldrande man?

Irvings styrka är hans förmåga att berätta en historia. Han har inte ett bländande språk, och i det här fallet lyser hans humor med sin frånvaro. Problemet är att han i sin nya bok snarare återberättar än berättar en ny historia. Mycket, för mycket, känns igen (se bingo-brickans facit). Särskilt stora är likheterna med Garps värld.

Vad mer kan jag säga? Tills jag finner dig var en besvikelse. Långa stycken läste jag på ren jävlar-anamma och inte för att jag njöt av dem. Bättre lycka nästa gång Irving!

Angående besöksrekord och uteblivna kommentarer

Idag har över 20 unika personer besökt den här sidan, vilket är rekord sedan jag fixade Google Analytics 22 juli! Det är naturligtvis jättekul och jag hoppas att ni återvänder! Jag kan dock inte låta bli att spekulera i om det hänger samman med min korta kommentar på inlägget vad läser ni? på bokhora tidigare idag. Enligt Atlasbloggen har bokhora över 500 (!) läsare om dagen, så det kan mycket väl vara så att en del länkat sig vidare därifrån. Stämmer min tes?

Sedan fick jag ett mail från Mathias på Storyteller som undrade om man var tvungen att ha att blogger-konto för att kunna kommentera. Oavsiktligt har jag kryssat för en inställning som bara tillät kommentarer från andra blogger-are, men nu är det slut med det! Från om med nu kan alla kommentera, även anonymt, så det hoppas jag att ni gör!

Sommarens bokfynd! (del 2/2)

Mina bästa fynd har jag sparat till sist.

1983 fick William Golding nobelpriset i litteratur. Goldings mest kända verk är tveklöst Flugornas herre, en bok många av oss kommit i kontakt med under vår skolgång. (Hade någon verkligen fått igenom idéen med en litteraturkanon, vilket för övrigt är en idiotisk ide, tror jag Flugornas herre hade kunnat vara en kandidat). Året efter Flugornas herre släpptes The Inheritors, eller Det nya folket, som titeln heter i dess svenska översättning. Det nya folket, som var Goldings personliga favoritverk, handlar om Neandertalarnas möte med Homo sapiens. ”En efter en dukar den gamla folkspillran under, medan det nya folket med högre intellekt, men lägre moral lever vidare, för att så småningom uppfylla jorden.” Den är garanterat läsvärd! Pris? 1 kr.


Efter att ha läst blott två av hennes böcker, Oryx och Crake samt Den blinde mördaren, har Margaret Atwood blivit en favorit. Dystopier är dessutom något av en favoritgenre, och ända sedan jag läste Oryx och Crake har jag letat efter Tjänarinnans berättelse – Atwoods första dystopi från 1985. (Är det någon därute som läst både Oryx och Crake och Tjänarinnans berättelse? Vilken föredrar ni?) Tjänarinnans berättelse utspelar sig i en nära framtid där unga kvinnor rekryteras som tjänare åt härskarklassens män i syfte att föda deras barn. Boken utforskar kvinnornas underordning i samhället, ett tema hon även skrev om i Den blinde mördaren. Jag ser mycket fram emot att sätta tänderna i detta prisbelönta verk. Kostnad: 10 kr.

Pocketböcker säljer som aldrig förr, men riskerar att förlora sitt värde?

Enligt ekonominyheterna säljer pocketböcker som sol i solsken. Under maj, juni, juli ökade Månpocket sin försäljning med hela 25% jämfört med samma period förra sommaren. Då kan man ha i åtanke att bland juni-nyheterna 2006 fanns storsäljare som Stig Larsson och Camilla Läckberg. Enligt Månpockets förlagschef, Louise Bäckelin, är det ”bredden som säljer” även om det givetvis finns storsäljare som just Stig Larsson. Ibland kan jag känna att Månpocket har ett brett sortment med skit, men det är inte riktigt rättvist. Varje månad brukar det komma åtminstone en läsvärd pocket för oss som inte gillar deckare och spänningslitteratur.

En förklaring till rekordförsäljningen, som inte tas upp i nyhetsinslaget, är det priskrig på pocket som svensk bokhandel rapporterar om. ICA och pocketshop rear pocketböcker i sommar, samtidigt som man kan köpa pocketböcker till billiga priser tillsammans med expressen eller vid köp av godis! (Detta har gått mig helt förbi, men bokurvalet i dessa kampanjer brukar passa min smak dåligt). Vid första anblicken kan man tycka att detta är något alla parter tjänar på (kunden får billiga böcker och förlagen säljer mer), men så är det kanske inte. Staffan Månsson, vd för Pocketstället, hävdar att ”man förstör marknaden för pocketböcker” genom att rea ut dem på sommaren, en period då det går ”att sälja till ordinarie pris och kunden ändå är nöjd”. Även pocketgrossistens vd, Magnus Wirström, är orolig för att pocketen ska förlora sitt värde. Detta är extra intressant och motsägelsefullt eftersom pocketgrossisten själva driver på utvecklingen genom att rea även nya titlar! Att pocketböcker säljs i mataffären eller tillsammans med olika produkter tror jag dessutom kan vara skadligt för den bredd Bäckelin prisade. Urvalet i dessa kampanjer är avsett att passa den stora massan, vilket medför att de böcker jag vill läsa får se sig rejält omsprungna i försäljningsstatistiken. Hur ska Johanssons Göteborg i Päls som säljs i bokaffären för 59 kr, kunna konkurrera med Läckberg som du får köpa för 15 kr om du köper en limpa bröd? Det går inte!

Pocketböcker har redan idag en slit-och-släng-stämpel, vilket är en anledning till att utgåvorna får fula framsidor tryckta på papper som gulnar efter en tid. Formatet behöver absolut inte en värdeminskning, snarare tvärtom, vilket är ett av skälen till att jag startade den här bloggen. Vad tycker ni? Är utvecklingen negativ eller har den positiva sidor?

Efter flytt kommer resa

Då var flytten avklarad, så gott som på ångesten. Flyttning för alltid med sig ångest tycker jag. Frågor av typen: vart är jag på väg? gjorde jag rätt? hur länge blir jag kvar här? fullkomligt hopar sig! Men imorgon ska jag koppla bort allt sådant, då åker nämligen jag och min flickvän till Paris! Hurra för oss!

På återseende!

Böcker väger tungt!

Imorgon ska jag flytta ifrån den gudsförgätna studentkorridor där jag för nuvarande bor. Min nya bostad blir en studentlägenhet dryga 7 stenkast härifrån. Det blir min femte bostad på lika många år! Jag håller som bäst på att packar ner mina prylar, som mest består av böcker, i olika kartonger och papperspåsar jag lånat ihop. Det blir allt mer uppenbart för mig att bokens enda egentliga nackdel är dess vikt. (Den dramatiska viktreduceringen är nog det enda argumentet för litteratur i elektroniskt format). Flytten kommer att företas med hjälp av kundvagnar, det blir min andra kundvagnsflytt på raken! Funkar utmärkt korta sträckor!

Mellan varven läser jag Tills jag finner dig, som jag tagit itu med. Tagit itu är verkligen en nyckelfras. Boken är dryga 800 sidor lång och texten är pyttemalisk!

Dagens lyckopiller: den nya Futurama-trailern som visades vid årets Comic-con. Enjoy!

Sommarens bokfynd! (del 1/2)

Jag har besökt en hel del loppisar och antikaffärer i sommar. Förutom ett skrivbord, två stolar och ett matbord har jag även fyndat en del böcker. Att köpa böcker på loppis är ofta lite stökigt. Böckerna står sällan i bokstavsordning och ska hitta något så behöver man både tid och tålamod, men några fynd blev det!


Första fyndet blev Kurt Vonneguts klassiker Slakthus 5 (finns tillgänglig via panpocket). Vonnegut, som avled tidigare i år, tjänstgjorde i andra världskriget som infanterist. Vonnegut togs dock tillfånga av Tyskarna och fördes till Dresden där han placerades i en cell i ett underjordiskt köttföråd kallat ”Schlachthof Fünf” (Slakthus 5). I denna cell överlevde han Dresden-bombningarna, en händelse som kom att prägla hans karriär som författare. Boken handlar mycket riktigt om en amerikansk krigsfånge, Billy Pilgrim, som återvänder hem efter kriget bara för att bli kidnappad av utomjordingar och förd till en annan planet, Tralfamadore. Det är "en av vår tids stora antikrigsböcker", om man får tro Panpocket.

Nästa fynd, George Orwells Dagar i Burma handlar om Brittiska imperiets tillstånd strax före andra världskriget. Boken är löst baserad på Orwells egna erfarenheter vid Indian Imperial Police force i Burma (eller Myanmar som det numera kallas). Jag tänkte passa på och läsa den medan jag fortfarande har Imitatören i färskt minne. Det kan bli spännande att se om det finns några likheter och skillnader mellan Orwell och Kunzrus skildringar av det brittiska imperiet. På tal om Orwell så hör, enligt mig, både 1984 och Djurfarmen till kategorin måste-läsning. Båda finns tillgängliga i pocket via Atlantis förlag.

Total kostnad: 15 kr.

Notis

Det blir snålt med uppdateringar en tid framöver. Ska åka iväg en liten veckan och försöka slutföra de projekt jag börjat på. Bland annat ska jag slipa och måla ett skrivbord jag köpt på loppis! Återkommer med uppdateringar (om sommarens bokfynd, Too fast for love och annat) så snart jag kan!

Dagens tips: Martin Kellerman sommarpratar på P1, missa inte!

Vad glad jag blir!

Såg precis att jag fått min första kommentar (även om den är mer än en vecka gammal!).

Den lyder: "Kul med bingot! Och ja, jag kan hålla med om att vissa saker är återkommande i hans böcker. Jag har inte läst den här senaste, men nästan alla av hans tidigare. Gillar Irving!! En annan författare som återkommer till samma teman/innehåll i kanske ännu högre grad = Joyce Carol Oates. / Johanna L på www.bokhora.se".Superkul tycker jag!

Besök bokhora på en gång om du inte redan varit där!

Jag läste: Hari Kunzru – Imitatören

Sagt och gjort, strax efter det att jag läst ut leela.exe kastade jag mig över Kunzrus debutroman Imitatören. Tyvärr har den utgått ur Bonniers sortiment, men det är bara till ge sig ut på jakt i antikvariaten eller söka upp ett bibliotek!

Imitatören tar sin början i det koloniala Indien vid 1900-talets början. Pran Nath, en bortskämd Indisk pojke, blir vid sin faders död avslöjad som oäkting och slängs hals över huvud ut på gatan. Här inleds Prans resa genom det brittiska imperiet som tar honom från gatan till Fatehpurs lilla furstedömme i Punjab, vidare till missionärernas Bombay, sedan till London vidare till Oxford och slutligen till Afrika. Bokens titel syftar på Prans identitet, eller snarare brist på den samma. Under resans gång antar Pran, mer eller mindre frivilligt, flera identiteter. Med dessa identitetsskiften öppnar sig nya möjligheter, och på så vis förs bokens handling framåt. Nackdelen med denna approach är att man i viss mån tvingas lära känna Pran igen och igen efter varje identitetsskifte. Normalt lär man sig känna en romanperson bättre desto längre boken lider, men här sker nästan det omvända (både för bokens huvudkaraktär och för läsaren), vilket är rätt fascinerande. För varje ny identitet kommer Pran längre och längre ifrån sitt egna "jag". Vem finns bakom hans reinkarnationer? Finns där någon överhuvudtaget?

När jag läste fick jag ibland intrycket att Pran egentligen är historiens bifigur. Han är ett medel, en ursäkt, för att kunna utforska de brittiska kolonisatörernas avsikter och drivkrafter, och de koloniserades reaktioner på mikronivå. När två världar möts och den ena försöker tvinga sig på den andra uppstår en tredje värld där ingen är tillfreds. Denna värld skildrar Kunzru på ett utmärkt sätt. Imitatören tar också upp ämnen som man ofta förknippar med böcker som återger kolonialtiden. Idéer om ras, kultur och den vite mannens uppdrag att tämja och civilisera världen – ”den vite mannens börda”. Kunzru skildrar dessa tunga ämnen med humor, även om tonen är allvarligare än i leela.exe, och utan att romantisera endera parter.

Utdrag: ”Inget stod att göra. Vid tjugonio års ålder inträdde kapten Privett-Clampe i en värld av papper och intriger i Simla och fick ägna sig åt den förfärligt komplicerade uppgiften att förhandla mellan kronan och de många hundra vasallerna. I statsförvaltningen var det bara två saker som räknades – etikett och list. Att misslyckas med att förråda rätt person vid tätt tidpunkt, och samtidigt rätta sig efter alla tänkbara precedensfall och traditioner, kunde få svåra konsekvenser. Ett felsteg, ett enda ord vid fel tillfälle, och man skulle bli tvungen att reda ut en ”incident”. Det var förvirrande, och även om polo, vildsvin och PVH fortfarande fanns kvar så märkte Privett-Clampe att arbetet följde efter honom som en pariahund och kunde börja yla mitt under den härligaste jakt eller tuffaste polochukka. Inom ett år hade de första rynkorna etsats i hans anlete, och ett regelbundet mönster av wiskeydrickande hade börjat utbilda sig”.

I augusti utkommer Kunzrus senaste verk: My Revolutions. Frågan är om jag kommer att kunna hålla mig och vänta på den svenska utgåvan, ännu mindre på en pocketutgåva!

Det här är inte en bok, det är lycka på bild!

Det här är en pocketblogg, det är jag medveten om. Till en början tänkte enbart skriva om pocketrelaterade ämnen och ignorera allt annat, men det kommer jag inte att kunna göra inser jag nu. Emellanåt kommer jag att tipsa om annat som jag tycker är värt att uppmärksamma. Till exempel enmansbandet Bedroom Eyes från Östersund vars EP Valentine Vacancy (och den i mitt tycke ännu bättre Embrace In Stereo EP) som finns att ladda ner helt gratis via bedroomeyes.se.


Eller den här, den första postern från Wes Andersons (regissören bakom Rushmore, The Royal Tenenbaums och den underskattade The Life Aquatic with Steve Zissou) kommande film The Darjeeling Limitied! Jag blev genuint glad när jag såg den här och jag hoppas den kan glädja även dig, kära läsare!

Uppdatering: Se filmens trailer här

Pocketnytt augusti

Det känns som att sommaren precis har börjat, och så sitter jag här och skriver om pocketnytt augusti! Det känns tungt. Augusti månad symboliserar alltings retträtt till vardagslunken. Skola, jobb, väder… you name it!

Först ut med sina augustinyheter är, som vanligt, Månpocket. En bok väckte mitt intresse: Ännu en jävla natt i suck city av Nick Flynn. Flynn har tidigare utgivit ett par diktsamlingar, och dejtar tydligen Lili Taylor som spelade Lisa Kimmer Fisher i Sex feet under! Här finner du tre exempel på hans prisvinnande diktande! Ännu en jävla natt i suck city är Flynns kritkerrosade prosadebut. Det är en självbiografisk roman som tydligen gör upp med hans tvivelaktige fader.

”Nick Flynn låter oss möta en dålig far som svek alla i sin omgivning. Jonathan Flynn struntade blankt i hustru och barn och lämnade dem vind för våg och gav sig ut för att förverkliga sina drömmar. Han valde väg, och den ledde honom i fängelse och till en tillvaro som fyllbult och uteliggare.”

Det låter bra, visst gör det?

Uppdatering: Jag blev tyvärr inte särdeles upphetsad över Panpocket och Bonnierpockets augustinyheter, så jag lämnar dem därhän. (Rätta mig gärna om jag har fel!) Nu återstår att se vad W&W har att bjuda på.

En kort notis!

Det är roligt att se att allt fler hittar hit! Jag hoppas att in lägger till mig i era RSS-läsare eller återkommer frekvent om ni inte har någon! Tveka inte att skicka tips eller förslag på hur jag kan förbättra bloggen. E-mail-adressen är: pocketpocketpocket@gmail.com och jag tar tacksamt emot alla typer av feedback!

Det kommer att bli snålt med uppdateringar även i nästa vecka. Jag ska hem till föräldrarna ytterligare en vecka och hjälpa till. Men misströsta icke! Under tiden ska jag läsa och fundera så att jag har något att komma med när jag återvänder!

Jag läste: Hari Kunzru – leela.exe

En bok som heter som en windows-fil fick mig att ta mig an leela.exe med viss skepsis. Dels för att jag är mac-användare, dels för att jag känner få författare, om man bortser från Douglas Coupland, som kan förmedla datorvärldens jargong utan att det låter krystat. Men låt inte titeln avskräcka dig! Så här i efterhand måste jag erkänna att jag hade fel, leela.exe är faktiskt en chockerande bra roman! Den innehåller flera av de ingredienser jag söker i en bra bok, ett rappt humoristiskt språk, en god handling (duuuh!), och en samtidsanalys som resulterar i en gnutta samhällskritik (för den som vill uppfatta det så). I boken flätas Arjun Metas – Indier som sökt sig till USA för att finna lyckan som programmerare – Guy Swifts – chef på en trendig reklambyrå i London – och Leela Zahirs – ung Bollywoodskådespelerska – liv samman på det sätt de endast görs i böcker. Den händelse som länkar samman deras liv är ett datorvirus. Datorviruset är bokens nav och kring det kretsar det mesta.

Utdrag: ”Medan leela02 gick sotdöden till mötes och prov på Leela09 började dyka upp hos Virugenix antivirusavdelning, slogs värmerekordet för juni månad på flera platser runt om i världen. Massmedier kunde rapportera om ett par sensationella händelser – att banken Bolsa de Valores i Lima hade ställt in utbetalningarna, att biljettförsäljningen till de olympiska spelen hade skötts på ett fullkomligt undermåligt vis – men på det stora hela var effekten kumulativ, sträckta förhoppningar som lades till det som redan var sträckt, globala artärer som slammade igen. Enkla uppgifter blev plötsligt ytterst komplicerade problem. Om man ville boka en tågbiljett, visade det sig att resebyråns hemsida hade klappat ihop. Om man ville få ut en skadeersättning, visade det sig att försäkringsbolaget i fråga inte kunde behandla ansökan. Om man hade beställt en ny teveapparat, visade det sig att den hade avlämnats hos pundarna en trappa ner men enligt fraktbolaget hade den visst levererats till rätt adress, vilket de till och med kunde bevisa genom att adressaten hade undertecknat mottagandet. Driftstopp, produktionsavbräck, fördröjningar och förseningar som alltihop ägde rum mitt under denna outhärdliga värmebölja. I New York sålde butikerna slut på elektriska fläktar, men om det helt simpelt kunde förklaras med att efterfrågan skjutit i höjden eller om det berodde på att lastbilen med en ny leverans fläktar hade råkat förirra sig någonstans vid New Jersy Turnpike var det ingen som säkert vågade uttala sig om."

Ett genomgående tema i boken är att ingenting är som det ser ut. Det trygga, förutsägbara och organiserade västerländska samhället är blott en tunn fernissa, och allt som krävs för att få det i gungning är ett elakartat program (nu låter jag som Aftonbladet). På temat krossade illusioner återfinner vi även Arjuns möte med USA. Nästan omedelbart efter Arjuns ankomst till sina drömmars land pulveriseras hans navia, men romantiserade bild av USA. Indragen i en människohandel där han arbetar som ”visum-slav” åt amerikanska datorföretag ställs han inför de stora klasskillnaderna och det amerikanska konsumtionssamhället. Även bokens huvudkaraktärer, som är väl skildrade, har ett annat innehåll än vad ytan anger. I samhällets ögon är Guy och Leela, och även Arjun faktiskt, framgångsrika individer. Men de har fått betala ett oerhört högt pris för sin framgång. De måste lyckas, för sig själva eller för andra. Detta tryck blir en drivkraft som förtär dem.

Leela.exe är Hari Kunzrus andra roman. Hans första roman heter Imitatören och den tänker jag faktiskt kasta mig över så snart jag får tid. Tyvärr har den utgått ur pocketsortimentet men det går säkert att finna på antikvariat och dylikt!

Böcker – en färskvara

Jag fyndade leela.exe för 29.90 i en bokhög på Åhléns alldeles nyligen. Att boken var på rea innebär, som ni förstår, att den inte är helt ny. När jag slog mig ner för att knäcka ryggraden slog det mig att jag, med tanke på bloggen, kanske borde läsa en nyare bok, t.ex. Göteborg i päls? Men innebär min blogg verkligen att jag bör vara först med att läsa det senaste? Jag har funderat lite över den saken och svaret är nej, jag tror inte det. Tvärtom så tror jag att det kan vara nyttigt för alla inblandade om jag blandar gammalt och nytt. Böcker är, precis som mode, musik, nyheter, ja, nästan allting i vårt samhälle, en färskvara. Hur många ger sig t.ex. tid att läsa om en bok? Inte många skulle jag tro. Det hinner man inte om man ska hänga med i snacket (rätta mig gärna om jag har fel). Bokens livscykel ser i princip ut på följande sätt: release, recension, pocket, glömska. Inom loppet av ett år kan det alltså vara över (även om det sker en viss förskjutning med böcker som måste översättas till svenska) då alla skyndar vidare till nästa ”måste läsa bok”. Ser man saken ur detta perspektiv så framstår den oupphörliga nyhetsströmmen som lite en förbannelse faktiskt. Därför ser jag det lite som min uppgift, att vid sidan av det ständiga nyhetsflödet påminna och tipsa om böcker som förpassats till fyndlådorna och antikvariaten. leela.exe är definitivt en sådan bok. Nu åker jag till mina föräldrar i en liten vecka. Jag återkommer med ett omdöme om leela, och förhoppningsvis något mer!

John Irving bingo!

Jag måste nog tillstå att John Irving är en av mina favoritförfattare. Jag har läst flera av hans böcker och kan man säga en sak om hans författarskap så är det att han aldrig är tråkig. Nåja, ofta finner jag hans böcker trögstartade, men när de väl kommer igång så finns det alltid flera hundra sidor kvar att glädjas över. Flera av hans böcker finns ute i pocketformat, och resten går att finna på antikvariat. Irvings senaste finns sedan en tid tillbaka i pocket via Wahlstöm och Widstrand. Tills jag finner dig är en riktig tegelsten, både i färg och form, som handlar om Jack Burns jakt på sin tatueringssamlande fader. För att fira denna nygamla pocketnyhet bjuder jag på en egenkomponerad John Irving bingobricka! Det är nämligen så att Irving, i större utsträckning än någon annan författare jag läst, har ett antal teman och platser han gärna återkommer till i sina böcker. Att stöta på dessa teman, ett efter ett, när man läser en ny Irving-roman är faktiskt ett nöje i sig. Jag har därför samlat några av hans vanligaste käpphästar, samt lagt till en del nya eller mindre förekommande teman, och sammanställt dem i slumpmässig ordning på denna bingobricka:


Så här spelar du: skriv ut och bocka av allt eftersom. Fem i rad, vågrätt eller lodrät, ger bingo! (Skicka gärna in bingobrickan när du är färdig!) Mycket nöje!

Tjusigt!

Det är alltid roligt när förlagen lägger manken till och satsar lite extra på pocketutgåvorna. Om de bara kunde göra det lite oftare skulle ”läs och släng”-stämpeln pocketboken dras med snabbt försvinna! Nu finns det väl inte så mycket som talar för en sådan utveckling. Två tunga skäl talar emot: 1) pocketböckerna säljer bra i deras nuvarande form, vilket ger förlagen få incitament att förbättra dem, och 2) om pocketböckerna blev lyxigare, vem skulle då betala mångdubbelt för de inbundna utgåvorna? Nej, lyxigare pocketböcker blir det inte inom en överskådlig framtid. Men just därför tycker jag att undantagen förtjänar att uppmärksammas. Neil Strauss ”Spelet” har nyligen utkommit i pocket via Natur och Kultur i en vacker utgåva. Förutom den roliga framsidan så innehåller boken flera sidor illustrationer, vilket är ett plus. Den finns dessutom i två färger: svart och röd. Vad gäller själva boken så har jag inte läst den, och tänker därför inte ge mig på ett omdöme. Jag har dock förstått att den inte ska läsas som en ”raggningsmanual”, som vissa verkar tro. (Hur smart är det att hämta raggningsknep ur en bestseller? Inte särskilt). Fin är den i alla fall!

Pocketnytt juli

Tanken är att det här ska bli ett återkommande inslag där jag varje månad väljer ut godbitarna ur månadens pocketnyheter. Månpockets nyheter innehåller, som de alltid gör, mycket för dem som gillar deckare och spänningsromaner. Kul för dem, tråkigt för oss andra! Desto roligare är att Månpocket fortsätter ge ut Paul Auster. Den här gången har turen kommit till ”Resor i skriptoriet”, som jag inte läst. Jämfört med ”Dårskaper i Brooklyn” (även den utgiven på Månpocket) ska ”Resor i skriptoriet” vara en återgång till Austers mer intellektuella sida. Att döma av kritikerkåren är det en bok som man gör bäst i att vara ”hängivet Austerfan” för att få ut maximalt nöje ur. ”Har du inte läst - och snudd på memorerat - hans tidigare böcker får du knappast ut mycket, men har du gjort det blir det ändå ofta mest ett Memoryparti”, skriver Dagens bok . En annan intressant nyhet är Per Johanssons ”Göteborg i Päls”. För er som aldrig hört talas om denne Johansson så kan jag informera om att han ”gillar damtennis och EMINEM”, drömmer om att bli ”chefredaktör för Elle”. Boken verkar nästan lika rolig Johansson:

”Per Johanssons debutroman är en egensinnig skildring av livet i de mindre glamorösa delarna av köket. Göteborg i päls hämtar inspiration från valda delar av litteraturen och restauranglivet, disken hopar sig och råttorna kalasar på resterna. Med skärpa och underskruv beskriver Per Johansson en ung man som står i en paus i livet, och försöker hitta någon mening i tillvaron och i köksrutinerna.”

Norstedt/Pans Juliutgivning omfattar, bland annat, två klassiker: Anne Franks Dagbok och Röde Orm (lite tråkigt), och en Augustvinnare. Augustvinnaren i fråga är Lena Einhorn som 2005 fick priset för ”Ninas Resa” I sin nya bok ”Vad hände på vägen till Damaskus?” hoppar Einhorn på ”Da Vinci-koden”-trenden och ger sig ut ”På spaning efter den verklige Jesus från Nasaret”. Rekommenderas för dig som gillar Jesus och historiska undersökningar, jag tror jag hoppar.

Wahlström och Widstrands ”nyheter” är inte mycket till nyheter. Hälften är nyutgåvor (behöver vi verkligen ytterligare en upplaga av Dostojevskijs Bröderna Karamazov?), och andra hälften tilltalar mig föga.

Posten kommer att uppdateras så fort Bonnier pocket lägger upp sina nyheter.

Rädda En bok för alla!

Den här posten hade känts mer meningsfull om den här bloggen haft några läsare. Men de kommer förhoppningsvis. Som ni säkert vet hotas En bok för alla - förlaget som sedan 1976 ger ut pocket-, barn- och ungdomsböcker till mycket låga priser för att alla ska kunna ta del av dem – av nedläggning. Detta eftersom regeringen vill dra in det årliga bidraget på 10,2 miljoner. Vill du även i framtiden kunna köpa böcker som Bulgakovs Mästaren och Margarita eller Beyalas Ännu talar träden, till förmånliga priser föreslår jag att du skriver på namninsamlingen mot beslutet. Det tänker jag göra.