Jag läste: Peter Englund – Stridens skönhet och sorg

Den här boken förtjänar en längre recension än jag orkar ge den just nu. Det må vara en sliten klyscha, men det här borde vara obligatorisk läsning i historieundervisningen, trots att Englund själv kallar den ”ett stycke anti-historia.”

I Stridens skönhet och sorg får vi följa 19 individer, merparten soldater och sjuksköterskor, vars liv mellan 1914-1918 Englund rekonstruerat genom brev och andra dokument. Englunds största styrka är hans förmåga att skriva historia med ett skönlitterärt språk, utan att tappa trovärdighet. Det här är annars en sådan bok där jag i normala fall skulle börja fundera och slutligen irritera mig på vad som är fakta och vad som är fiktion (några hål måste han trots allt ha fyllt ut) men inte den här gången. Englund klarar den fallgropen och han ger ett intryck av att vara fruktansvärt väl påläst. De många, långa, och ofta helt fantastiska fotnötterna förstärker detta intryck. För att citera Creutz ”hans fonoter är nog för att rättfärdiga en hel bok.”

Englunds ambition med boken är att fånga hur första världskriget upplevdes av de som var med i det. Det är ett grepp som känns rätt fräsch, då böcker om första och andra världskriget tenderar att vara ren krigs-porr, vilket för mig känns rätt ointressant. Behöver jag ens nämna att han överträffar sin ambition med råge? Nej, jag tror inte det. Englund ger oss en klarsynt blick in i det tidiga 1900-talets föreställningsvärld och hur den på fyra år förmörkas och förändras. Och hur det var att leva i skyttegravshelvetet. Han lyckas därutöver förklara några av krigets grundläggande mekaniker som gör det lättare att begripa varför första världskriget utvecklades som det gjorde, till ett skyttegravskrig som med dagens ögon framstår som rena vansinnet, vilket det självklart var, men vansinnet hade sin logik, och den är Englund bra på att redogöra för.

Jag har flera gånger under min läsning återvänt till Radioheads vackra minneslåt till Harry Patch, den sista brittiska krigsveteranen från första världskriget som dog 2009. I all sin enkelhet tycker jag den fångar essensen av eländet. Lyssna på den. Och läs.

I am the only one that got through
The others died where ever they fell
It was an ambush
They came up from all sides
Give your leaders each a gun and then let them fight it out themselves
I've seen devils coming up from the ground
I've seen hell upon this earth
The next will be chemical but they will never learn

Less is more

Flight of the Conchords ("Tidigare Nya Zeelands fjärde mest populära gitarrbaserade digi-bongo acapella-rap-funk-komedi-folkmusiks-duo") stannar till i Köpenhamn och Stockholm på sin kommande Europaturné i maj. Jag gillar deras avslappnade stil och hur de spelar med små medel – ett intetsägande ansiktsuttryck och tystnad kan också vara roligt. Musiken har gett dem skivkontrakt med Sub Pop.



Att mindre kan vara mer har även Beach House visat som släppte sin hyllade skiva Teen Dream i början av året. Enkla men effektfulla låtar som flyter in i varandra och bildar ett drömlandskap som jag fortsätter att låta mig förflyttas in i.

Jag läste: Isabella Lövin - Tyst hav

Isabella Lövin har varit ute på en resa där hon lärt sig mer om fisk, fiskenäring och fiskepolitik. Hon har besökt fiskare i Smögen, Fiskeriverket, fiskodlingar i Norge och politiker och tjänstemän i Bryssel. Det hon fann längs vägen står att läsa om i Tyst hav. Det är en bok som utöver att den är brinnande angelägen dessutom är skickligt skriven - en facklitteraturens motsvarighet till spänningsroman.

Som baksidestexten på boken så träffande beskriver så handlar det egentligen varken om den hotade Östersjötorsken, om ålbeståndet som idag är en spillra av vad det har varit eller den kraftigt överfiskade blåfenade tonfisken. Det handlar om hur byråkrati, galen politik och en kapitalt misslyckad förvaltning av havets gemensamma resurser gjort att det idag är svårt att hitta EN ENDA kommersiellt utnyttjad fiskart som fiskas på ett hållbart sätt.

Fisk kastas för att den är av fel art, illegalt fiske, fisk som kastas för att den inte blir såld. Allt större och effektivare fiskebåtar som fiskar en allt mindre mängd fisk. Missriktade socialpolitiska åtgärder (ålfiske är numera förbjudet – yrkesfiskare undantaget!) och allmänningars tragedi. Hotad fisk, fisk med miljögifter och så den odlade fisken som tycks skapa minst lika många problem som den löser… Eländena läggs på hög och de drabbar alla havens mångfald. Glädjekalkyler från fiskenäringen och andra eventuella ”fisklarmsskeptiker” genomsynas effektivt. Men som tur är finns det även plats för lösningar i boken. Både politiska och sådana som du själv som konsument kan (måste?) vidta om man vill fortsätta att äta fisk och skaldjur – en fantastisk men katastrofalt dåligt skött resurs.

Ni måste se den här! Så grymt.

Franska M83:s tungt 80-talsinfluerade platta Saturdays = youth från 2008 är rätt häftig. Jag gillar särskilt låten Kim & Jessie som enligt ledsångaren handlar om "two teenage girls having a drug experience." Någon har satt samman en inofficiell musikvideo till den här låten som bara måste ses. Autentiskt 80-talsfotografi, komplett med allt som gjorde 80-talet vad det var: grymma moves, helknäppa kläder, fula frisyrer, BMX, och Lori Loughlin från Huset fullt! Njutbart för både ögon och öron!

Hej läslust!

Min lästlust har återvänt, tacka Peter Englund för det. Jag har aldrig läst Englund, trots att karln är Olas husgud, men nu kändes det helt rätt att plocka fram den där boken jag fick av min farbror förra julen. Den är bra, mycket bra.

Now what?

Norstedts har bestämt sig för att det är en bra ide att skicka mig hela sin pocketutgivning. Jag bad dem vara lite restriktiva och sålla, men så verkar icke ha skett. Jag hämtade nyss ut ett paket innehållande titlarna ovan, och frågan som uppenbarar sig i mitt huvud är "now what?" Visst är det trevligt att få böcker, men att få fem stycken varav en möjligen kan vara av intresse är nästan jobbigt. Vad göra? Jag har följande förslag:

1) En tävling, vinnaren får allt, eller får välja
2) Jag skickar en bok till dig som är intresserad av en titel. Motprestationen blir en gästrecension (samt fraktkostnad)
3) Erikshjälpen får fem böcker

Vad tycker ni? Fler förslag?


Min lästlust är fortfarande som bortblåst. Borta med vinden. Puts väck. Gone.

Tappat något?

Ja, läslusten.

Har haft trögt att komma igång med läsandet efter tjuvarnas stad. Började på den överhyllade ”Främmande jord”, men la ner direkt. Därefter har jag tvingat mig igenom dryga 20 sidor av ”Kärlek i kolerans tid.” Tror inte det är böckerna det är fel på, just nu går det bara inte.

Ser att bokrean är på gång. Ska vi dra igång ”Lägg ner bokrean”-kampanjen i år bokbloggare?

Jag läste: David Benioff – Tjuvarnas stad (inlägg 400!)

Bokomslaget till Tjuvarnas stad inger inget vidare förtroende. Omslagsbilden är intetsägande och ser ut att vara hämtad från en film (som inte finns.) Det ståtas med gillande citat från litteraturgiganten Dagens Industri och två andra tidningar jag aldrig hört talas om. Vi kan också läsa oss till att Benioff i vanliga fall skriver filmmanus, och en snabb koll på imdb visar att han är ena halvan av teamet som skrev manus till Wolverine, en film som inte direkt är känd för dess häpnadsväckande dialog. Att jag ändå gav Tjuvarnas stad en chans beror på den, trots alla negativa tecken, lät intressant.

Tjuvarnas stad utspelar sig i Leningrand, vintern 1942, mitt under tyskarnas belägring. På taket till en hyreskasern i grå betong hittar vi 15-åriga Lev och hans jämnåriga kamrater. De är brandvakter och sitter i nattmörkret redo med sand och vatten, beredda att bekämpa eldsvådor från de dödliga laster som de tyska bomplanen vräker ner över staden. En natt grips Lev när han och hans kamrater, av hunger och nyfikenhet, plundrar en död tysk som seglat ner i fallskärm framför huset. Plundrare bestraffas med döden, men till Levs förvåning överlever han natten. Istället förs han tillsammans med en ung soldat, Kolja, som anklagas för att ha deserterat, till överstens residens. Där får de ett besynnerligt uppdrag. Överstens dotter ska gifta sig, och hon vill ha ”ett riktigt bröllop.” Att staden är belägrad och att vanliga människor för länge sedan gjort slut på allt ätbart, och nu går och sneglar på varandra och funderar på hur man bäst anrättar ett människolår, är inget hon tar hänsyn till. Det mesta är redan ordnat, men ägg till bröllopstårtan har visat sig omöjliga att uppbringa. Lev och Kolja får en vecka på sig att leverera ett dussin ägg, annars går de en säker död till mötes.

”Mitt liv hade förvandlats till ett kaos av katastrofer: det som förefallit otänkbart på morgonen var ett ovedersägligt faktum på kvällen. Tyska lik föll från himlen, kannibaler sålde korvar tillverkade av nermalda människor på marknaden vid Sennaja Plosjtjad, hyreshus förvandlades till ruiner, hundar blev till bomber, stelfrusna soldater stod likt vägskyltar mitt ute i terrängen och en partisan med ett halvt ansikte stapplade till och stirrade med sorgsna ögon på männen som mördat honom. Jag hade ingen mat i magen, inget fett på benen och ingen energi att begrunda denna ständiga ström av ohyggliga händelser. Jag fortsatte vidare i hopp om att hitta ytterligare en halv skiva bröd till mig själv och ett dussin ägg till överstens dotter.”

Jag blev mycket positivt överraskad av Tjuvarnas stad. Dess främsta kvalité är en god och oförutsägbar historia som berättas i ett relativt högt tempo med ett enkelt och okomplicerat språk. Att boken faktiskt känns som att den med några enkla grepp skulle kunna omvandlas till ett filmmanus är inget som stör. Levnadsomständigheterna i boken påminner om de i The Road, och tankarna gick dit flera gånger, även om det här inte är en dystopi utan en äventyrsberättelse som skildrar livet för de vanliga människorna under belägringen av Leningrad. Jag fann Tjuvarnas stad att vara närmast beroendeframkallande, vilket är ett mycket gott betyg med tanke på omständigheterna. Månpocket får skämmas för det dåliga omslaget.

Ketchupeffekten

Efter ett tråkigt musikår har 2010 börjat strålande. Det har redan släppts flera bra plattor och flera band rasslar i kulisserna nya med singlar. Här är mina favoriter från januari.


Jag trodde aldrig att Vampire Weekend skulle kunna följa upp sin briljanta första platta, men ack så fel jag hade. Contra är helgjuten.


Danger Mouse fortsätter att slå sig samman med diverse musiker. Den här gången har turen kommit till James Mercer från The Shins.


Ännu en bra uppföljare. Ambling Alp är lite av årets låt - hittills.

Jag läste: Nollnoll – decenniet som förändrade världen

Jag hade rätt höga förhoppningar på den här antologin där 15 skribenter i lika många kapitel försöker summera 00-talet. Rätt tidigt insåg jag att ett problem med att skriva en sådan här bok är att alla potentiella läsare, medvetet eller omedvetet, skapat sig en uppfattning i frågan innan de ens öppnat boken. Detta bäddar för besvikelse.

Min egen uppfattning av decenniet som gått handlar i hög grad om 11 september 2001, och mycket kan härledas till detta ödesdigra datum. Därför blir jag förvånad att inte denna händelse får större utrymme. På samma sätt kan jag förvånas när jag inte känner igen mig i det som skrivs, vilket händer mer än en gång. Ibland får jag känslan av att boken fokuserar lite för mycket på trender som sällan nådde utanför Stockholms ängsliga innekretsar. En annan tendens jag ogillar är ett omfattande namedroppande, särskilt i de kapitel som rör de populärkulturella ämnena.

Till antologins höjdpunkter hör Martin Gelins kapitel om USA och Kjell Häglund, som för en gångs skull inte skriver om populärkultur utan om design. Häglunds vassa bidrag träfar mitt i prick och får en att dra på smilbanden både en och två gånger, som i hans sågningar av Ernst Kirchsteiger och Simon & Thomas: ”inredningstelevisionens mest notoriska klåpare – allt de tog i förkolnade.” Att jag läst delar av hans text tidigare kan jag ha överseende med, men det får mig att undra hur mycket i den här boken som är återvunnet material? Bäst är emellertid Anders Mildners kapitel om internet. Det är roligt att läsa någon som på djupet förstått hur internet revolutionerat världen, och dessutom förmår att sätta det på pränt.

Det har också slagit mig, att även om jag idag uttrycker besvikelse över Nollnoll så kommer jag ha roligare med den desto längre tiden går. Om jag vid nästa decennieskifte plockar fram och läser kommer den att få mig att minnas, och kanske är det halva poängen med en sådan här bok? Om den här bloggen, mot all förmodan, skulle existera 2020 lovar jag att återkomma med en ny recension då. Kanske blir den mer rättvisande.

Jag läste: Carl-Johan Vallgren – Kunzelmann & Kunzelmann

Efter att ha läst Dokument rörande spelaren Rubashov kände jag att jag behövde läsa ytterligare en Vallgren, och Kunzelmann & Kunzelmann låg nära till hands. Så här i efterhand kan jag konstatera att Vallgren snabbt seglat upp som en av mina svenskspråkiga favoritförfattare, även om just den här boken inte på långa vägar når samma höjder som Dokument rörande spelaren Rubashov.

Kunzelmann & Kunzelmann är en historia om far och son. Joakim, sonen, upptäcker vid faderns, Victors, död att hans far inte var den han utgav sig för att vara. Vid faderns begravning får Joakim nämligen kontakt med en herre som ställer allt Joakim trott sig veta om sin far på ända. Det visar sig att fadern var homosexuell, före detta koncentrationslägersfånge, och dessutom, en av världens skickligaste konstförfalskare. Desperat efter pengar får den djupt skuldsatte och porrmissbrukande skitstöveln Joakim idén att sälja faderns kvarlämnade förfalskningar vilket, naturligtvis, leder till ännu mer trubbel än vad han redan har.

Vallgren berättar historien om Victor och Joakim parallellt, och de två historierna återknyter relativt lite till varandra. Boken har fått en del kritik för att historien som kretsar kring Joakim är mycket svagare än Victors, och jag kan inte annat än att hålla med. Victors levnadsöde är oerhört intressant. Det är en liten historia över de homosexuellas situation under 1900-talet, men också en diskussion om äkthetsbegreppet och en skildring av konstkopieringshantverket. Vallgren måste ha lagt mycket möda på research. Joakims historia är däremot, ja, i brist på ett annat ord: meningslös. Det finns inte mycket att sympatisera med, eller roas av hos antihjälten Joakim. Inte heller tycker jag om den småskurkshäva Joakim ger sig in i. Intrigen där påminner mest om medelmåttig svensk thriller, fast med oändligt mycket bättre prosa. När jag läste om Kunzelmann & Kunzelmann innan jag började läsa själva boken (det brukar jag inte göra) så trodde jag i min naivitet att jag skulle kunna se poängen som andra inte sett. Det kunde jag alltså inte, och jag tycker nog att Kunzelmann & Kunzelmann hade varit en bättre bok om Joakims historia utelämnats.

Slutomdömet blir att Kunzelmann & Kunzelmann var något av en besvikelse. Att halva boken är strålande är inte tillräckligt. Mitt intresse för Vallgren är dock oförminskat, och hans mest kritikerrosade verk har jag fortfarande framför mig.

I fell into a rabbit hole

"If I had a world of my own, everything would be nonsense. Nothing would be what it is, because everything would be what it isn't. And contrary wise, what is, it wouldn't be. And what it wouldn't be, it would. You see?” - Alice in wonderland

(Det är 51 dagar till premiären av Tim Burtons Alice in wonderland)

Kommer Apples tablet ”iSlate” att förändra bokformatet och sättet vi läser böcker på?

Jag har alltid varit skeptisk till alla former av e-boksläsare. Kanske är det praktiskt, och miljövänligt (förutsatt att man läser typ 30-40 böcker med sin eboksläsare, annars lönar det sig inte ur miljösynpunkt visar undersökningar) men ack så trist! Trots att jag är uppväxt med dator har jag fortfarande svårt att läsa långa texter på en datorskärm, och varför skulle jag läsa en text på en liten datorskärm när jag kan få ett oändligt större utbud i vackra pärmar som jag kan känna och klämma på? Det finns även andra skäl till att den fysiska boken fortsätter att triumfera. Bokhyllan är en del av individens identitetsbygge, precis som kläderna vi bär eller musiken vi lyssnar på. ”Visa mig din bokhylla och jag ska säga dig vem du”, heter det ju. Poängen jag försöker göra är att det fysiska bokformatet hittills visat sig överlägset det digitala, av flera skäl, och jag har inte sett något som tyder på att detta skulle förändras, förrän jag nyligen läste en krönika i Computer Sweden som fick mig att tänka om.

Det står nu mer eller mindre klart att Apple den 27 januari kommer att lansera sin ”iSlate.” För er som inte hört talas om den ännu (tro mig, det kommer ni att göra) så är det en bärbar pekdator, typ en gigantisk iPhone. Hur förändrar det läget, kanske ni frågar er? Att eboken och eboksläsaren inte lyckats erövra marknaden beror (så ser jag det i alla fall) på att man nöjt sig med att kopiera det fysiska bokformatet till ett digitalt utan att tillföra något nytt. En ebok fungerar precis som en vanlig bok, formatet är helt oförändrat och en normal eboksläsare kan väl visa svart-vit text, inte mycket mer? Bristen på nytänkande är rätt uppenbar. Så här kan "iSlate" komma att se ut.
Och så här ser den ut! "iPad" heter den, inte "iSlate" som det ryktades.
Men, en så pass avancerad maskin som en ”iSlate”, med trådlös internetuppkoppling, är blir det plötsligt möjligt att göra radikala förändringar i bokformatet som inte varit möjliga med den hopplösa eboksläsaren. Man kan tillfoga bilder, video, ljud och länkar i mängder. Har du aldrig varit på nationalmuseum i Berlin där bokens huvudperson befinner sig? Se den filmen. Vill du höra musikstycket du precis läste om? Inga problem! Vill du veta vad andra tyckt om boken eller diskutera vad du precis läste? Klicka på länken. Möjligheterna är oändliga, och om det görs rätt tror jag faktiskt att det skulle kunna tillfoga en helt ny dimension som faktiskt inte är möjlig i en fysisk bok. Efter några år med detta nya format kommer en vanlig bok ”att kännas tom”, konstaterade krönikören.

Nu ska man inte måla fan på väggen och tro att vanliga hederliga böcker kommer försvinna bara för det, för det tror jag inte. Det är något visst med att läsa en fysik bok, och bokälskare världen över kommer att fortsätta att köpa nya och gamla böcker till sina redan överfulla bokhyllor. Jag kommer att göra det. Men, vid sidan av detta, så tror jag att ”iSlate” och dess efterföljare kommer att leda till det kommersiella genombrott eboksläsaren aldrig fick. På gott och ont.

Ola läste: John Ajvide Lindqvist - Låt den rätte komma in

Vampyrroman på svenska skriven av en f.d. ståuppkomiker och trollkarl? I ärlighetens namn hade jag nog aldrig läst denna bok om det inte vore för rekommendationer och den uppmärksammade filmen.

Handlingen är förlagd till det tidiga 80-talets Blackeberg, bland Stockholms västra förorter, där 12-årige Oskar bor med sin mamma. Stämningen i skolan är rå och Oskar har en låg position i hierarkin vilket innebär att han mobbas ganska hårt. En dag träffar han Eli ute på bostadsområdets innergård. Eli är en annorlunda flicka, fast i början främst på ett bra sätt tycker Oskar. Med sina känslor för den starka och snälla men mystiska Eli som grund startar Oskar ett uppror mot sina mobbare.

Ungefär samtidigt som Eli dyker upp i Oskars liv inträffar det ett otäckt mord i det näraliggande Vällingby. Snart börjar det även gå illa för a-lagarna i Blackeberg, men vem lyssnar på dessa personer i samhällets utkant med den lokala kineskrogen som samlingsplats? Och vad har Eli egentligen med allt detta att göra?

Boken innehåller pricksäkra beskrivningar av 80-talets Sverige och stadsutvecklingen fram tills dess med förorternas framväxt och stagnation. För att vara en vampyrroman slås jag kanske främst av realismen i boken och det gör de övernaturliga inslagen än kusligare. Ibland kan det kanske gå till överdrift och bli lite väl blodstänkta sidor. Allt som oftast är detta dock en spännande historia sömlöst inbäddad i skickligt utformade kulisser. Det är hög tid att du ger den en chans om du inte gjort det än.

Here's to another lousy millennium

Då var det 2010. Årets, och decenniets, första inlägg. Julen har avlöpt väl. En del mat, mycket umgänge, och lite uppsats. Har inte fått så mycket läst som jag önskat, knappt något alls. Däremot har jag fått en roliga böcker. A gav mig "Surdegsbröd" som lär ha legat under varannan julgran i år. Jag tycker om att baka och surdeg är nästa steg. Av min farbror fick jag "Russinkungen" som Ola redan läst och recenserat här på bloggen. Har fortfarande inte lyckats läsa Englund som jag fick av farbrodern förra året. Av Månpocket har jag fått två rec.ex: "Kunzelmann och Kunzelmann" samt "Tjuvarnas stad." Den senare ser för jävla tråkig ut, men låter ganska bra på baksidan. Vi får se. Slutligen plockade jag upp Marquez "Kärlek i kolerans tid" på mitt vanliga fyndställe, det ska bli mycket intressant att läsa den. Mycket att läsa alltså.

Musikaliskt har 2010 börjat lovande. Både Broken Bells och Yeasayers "Odd blood" är trevliga bekantskaper.

De bästa plattorna 2009 - Repliken

Jag vaskar mina guldkorn i delvis skilda vatten och tror därför inte att jag behövt kämpa lika hårt och bittert som Mårten för att få ihop min lista över de bästa plattorna 2009:

5. Port O'Brien – Threadbare

Indie/folk med inspiration från säsongsarbete i Alaska – ett framgångsrecept om du frågar mig.

4. Skriet - Skriet

Svart men vackert. Synt, gitarr, golvpuka och Olle Ljungströmsk sång från den mörkaste och mest välisolerade av källarlokaler.

3. Bill Callahan – Sometimes I Wish We Were an Eagle

Callahan skalar av och plockar ner tempot. Lägger rösten nära, nära ditt öra. Betraktar naturen, ser livet.

2. Anna Järvinen - Man var bland molnen

Sveriges främsta kvinnliga artist för tillfället har följt upp sin debut med en ny minst lika bra folkpopskiva.

1. M. Ward - Hold Time

Ward plockar pusselbitar från den amerikanska musikhistorien och lyckas samtidigt med att skapa ett helt eget sound på den skiva som snurrat överlägset flest gånger i spelaren i år. Lyckade sidoprojekt i She & Him och Monsters of Folk.

Strax utanför listan:
Taken by Trees, Cats on Fire och Phoenix

God Jul

I eftermiddag åker jag hem till mina föräldrar för ett par dagars välförtjänt jullov. Med mig har jag Vallgrens "Kunzelmann & kunzelmann", samt "Noll noll" som jag tidigare nämnt. Hoppas jag får lite ro att läsa. Vad läser ni i jul? Jag återvänder i mellandagarna. God jul!!

De bästa plattorna 2009

Så var det dags för det årliga ”årets bästa plattor”-inlägget. De bästa plattorna 2007 och 2008 kan ni läsa om här och här. Föregående år har jag listat de tio bästa plattorna men i år får ni nöja er med fem. 2009 var ett nämligen ett dåligt musikår, jag bryr mig inte vem som säger något annat, för jag har inte kunnat hitta tio plattor som jag tycker varit tillräckligt bra eller viktiga för att platsa på den här listan. Det är knappt jag hittat fem..

För de stora indieakterna var 2009 ett mellanår som tillbringades i studion, på turné eller på sofflocket. Och hur man än vänder och vrider på det så lyckades de nya stjärnskotten inte riktigt fylla tomrummet. Here it goes:

05. Handsome Furs – Face control
Face control är med stor sannolikhet inte med på någon annan lista över 2009 års bästa plattor. Att den är med här säger någonting om: 1) musikåret 2009, 2) hur mycket jag tycker om Handsome furs.



04. Girls - Album
Jag var sent på Girls, så sent att jag ännu inte lyckats bilda mig en riktig uppfattning om albumet med det töntiga namnet ”Album.” För mig var Girls årets ”Glasvegas”, dvs ett band som blev hypade i svensk media (typ av Andres Lokko) innan jag gett dem en chans, vilket länge såg ut att betyda att de aldrig skulle få någon. Sedan hörde jag Hellhole Ratrace.



03. The Pains of Being Pure at Heart - The Pains of Being Pure at Heart
Shoegaze-rockarna från NY förtjänar definitivt en plats på den här listan. Men frågan är om de förtjänar en tredjeplats? Förmodligen inte, men nu orkar jag inte möblera om.



02. Yeah Yeah Yeahs – its Blitz!
YYY hoppade något oväntat på synthelektro-tåget. Bortsett från de två inledande discodängorna är its Blitz! en riktigt bra platta, och YYY kommer att fortsätta sitt segertåg så länge Karen O kan fortsätta att vara stenhård och sårbar på en och samma gång.



01. Mumford & Sons – Sigh no more
Årets hands down bästa platta utbrast jag när jag äntligen fått Mumford & Sons fullängdare i min hand (”i min hand” är naturligtvis metaforiskt talat, för vem förutom Ola köper fysiska skivor numera?). Sedan tog jag tillbaka det, men nu har jag ångrat mig igen. Sigh no more ÄR årets platta.



Precis utanför listan: Phoenix, Japandroids, Fruit Bats, och Edward Sharpe and the Magnetic Zeros.

Note to self: låt oss säga att Local Natives tillhör 2010.

Just nu har jag god lust att slänga det här inlägget i papperskorgen, men det tänker jag inte göra.

00-talet summeras på 240 sidor, kan julläsningen vara räddad? Ett eventuellt presenttips?

Fick ett rätt intressant rec.ex idag: ”Noll Noll – decenniet som förändrade världen.” Ärligt talat brukar jag vara sjukt skeptiskt till sådana här saker, det är ofta typiska presentböcker som sällan är något att hänga i granen (eller att lägga under den), men den här antologin av med texter av bland andra Kjäll Häglund, Martin Gelin, och Björn af Kleen känns lagom seriös och faktiskt riktigt läsvärd. Totalt är det femton texter om bland annat 00-talets mat, ekonomi, tv, och litteratur. Nu har jag inte läst den ännu, tänkte få tid med det i jul, men kanske är det en bra present till personen som har allt?

En tidig julklapp till er läsare: "Have another very indie christmas" (ladda ner årets julmixcd)

Här kommer en tidig julklapp från oss på pocketpocketpocket.

Idag är det den 14 december vilket innebär att det är tio dagar kvar till julafton. Från och med idag är det alltså fritt fram att leta fram julmusiken tycker jag. Julmusik är en inte en helt okontroversiell musikgenre. Många hatar julmusik, och upprörs när deras favoritartister klämmer ur sig en jullåt. Själv delade jag denna uppfattning i många år, och är det så konstigt när man bor i ett land som vevar samma kommersiella smörja år ut och år in? Men sen ett par år tillbaka har jag börjat se en viss charm i det hela. (Inte all julmusik, missförstå mig inte nu, majoriteten av den julmusik som säljs handlar inte om musik utan bara om att mjölka konsumenterna på pengar.) Att få till en bra jullåt är inte lätt. Det handlar om att skapa en bra balans mellan att få till den där julstämningen, och att göra det med lagom distans och humor. Ska man säkra och köra en cover på en traditionell jullåt, eller ska man våga sig på att göra något nytt? Att skriva en ny jullåt med ambitionen att fånga den där julkänslan måste vara något av det mest riskabla man kan göra som respekterad artist, och kanske är det därför så många väljer den andra vägen och skriver om julens mörka sidor; fylla, misshandel och ensamhet.

Förra året samlade jag ihop några av mina favoritjullåtar till mixcdn ”Have a very indie Christmas.” A gjorde ett superfint omslag. Jag försökte lägga ut den på bloggen, men misslyckades eftersom jag inte hade någonstans att ladda upp på. Det har jag i år! Därför presenterar jag min andra julmixcd ”Have another very indie christmas:”


01. Candy Cane Children (Merry Christmas From the White Stripes)
02. Christmas In Baghdad - Black Lips
03. Frosty the Snowman – Fiona Apple
04. White Christmas - The Flaming Lips
05. All I Want For Christmas - Yeah Yeah Yeahs
06. I Wish It Was Christmas Today - Julian Casablancas
07. There Are Much Worse Things To Believe In - Stephen Colbert & Elvis Costello
08. Winter Wonderland - Cocteau Twins
09. Christmas Don't Be Late - Rosie Thomas
10. Traveling Salesman’s Young Wife Home Alone On Christmas In Montpelier, VT
- Casiotone For the Painfully Alone
11. Run Away With Me - Jens Lekman
12. The Twelve Days Of Christmas - The Joseph and Mary Chain
13. Joy To The World - Sufjan Stevens
14. Reindeer (Bonus Track) - The Knife

Kort om skivan: Årets mix är mer lekfull och rockig än den förra. ”Inte lika bra”, tycker A. Själv tycker jag att den har en rätt bra balans mellan det rockiga (White Stripes, Black Lips, Yeah Yeah Yeahs), det juliga (Fiona Apple, Rosie Thomas, Sufjan Stevens) och det lekfulla (Stephen Colbert, The Joseph and Mary Chain, The Knife.)

HÄR kan du ladda ner ”Have another very indie christmas”

Skriv gärna en kommentar om du laddar ner den (det gör du väl?!) Filen kommer att ligga uppe under hela december.

Tack till A för det fina omslaget med ”Renkören.”

God jul!

Om listor, Atlantis, och den fortsatta bloggtorkan

Det går segt just nu, och inläggsfrekvensen här på pocketpocketpocket är låg, men det har sina förklaringar. Jag är djupt insyltat i en kandidatuppsats som, ve och fasa, skrivs i grupp. Vi borde dessutom ha varit längre komna i denna energisugare till uppsats, men man är aldrig starkare än sin svagaste länk, och vi har dessvärre flera sådana.

På bokfronten är det inte mycket nytt. Inspirerad av ett besök från medbloggare Ola, som flyttat till Uppsala, gav jag mig på ”Drömmen om Atlantis” av David King. Atlantis är en redogörelse över Uppsala-professorn som på sent 1600-tal framlade, och energiskt drev, tesen att Atlantis i själva verket legat i gamla Uppsala! Det är en fascinerade skildring över en man som uppenbarligen passerat över den hårfina gränsen mellan geni och galenskap, men den är inte vad jag behöver just nu – även om Rudbecks slutledningsförmåga skulle kunna fungera i avskräckande exempel nu i uppsatstider. Imorgon plockar jag en ny bok ur hyllan.

Jag har funderat på att sammanställa någon form av lista över 00-talet. Antingen över litteratur över musik, men hur fan gör man? Enligt vilka kriterier då? Så det lägger jag ner tänker jag. Istället länkar jag till Pitchforks lista över 00-talet bästa plattor.

Jag väntar dock på en bok om 00-talet som någon ska skicka till mig. Vi får se om den dyker upp.

I år satsar jag på att leverera julklappen till er som jag inte kunde leverera förra året. Det blir fint.

Jag läste: Fredrik Sjöberg - Russinkungen

Jag gillar titeln!

Den syftar (givetvis!) på Gustav Eisen (1847-1940) - en daggmaskforskande, russinodlande, konsthistoriskt intresserad nationalparksstiftare som skrivit ett imponerande praktverk över det som han var övertygad om var den heliga graalen. Sjöberg har med egna efterforskningar byggt upp en biografi om denna mångsysslande människa. Här håller det inte med Wikipedia (jag har prövat – Eisen är inte med) utan istället har det handlat om att sitta och gå igenom gamla lådor djupt ner i dammiga bibliotekskällare. Allt för att få ett grepp om denna man - idag bortglömd av de flesta, möjligen med undantag för den begränsade daggmasksforskar-sfären.

Fast det är sällan som Sjöberg hinner speciellt långt i sitt berättande innan det dyker upp något sidospår, grundat på någon av författarens egna upplevelser eller uppfattningar. Dessutom går samlandet som en röd tråd genom både denna bok och de två tidigare verk (Flugfällan och Flyktkonsten) som tillsammans utgör en löst hållen trilogi. Sjöberg är själv förstås en samlare (ursprungligen av blomflugor) och har alltså intresserat sig för varför man samlar. Resultatet har blivit det för detta personlighetsdrag kanske enda naturliga – ett samlande av samlare.

Det här alltså en humoristisk och lättsam biografi med självbiografiska inslag som till viss del handlar om samlare och varför man samlar på saker. Det här är Fredrik Sjöberg.

Två för åtta

Köpte de här två skönheterna för åtta kronor! Det ska bli intressant att se om Marquez håller i novell-format. Att jag betalade fyra kronor för den vackra Penguin-utgåvan av "Cather in the Rye" är nästan brottsligt, inte sant?

We shouldn't have left you. Without a dope beat to step to

Det var ett tag sedan jag sprang på ett band som fick mig att tända på alla cylindrar. Sist var det väl Mumford & Sons. Idag fångade The War on Drugs mitt öra. The War on Drugs är ett rockband från Philadelphia som låter som ett lapptäcke av klassisk rockmusik, från Tom Petty till Bob Dylan. Det är mycket, mycket bra. Videon är rätt charmig den med!

Jag läste: Carl-Johan Vallgren – Dokument rörande spelaren Rubashov

I ett slitet hyresrum i Sankt Petersburg, sekelskiftsnatten 1899, sitter den utblottade spelaren Rubashov och spelar kort med djävulen. Han förlorar, för mot djävulens tur kan ingen vinna. Helvetet är knöfullt, sedan sekler tillbaka, och Rubashov får plikta genom odödlighet. Är odödlighet ett straff jämförbart med helvetet frågar du dig. Betänk då följande rader ur ”Traktat för odödliga”

1) Bliv på en plats. Sök dig till en öde skog eller fuktig grotta, till ett mörkt rum, en dyster källare eller enslig klostercell. Ensam skall du invänta tidernas slut.
2) Kärleken är din första fiende.
3) Vänskapen är din andra fiende.
4) Undvik de levande ty de ska överge dig. Trolösa är de levande. Till mull och stoft skall de varda, till jord och aska. Dina tårar skall fukta deras gravar. …

Rubashov:s liv som odödlig börjar dock med framgång. Han otur vänder, och han blir rik och får barn tillsammans med kvinnan han alltid åtrått. Sen rycks allting ifrån honom i ett slag. Då går det upp för Rubashov vad odödlighet innebär, och han bestämmer sig för att söka upp djävulen för att be om nåd. Sökandet tar honom från första världskrigets skyttegravar till mellankrigstidens Tyskland, och när andra världskriget väl bryter ut sätts han i koncentrationsläger. Där får han den ohyggliga insikten att helvetet inte är en biblisk plats, utan en plats på jorden. Rubashov överlever, självfallet, men han är förändrad och beslutar sig för att undvika människorna och den ondska han upplever att de har inneboende. Det går inget vidare. 1900-talets katastrofer utvecklar sig runt omkring honom och han blir vittne till alltsammans utan att kunna påverka det.


Det är som synes en rätt dyster historia, och ibland blir det nästan lite magstrakt när Vallgren skildrar eländet Rubashov befinner sig mitt i, t.ex. krigets Bosnien. Det är dock en bok med många kvalitéer. Vallgren, som jag inte läst förut, kombinerar ett gott språk med ett rappt berättande som ändå ger en mycket att fundera över. Inte minst kring människans väsen. Dokument rörande spelaren Rubashov är en resa, en exposé, i sekel präglat av så mycket krig, våld och annat elände, att man verkligen kan fundera på om Rubashovs tes om mänsklighetens inneboende ondska inte stämmer, hur mycket vi än vill att det ska vara annorlunda. Om man har lust kan man anklaga Vallgren för att torgföra en rätt mörk människosyn, men det tänker inte jag göra. Vallgren ställer intressanta frågor kring människan och ondskans väsen, men det är upp till läsaren att ta ställning, för turligt nog blir den aldrig moraliserande. Inte ens djävulen – bokens berättarröst – framställs så som han brukar utan blir en intressant figur i Vallgrens händer. Han skildras med en komplexitet vi inte är vana vid, och hans roll i dramat är inte riktigt den man först förväntar sig.

Det bästa betyget man kan ge en bok är nästan om man kan tänka sig att läsa om den, och om författaren tidigare varit okänd för en, är frågan om man är nyfiken

Jonathan Safran Foers kommande roman låter intressant

Jonathan Safran Foer tillhör skaran av författare som jag tycker verkar intressanta, men som jag av någon anledning inte läst - ännu. För nu får jag kanske ett gott skäl. I en intervju i Sydsvenskan berättar Foer om hans kommande roman, och den verkar väldigt intressant. Jag citerar:

"Han berättar om sin nästa bok. Den ska handla om ett samhälle där allas liv samlas in på videoband.

– Historien är lite underlig… Men så fort det saknas några band skickas särskilda poliser ut för att återskapa den saknade informationen.

Det låter som en post-Bush-roman, men den kommer inte att bli politisk, lovar han."

Att den inte kommer att bli politisk är ju synd, men visst låter det spännande!?

The intelligent Womans's Guide to Atomic Radiation

Knäpp titel. Fint omslag.

Mycket innovativa bokstaplar

Nya sätt att stapla och organisera sina böcker på är alltid spännande. Här har vi en kille som verkligen revolutionerar detta nörderi. Jag blir faktiskt sugen på att pröva själv! Mer inspiration hittar du här.




En blåval

Just precis så

Det är inte bara jag som har bloggtorka. Kajsa på den utmärkta bloggen We Tell Ourselves Stories in Order to Live är också drabbad. Jag citerar:

"Ibland tänker jag att det sämsta jag gjort för min så kallade "läslust" ... är att börja "blogga om böcker" och helt plötsligt känna en redovisningsplikt varje gång jag slagit ihop pärmarna till någon halvdålig roman. Varför ska jag blogga om böcker? Jag vet absolut ingenting om litteratur och jag vill hemskt gärna klargöra att jag INTE PÅ NÅGOT SÄTT UTGER MIG FÖR ATT VETA NÅGONTING OM NÅGONTING ÖVERHUVUDTAGET, OCH DEFINITIVT INGENTING OM LITTERATUR."

Just precis så känner jag med. Men jag kommer igen (ni som hängt med ett tag vet att jag tar mig ur mina bloggsvackor) och det gör förhoppningsvis Kajsa med.

Jag läste: Danny Wattin – Ursäkta, men din själ dog nyss

Det är inte otänkbart att du i en nära framtid kommer att kunna välja vilka gener du vill att ditt barn ska ha. Bort med cancergener och stor näsa och in med blåa ögon, stora bröst, intelligens och tävlingsinstinkt! Helt perfekt, eller?

Benjamin Bonkenstein lever i ett samhälle – mycket likt det svenska – där denna teknologi används frekvent. Själv är han ”till hälften replika av död vetenskapsman”, dvs. hans fars gener är Albert Einsteins. Benjamin lever i ett klassamhälle. I storstan lever ”de förbättrade” medan de ”oförbättrade” lever utanför i reservat. Kontakten mellan dessa grupper sker på Zoo, där de förbättrade roar sig med att titta på de fula oförbättrade som uppträder för mat och godis, och genom det faktum att de oförbättrade föder de förbättrades barn, men det ska snart komma att förändras då introduktionen av den ”articifiella livmodern” är nära förutstående. Priset för att bygga ett barn har dock blivit otroligt högt. Det är så dyrt att endast en ytterst liten minoritet har råd att kombinera sina gener och ta fram en individ med unika arvsanlag. De män som inte har råd förblir barnlösa, medan majoriteten av kvinnorna väljer att ”fortplanta sig med något gratis kändisgiveaway som bifogats i tidningen Stars & Jocks julbilaga.” Resultatet av den här utvecklingen är att allt färre vågar satsa på det manliga könet, samtidigt som det springer runt mänger av unga flickor som bär på gener från någon förbättrad tjugohundratalskändis, typ Angelina Jolie.

Jag skulle vilja – och kunna – sitta här och diskutera samhället Wattin målar upp med många hundra ord. Jag skulle kunna skriva om parallellerna, paradoxerna, de traditionella könsrollerna, ytligheten, den bakomliggande ideologin, och så vidare, men då skulle jag spoliera boken för er andra. För det här är en läsvärd historia, inte så mycket för själva historien om Benjamin, men för idéerna den bygger på. Om man ska fortsätta att vara lite krisisk kan man ju peka på att Wattin inte är någon vidare stilist, men att han, likt många andra författare, kompenserar med annat, i det här fallet intressanta idéer.

Själv kan jag inte låta bli att dra paralleller till Atwoods dystopier, och nog känns det som att Wattin låtit sig inspireras av både Tjänarinnans berättelse och ”Oryx & Crake”, men även av Huxleys Brave New World. Det bör dock påpekas att Ursäkta, men din själ dog nyss inte är en dystopi utan främst en satir. Jag har funderat på varför det är så, och om en bok inte kan vara både och, men det är något med tonen och sättet den berättas på. Den är inte tillräckligt allvarstyngd, och tar sig inte på så stort allvar som dystopier tenderar att göra. På gott och ont.

Asterix och Don Quixote

Jag läste en del Asterix som barn, men läste dem följaktligen som ett. Jag förstår nu att det finns mycket i serierna som jag missade då. "Obelix & Co" har t.ex. kallats en "marxistisk grundkurs" och det vill man ju gärna se hur det förhåller sig med. Därför har jag, ehh, laddat ner samtliga album och börjat läsa dem från början. I album nummer två "Asterix in Spain" springer Asterix och Obelix på Don Quixote och Sancho!


“One man scorned and covered with scars still strove with his last ounce of courage to reach the unreachable stars; and the world was better for this.”

Hoppas helgen varit givande!

Jag läste: FRED! 100 röster mot våld och krig

Saam Kapadia och Jeppe Wikström har samlat 100 röster mot våld och krig, presenterade tillsammans med bilder och små faktarutor.

Av texterna fastnar Stig Dagermans dikt samt Kim Phucs lite längre text och livshistoria. Phuc brännskadades svårt av Napalm som barn i Vietnamkriget och har som äldre kommit att arbeta med fredsfrågor. Hon förmedlar en förlåtande inställning och en genuint positiv människosyn. Ibland tycker jag dock att texterna kan kännas lite väl tillrättalagda och förenklande, som t.ex. när Christer Fuglesang rapporterar att man minsann inte kan se några landsgränser från rymden.

Bland bildmaterialet finns en del av de klassiska bilderna, som mannen vid Himmelska fridens torg 1989 och flygplan på väg mot skyskrapa 2001, men även många andra starka bilder som jag inte stött på innan. T.ex. denna:



En livlös och till sista trädet sönderbombad skog i belgiska Flandern 1917 korsas av australiensiska soldater: ditskeppade från andra sidan jordklotet för att kämpa och dö i ett krig som handlade om – ja vad då?

Jag läste: Gabriel Garcia Marquez – Hundra år av ensamhet

Jag brukar prata om de senare årens Pulitzerprisvinnare – tjocka, uppslukande släktkrönikor med inslag av vad som har kallas västerländsk magisk realism. Jag har i min naivitet aldrig funderat var dessa romaner hämtat inspiration ifrån, men nu vet jag.

Hundra år av ensamhet gavs ut redan 1967. Det är en mäktig krönika över släkten Buendia som sträcker sig över hundra år: från den lilla stadens Macondo:s grundande till dess glansdagar och slutligen dess undergång. Persongalleriet är omfångsrikt och inte sällan förvirrande då barnen ärver sina föräldrar eller förfädrars namn (i början av min utgåva finns till och med ett litet släktträd som jag sneglat på upprepade gånger). Barnen ärver andra saker också, inte minst sina föräldrars egenskaper, eller ska jag säga laster och böjelser. På så sätt fortplantar sig familjens olyckor, enligt Ursula; ”kriget, stridstupparna, de lättfärdiga kvinnorna och de huvudlösa företagen” från en generation till nästa. Därför blir till exempel tre generationers Aureliano:s sittandes över en hop efterlämnande pergament innan den siste i släkten Buendia lyckas tyda dem. ”[F]amiljens historia var ett kuggverk av oåterkalleliga upprepningar, ett hjul som skulle ha fortsatt att svänga i evighet om inte axeln med tiden ohjälpligt hade nötts ut.”

Hundra år av ensamhet är en oerhört rik och mångfacetterad historia. Den tål säkert att läsas om flera gånger, och tar upp så många mänskliga företeelser på en gång. Språket och berättarglädjen är så sprudlande att man knappt hinner lägga märke till att det i grunden är en rätt tragisk historia kantad av otaliga dödsfall och sorgliga levnadsöden.

Efter att ha läst Marquez har jag äntligen fått klarhet i vad den något missbrukade termen ´Magisk realism´ egentligen innebär. I Hundra år av ensamhet flyter verklighet och fantasi ihop på helt ett naturligt sätt. Flygande mattor, spöken, profetior, folk som uppstiger bland molnen, en man som förföljs av ett hav av gula fjärilar, är en del av vardagen. Det är långt från den mesiga västerländska magiska realism jag tidigare ställts inför, och när det utförs så här skickligt är det verkligen magiskt.

Det ska bli spännande att fördjupa sig lite i Marquez författarskap framöver. Hundra år av ensamhet är hans mästerverk, det råder det nästan konsensus kring, men Kärlek i Kolerans tid och några andra bör man väl ha läst?

Fantastisk Street Art i det lilla formatet

Street Art handlar ofta om att synas. Banksy gör t.ex. stora målningar på platser där många tittar, men han gör också små grejer på platser där ingen tittar. De är ofta de bästa tycker jag. SLINKACHU har tagit steget med den lilla gatukonsten till en helt ny nivå. Chansen att de upptäcks av någon innan de blir söndertrampade är mycket små - precis som hans verk. Tänk om man mot förmodan skulle få syn på något sådant här. Vilken lycka. Helt fantastiskt!












Läs mer på http://little-people.blogspot.com/ eller köp boken "Little People in the City; The Street Art of Slinkachu."

äsh

På två dagar har jag raderat lika många inlägg som jag börjat på. Det går inte just nu. Har väl inget att säga antar jag. Vi läser lite böcker så länge.

The old switch aru är historia

Bloggen för ratade rec.ex. "The old switch aru" finns inte mer. Totalt blev det tre inlägg över ett antal månader. Ett antal bokbloggar, inklusive mig själv, deltog, eller gjorde det inte. Det var ett experimentellt projekt som aldrig lyfte. Tack ändå ni som ägnade den ett par ögonblicks uppmärksamhet.

Höstens första bokfynd

Aldingtons "Death of a hero" är en roman om första världskriget. Vet inte mycket om den, och köpte den mest pga det fina omslaget. "Road to Wigan Pier" skrev Orwell på 30-talet. Det är en sociologisk skildring av arbetarklassens elände (tror jag) tiden före andra världskriget. Det är nästa lite pinsamt att säga att jag inte läst "Hundra år av ensamhet" tidigare. Jag håller på att göra det nu, och jag är ömsom överväldigad ömsom förvirrad! Återkommer om den vid ett senare tillfälle. På slutet har vi två böcker om Greene. "Resor med moster Agusta" är en rätt bedrövlig titel, men jag hoppas att den kan ha lite samma ton som "Vår man i Havanna" som jag njöt mycket av. Den sista boken har jag ju redan, fast den här utgåvan var mycket finare och dessutom i originalspråk. Totalt kostade dessa fem skönheter mig 35 riksdaler.

Det har varit lite segt här ett tag. Livet, skolan och arbetet har kommit i vägen. Förhoppningsvis blir det lite ljusare efter tentan i nästa vecka. Trevlig helg!

Jag läste också Guy Delisle: Pyongyang – a Journey in North Korea

Den här killen hade jag aldrig fått upp ögonen för om han inte fått lite tid i gammelmedia och SVTs program Kobra.

Guy Delisle är en fransk-kanadensisk animatör. Ett företag han arbetade för sysslade mycket med outsourcing av arbete till länder med billig arbetskraft. Detta tillsammans med att hans fru jobbar för Läkare utan gränser har fört honom till en rad intressanta resmål (Kina, Nordkorea, Burma) som han rapporterat ifrån i seriealbumsform. Från inslaget på TV verkade det som ett nytt album från Israel/Palestina är på gång.

Pyongyang inleds med att Guys ankomst till flygplatsen i Nordkorea. Efter en noggrann kontroll av bagaget blir han, precis som alla andra utvalda som fått tillstånd att besöka landet, tilldelad en blombukett. Han föreslås därefter ett ”frivilligt” besök vid en 22 meter hög bronsstaty av Nordkoreas eviga president Kim-Il Sung (död sedan 1994) för att där lägga blommorna vid hans fötter. Vid det laget har han redan blivit tilldelade sina följeslagare: en guide och en chaufför (senare tillkommer även en översättare). Dessa kommer sällan att lämna hans sida under vistelsen:

Delisle lyckas (av förståeliga skäl) inte tränga in på livet hos den gemene nordkoreanen i sin skildring. Dock får han nog större svängrum än vad som hade varit möjligt för en journalist. Bara hans redogörelse för hur det är att vara gäst i det här landet är alarmerande nog och ger bilden av ett samhälle som genomsyras av propaganda och övervakning av alla, överallt, alltid.

Seriealbums-dokumentären är ett tacksamt format att få lite inblick i ett av världens mest slutna länder. Handlingen kretsar anspråkslöst kring Guys vardagliga bestyr och de politiska vinklingarna behandlas liksom lite i förbifarten. Ett minus blir priset för ett trots allt högst begränsat antal lästimmar. Detta ”läsvärdesproblem” löses dock genom att låna ut Pyongyang. Till exempel till Mårten.

Nobelpriskoden

Nobelpriset i litteratur tycks dela bokbloggarna. En del deltar med liv och lust i spektaklet genom att komma med förhandstips, bevaka ceremonin och springa till närmsta bibliotek eller inventera bokhyllan för att kasta sig över pristagaren. Själv har jag slutat bry mig om Nobelpriset i litteratur. Det är nämligen min uppfattning att priset inte längre sätter litteraturen i första hand. Person och politik tycks gå före.

Vad många vinnare har gemensamt är att de ofta kan betecknas som ”svåra.” Någon skrev att svenska akademin bidrar till att upprätthålla föreställningen om kultur som något elitistiskt, och nog ligger det något i det. Utöver detta så har många vinnare det gemensamt att de på ett eller annat sätt lidigt på grund av sitt författarskap. Så här skriver Sydsvenskan om Müller: ”Efter att ha trakasserats och förföljts av Ceausescuregimen och dess politiska polis … gick Herta Müller och hennes dåvarande man … under I landsflykt i Västtyskland. Hennes böcker hade då förbjudits i Rumänien. ” Känns det igen? Av 2000-talets vinnare så vill jag minnas att Gao Xingjian och Orhan Pamuk drabbats av liknande förföljelse. Det är tre av nio. Kanske missar jag någon? Imre Kertész (som suttit i koncentrationsläger – dock ej för sin litteratur) kanske? Det kanske mest politiska valet är annars Harold Pinter. Den uttalade Bush-kritikern Pinter fick priset just då omvärldens förakt för Bush peakade, och Pinter gjorde ingen besviken då han i sitt tal hudflängde George. Knappast en tillfällighet. Det är fyra av nio, minst. Sedan kan man om man vill lyfta fram de kvinnliga författarnas feministiska ådra, och då blir de ”politiska pristagarna” ännu fler. Nu kommer min poäng. Det är absolut inget fel i att belöna dessa personer som jagats, fängslats, och förtryckts i litteraturens namn, men ändå kämpat vidare, tvärt om. Gör gärna det, men var tydliga med premisserna.

P.S. Eventuellt kan man vända på resonemanget och hävda att svåra omständigheter skapar god litteratur, men det köper jag inte riktigt.

Trevlig helg!

Årets platta!

Jag har skrivit kort om Mumford & Sons tidigare. Nu finns deras fullängdare Sigh no more ute, och det är HANDS DOWN, årets bästa platta!

Uppdatering: Okej, jag erkänner, det kan ha varit så att jag överdrivit en smula i stundens hetta! En av årets bästa - hittills - är nog mer rättvist.

Så var det vår tur…

Magasinet ViLÄSER har i ett par månader utsett månadens bokblogg, och den här gången fick pocketpocketpocket detta ”hedersomnämnande” med följande motivering:

“Det här är en matig blogg där Ola och Mårten skriver initierat och intressant om läsvärda pocketböcker. Omväxlande och inspirerande!”

Jaha. Att det för eller senare skulle bli vår tur var ju rätt väntat. Tidigare utsedda bloggar håller, enligt min mening, rätt skiftande kvalité, så någon vidare kvalitetsstämpel är det väl inte – egentigen.

Själva formuleringen är dock kort och koncist, precis vad jag behöver för att hotta upp beskrivningen på bloggtoppen etc. OM inte du kan komma på en bättre vill säga?

Jag läste: Guy Delisle – Pyongyang – a journey in North Korea

Serieromanen är en trend jag helt har missat. Att jag fick googla ordet ”serieroman” för att förvissa mig om att det betecknar det jag trodde (”en längre tecknad serie i bokform”) är väl ett tydligt tecken på det. Och jag hade nog varit fast i mina tjocka tegelstenar med små bokstäver om inte min sporadiske medbloggare Ola lånat mig ett exemplar av Pyongyang – a journey in North Korea.

Pyongyang är tecknad och berättad av Guy Delisle. Vid millenniumskiftet arbetade Delisle som ”animation supervisor” på uppdrag i Asien när han kläckte idén att teckna ner sina upplevelser. Ur detta föddes serieromanen Shenzhen. Tre år senare skickades han till Nordkorea – världens mest isolerade land – dit allt fler animationsuppdrag tydligen outsourcas i globaliseringens tidsålder. Lite ironiskt, eller hur? Nordkorea är ett land som fascinerar många, mig själv inräknad. I en värld där det finns en guidebok över alla platser och all information går att hitta med ett musklick är det kanske inte så konstigt att vi är så nyfikna på detta eländiga land där så lite information kommer ut.

Den grafiska stilen är relativt enkel, samtidigt som den är detaljerad utan att vara plottrig. Ja, ni ser ju själva.

Pyongyang kan mycket väl vara den bästa ”rapport” från Nordkorea som finns att tillgå idag. Den är skriven med humor, värme och drivs av Delisles nyfikenhet inför det okända som vi alla kan känna igen oss i. Delisle utger sig inte för att vara någon Nordkorea-expert. Visst, en del statistik och fakta slinker in, men huvudsakligen är han en lekman som häpnar inför de ständiga absurdister han ställs inför (jag skulle vilja ta något exempel, men det är omöjligt att välja ett och återberätta det lika bra – läs boken istället!) Ofta håller Delisle sina tankar om vad han ser och hör för sig själv, men ibland kan han inte hålla sig och bemöter propagandan som sköljer över honom. Detta resulterar i att hans Nordkoreanska följeslagare surnar till på ett närmast barnsligt sätt. När inte orden räcker till och rationella argument inte biter förvandlas små och tillsynes obetydliga handlingar till motståndssymboler; som när Delisle dricker en Coca Cola – trots att han aldrig tyckt om drycken.


En fråga båda jag och författaren ställer sig är om Nordkoreanerna ”really believe the bullshit that is being forced down their throats?” Den frågan lyckas Delisle aldrig svara på. ”If they’re not fooled, they never let it on”, och det är inte så konstigt. Kritiska röster, och deras familjer, skickas till arbets- och omskolningsläger. ”Officialy they don’t exist, but everybody know they’re there".

Väldigt läsvärd! Tack för lånet Ola.

Fantastic Mr Fox - trailer nummer två!

Efter den första trailern till "Fantastic Mr Fox" var jag lite skeptisk, men efter att ha sett trailer nummer två har alla tvivel släppt! Det här kommer att bli fantastiskt. Döm själva.

Trevlig helg!

När man skriver om rec.ex ligger de i brevlådan

Ska bli oerhört intressant. Har precis påbörjat en bok, den här ligger definitivt på tur efter det!

Därför bokbloggar jag

A-lo ställer frågan "varför bokblogga egentligen" och det kan man ju verkligen fråga sig. Jag har funderat över det flera gånger, och det här är vad jag kommit fram till.

1) Jag bloggar huvudsakligen för mig själv. Föret till att bokblogga föddes en dag för flera år sedan då jag efter att ha läst ut en bok lekte med tanken att skriva ner mina intryck. Dels för att utveckla mitt läsande, dels för att kunna ta fram dem senare. Det kändes dock rätt fånigt att skriva ner något utan att låta någon läsa det, och här kom tanken på en blogg in i bilden.

2) Bokbloggandet ger mig en anledning att hålla mig uppdaterad och ständigt söka nya författare och böcker. Genom att blogga håller jag igång mitt skrivande, och förhoppningsvis utvecklar jag det lite också. Att blogga tvingar mig att reflektera kring det jag läser på ett sätt jag kanske inte skulle ha gjort annars.

3) Jag hoppas att mitt bloggande på något sätt kan påverka folks läsning, om än i mikroskopisk skala, gällade vad de läser, och inte läser. Denna naiva föreställning tror jag inte längre på.

4) Det finns en social dimension i det hela, en "bokbloggsgemenskap", som är rätt trevlig och värd att hålla fast vid.

Jag har också kommit fram till följande:

5) Jag bloggar inte av ekonomiska skäl. Det finns inga pengar i det här, och de rec.ex. jag fått är inte många sett på åren jag bloggat eller orden jag skrivit.

6) Jag bloggar inte för att få uppmärksamhet och/eller smicker. Jag har bloggat sedan 2007 och de uppmuntrande kommenterar jag fått under dessa år kan räknas på ena handen tror jag. Uppmärksamheten, hur man än räknar den, är näst intill obefintilig.

Sommarens bokfynd (2/2)

Köpte de här tre skönheterna på ett antikvariat för en relativt billig peng. Egentligen var jag mest intresserad av Island, men det kändes synd att bryta upp dem. Island är Huxleys utopiska motsvarighet till dystopin Brave New World. Det ska bli oerhört spännande att läsa den, och jag måste förstås läsa om Brave New World för att kunna jämföra dem på ett bra sätt. De övriga två titlarna har jag knappt hört talas om, någon som läst?

I väntan på 'Year of the flood'

"Across the clearing to the south comes a rabbit hopping, listening, pausing to nibble at the grass with its gigantic teeth. It glows in the dusk, a greenish glow filched from the iridicytes of deepsea jellyfish in some long-ago experiment. In the half-light the rabbit looks soft and almost translucent, like a piece of Turkish delight; as if you could suck off its fur like sugar. Even in Snowman's boyhood there were luminous green rabbits, though, they weren't this big and they had'nt slipped their cages and bred with the wild population, and become nuisance."

Ur Margaret Atwood:s Oryx & Crake

Högre pocketpriser hos nätbokhandlarna, vad medför det?

Nyligen gjorde jag en rätt chockerande upptäckt som knappt lär ha undgått någon vid det här laget: de stora nätbutikerna har höjt sina pocketpriser från 39 kr enda upp till 49 kr. I kronor är det inte så farligt, men rent procentuellt är ökningen stor. Det kan ju naturligtvis vara så att inköpspriserna höjts. Enligt DN backade både Bonniers och Norsteds omsättning i fjol, och högre priser kan vara ett svar på detta.

Ytterligare en konsekvens av den minskande omsättnigen är att allt färre böcker översätts, enligt Kjell Bohlind på Förläggareföreningen.

Vad innebär det här för oss kosumenter? En tung anledning till att jag överhuvudtaget köper översatta romaner har alltid varit priset (jag inser naturligtvis att det finns fler skäl till att folk köper översatta romaner). 39 kr är billigt, så billigt att jag kan stå ut med att en svensk pocket kommer ljusår efter en engelskspråkig pocket. Men nu när priserna börjar närma sig varandra försvinner denna fördel. 49 kr är inte så långt från 79 kr, vilket är vad en Pengiun-pocket kostar hos de svenska näthandlarna. Då får man dessutom ett bättre omslag (i 9 fall av 10), originalspråk, samt kan läsa boken cirka 12 månader innan den svenska pocketen kommer ut. Jag tror att allt fler kommer att börja resonera så här. Försäljningen av översatta romaner kommer att minska, vilket leder till mindre utbud, vilket ytterligare förstärker trenden. De svenska bokförlagen har skutit sig i foten, tror jag.

Jag läste: Joseph O’Connor – Guvernörens hustru

Det var ett par år sedan jag läste Joseph O’Connors Havets stjärna, en bok som ligger i topp över mina främsta läsupplevelser någonsin (åtminstone minns jag det så nu). ”Havets stjärna" är ett fartyg som skeppar utfattiga Irländare till New York. Den boken slutar när fartyget kommer fram. Guvernörens hustru, som är en slags fristående uppföljning, tar vid drygt tjugo år senare, omkring 1865 – året då det amerikanska inbördeskriget avslutades.

Boken kretsar kring ett antal karaktärer vars liv vävs samman på det sätt det bara görs i böcker. I centrum står James O’Keeffe, en beryktad irländsk frihetskämpe som dömts till döden, benådats i sista sekund, förvisas till straffkolonin Australien, från vilken han rymt till Amerika där han skaffat sig en förmögen hustru från New York och deltagit på nordstaternas sida i inbördeskriget. Men allt det är historia, och när boken tar sin början är han ”ställföreträdande guvernör” för ”Mountain Territory” – ”ett land av renegater och rymlingar”, ett land där ”en tandborste skulle väcka samma uppmärksamhet som en brinnande buske bland israelerna.” Han har blivit äldre, tjockare, och han är inte längre omgiven av sina egna, Irländarna, utan av före detta sydstatare som baktalar, hånar och motarbetar honom. Och inte minst så har demonerna från hans förflutna hunnit ikapp honom. Efter ett ångerfullt brev lyckas han få sin fru, vilken han inte levt tillsammans med på många år att komma ner för att bo tillsammans med honom. De återupptar genast sin stormiga och konfliktfyllda relation, som inte blir bättre av att O’Keeffe tar hem en mycket märklig och till synes stum pojke som han funnit ensam och övergiven. Samtidigt, i en annan del av landet, befinner sig en ung flicka på en lång vandring och ett närmast hopplöst uppdrag; att finna sin lillebror som försvann i kriget.

För oss som älskar rika berättelser, gärna med historik anknytning, blir det knappt mycket bättre än det här. O’Connor är en skicklig berättare på alla sätt. Han kan konsten att stegvis bygga upp sina karaktärer, och bjuda på några pusselbitar än här än där, utan att man känner att man hålls på sträckbänken. Men framför allt så är han nästan oöverträffad i att variera berättarformerna. I ”Guvernörens hustru” använder han dagböcker, dikter, tidningsannonser, intervjuer, sånger, brev, med mera. Faran med sådant här är ju att det kan kännas krystat och konstruerat, men den fällan går O’Connor inte i. Han lyckas precis med det han vill åstadkomma; att skapa en känsla av att någon samlat ihop allt tillgängligt material och satt ihop en berättelse av det. Han gör det så bra att jag nästan har svårt att acceptera att allt är uppdiktat.

Om man tvunget ska vara lite kritisk så finns det alltid något litet att hacka på. Omslag och titel till exempel (hur blev originaltiteln ”Redemtion Falls” ”Guvernörens hustru”?) Man kan också kommentera översättningen. Inte för att Inger Johansson gjort ett dåligt jobb, utan för att dikter, sånger och sydstatsslang inte går att översätta. Som tur är har man haft det goda omdömet att behålla en del i originalspråk vid sidan om det översatta.

Det finns en sak till jag skulle vilja gnälla över, och det är det faktum att boken tar slut, för jag skulle antagligen kunna läsa i all oändlighet om O’Connor tillät mig.