We shouldn't have left you. Without a dope beat to step to

Det var ett tag sedan jag sprang på ett band som fick mig att tända på alla cylindrar. Sist var det väl Mumford & Sons. Idag fångade The War on Drugs mitt öra. The War on Drugs är ett rockband från Philadelphia som låter som ett lapptäcke av klassisk rockmusik, från Tom Petty till Bob Dylan. Det är mycket, mycket bra. Videon är rätt charmig den med!

Jag läste: Carl-Johan Vallgren – Dokument rörande spelaren Rubashov

I ett slitet hyresrum i Sankt Petersburg, sekelskiftsnatten 1899, sitter den utblottade spelaren Rubashov och spelar kort med djävulen. Han förlorar, för mot djävulens tur kan ingen vinna. Helvetet är knöfullt, sedan sekler tillbaka, och Rubashov får plikta genom odödlighet. Är odödlighet ett straff jämförbart med helvetet frågar du dig. Betänk då följande rader ur ”Traktat för odödliga”

1) Bliv på en plats. Sök dig till en öde skog eller fuktig grotta, till ett mörkt rum, en dyster källare eller enslig klostercell. Ensam skall du invänta tidernas slut.
2) Kärleken är din första fiende.
3) Vänskapen är din andra fiende.
4) Undvik de levande ty de ska överge dig. Trolösa är de levande. Till mull och stoft skall de varda, till jord och aska. Dina tårar skall fukta deras gravar. …

Rubashov:s liv som odödlig börjar dock med framgång. Han otur vänder, och han blir rik och får barn tillsammans med kvinnan han alltid åtrått. Sen rycks allting ifrån honom i ett slag. Då går det upp för Rubashov vad odödlighet innebär, och han bestämmer sig för att söka upp djävulen för att be om nåd. Sökandet tar honom från första världskrigets skyttegravar till mellankrigstidens Tyskland, och när andra världskriget väl bryter ut sätts han i koncentrationsläger. Där får han den ohyggliga insikten att helvetet inte är en biblisk plats, utan en plats på jorden. Rubashov överlever, självfallet, men han är förändrad och beslutar sig för att undvika människorna och den ondska han upplever att de har inneboende. Det går inget vidare. 1900-talets katastrofer utvecklar sig runt omkring honom och han blir vittne till alltsammans utan att kunna påverka det.


Det är som synes en rätt dyster historia, och ibland blir det nästan lite magstrakt när Vallgren skildrar eländet Rubashov befinner sig mitt i, t.ex. krigets Bosnien. Det är dock en bok med många kvalitéer. Vallgren, som jag inte läst förut, kombinerar ett gott språk med ett rappt berättande som ändå ger en mycket att fundera över. Inte minst kring människans väsen. Dokument rörande spelaren Rubashov är en resa, en exposé, i sekel präglat av så mycket krig, våld och annat elände, att man verkligen kan fundera på om Rubashovs tes om mänsklighetens inneboende ondska inte stämmer, hur mycket vi än vill att det ska vara annorlunda. Om man har lust kan man anklaga Vallgren för att torgföra en rätt mörk människosyn, men det tänker inte jag göra. Vallgren ställer intressanta frågor kring människan och ondskans väsen, men det är upp till läsaren att ta ställning, för turligt nog blir den aldrig moraliserande. Inte ens djävulen – bokens berättarröst – framställs så som han brukar utan blir en intressant figur i Vallgrens händer. Han skildras med en komplexitet vi inte är vana vid, och hans roll i dramat är inte riktigt den man först förväntar sig.

Det bästa betyget man kan ge en bok är nästan om man kan tänka sig att läsa om den, och om författaren tidigare varit okänd för en, är frågan om man är nyfiken

Jonathan Safran Foers kommande roman låter intressant

Jonathan Safran Foer tillhör skaran av författare som jag tycker verkar intressanta, men som jag av någon anledning inte läst - ännu. För nu får jag kanske ett gott skäl. I en intervju i Sydsvenskan berättar Foer om hans kommande roman, och den verkar väldigt intressant. Jag citerar:

"Han berättar om sin nästa bok. Den ska handla om ett samhälle där allas liv samlas in på videoband.

– Historien är lite underlig… Men så fort det saknas några band skickas särskilda poliser ut för att återskapa den saknade informationen.

Det låter som en post-Bush-roman, men den kommer inte att bli politisk, lovar han."

Att den inte kommer att bli politisk är ju synd, men visst låter det spännande!?

The intelligent Womans's Guide to Atomic Radiation

Knäpp titel. Fint omslag.

Mycket innovativa bokstaplar

Nya sätt att stapla och organisera sina böcker på är alltid spännande. Här har vi en kille som verkligen revolutionerar detta nörderi. Jag blir faktiskt sugen på att pröva själv! Mer inspiration hittar du här.




En blåval

Just precis så

Det är inte bara jag som har bloggtorka. Kajsa på den utmärkta bloggen We Tell Ourselves Stories in Order to Live är också drabbad. Jag citerar:

"Ibland tänker jag att det sämsta jag gjort för min så kallade "läslust" ... är att börja "blogga om böcker" och helt plötsligt känna en redovisningsplikt varje gång jag slagit ihop pärmarna till någon halvdålig roman. Varför ska jag blogga om böcker? Jag vet absolut ingenting om litteratur och jag vill hemskt gärna klargöra att jag INTE PÅ NÅGOT SÄTT UTGER MIG FÖR ATT VETA NÅGONTING OM NÅGONTING ÖVERHUVUDTAGET, OCH DEFINITIVT INGENTING OM LITTERATUR."

Just precis så känner jag med. Men jag kommer igen (ni som hängt med ett tag vet att jag tar mig ur mina bloggsvackor) och det gör förhoppningsvis Kajsa med.

Jag läste: Danny Wattin – Ursäkta, men din själ dog nyss

Det är inte otänkbart att du i en nära framtid kommer att kunna välja vilka gener du vill att ditt barn ska ha. Bort med cancergener och stor näsa och in med blåa ögon, stora bröst, intelligens och tävlingsinstinkt! Helt perfekt, eller?

Benjamin Bonkenstein lever i ett samhälle – mycket likt det svenska – där denna teknologi används frekvent. Själv är han ”till hälften replika av död vetenskapsman”, dvs. hans fars gener är Albert Einsteins. Benjamin lever i ett klassamhälle. I storstan lever ”de förbättrade” medan de ”oförbättrade” lever utanför i reservat. Kontakten mellan dessa grupper sker på Zoo, där de förbättrade roar sig med att titta på de fula oförbättrade som uppträder för mat och godis, och genom det faktum att de oförbättrade föder de förbättrades barn, men det ska snart komma att förändras då introduktionen av den ”articifiella livmodern” är nära förutstående. Priset för att bygga ett barn har dock blivit otroligt högt. Det är så dyrt att endast en ytterst liten minoritet har råd att kombinera sina gener och ta fram en individ med unika arvsanlag. De män som inte har råd förblir barnlösa, medan majoriteten av kvinnorna väljer att ”fortplanta sig med något gratis kändisgiveaway som bifogats i tidningen Stars & Jocks julbilaga.” Resultatet av den här utvecklingen är att allt färre vågar satsa på det manliga könet, samtidigt som det springer runt mänger av unga flickor som bär på gener från någon förbättrad tjugohundratalskändis, typ Angelina Jolie.

Jag skulle vilja – och kunna – sitta här och diskutera samhället Wattin målar upp med många hundra ord. Jag skulle kunna skriva om parallellerna, paradoxerna, de traditionella könsrollerna, ytligheten, den bakomliggande ideologin, och så vidare, men då skulle jag spoliera boken för er andra. För det här är en läsvärd historia, inte så mycket för själva historien om Benjamin, men för idéerna den bygger på. Om man ska fortsätta att vara lite krisisk kan man ju peka på att Wattin inte är någon vidare stilist, men att han, likt många andra författare, kompenserar med annat, i det här fallet intressanta idéer.

Själv kan jag inte låta bli att dra paralleller till Atwoods dystopier, och nog känns det som att Wattin låtit sig inspireras av både Tjänarinnans berättelse och ”Oryx & Crake”, men även av Huxleys Brave New World. Det bör dock påpekas att Ursäkta, men din själ dog nyss inte är en dystopi utan främst en satir. Jag har funderat på varför det är så, och om en bok inte kan vara både och, men det är något med tonen och sättet den berättas på. Den är inte tillräckligt allvarstyngd, och tar sig inte på så stort allvar som dystopier tenderar att göra. På gott och ont.

Asterix och Don Quixote

Jag läste en del Asterix som barn, men läste dem följaktligen som ett. Jag förstår nu att det finns mycket i serierna som jag missade då. "Obelix & Co" har t.ex. kallats en "marxistisk grundkurs" och det vill man ju gärna se hur det förhåller sig med. Därför har jag, ehh, laddat ner samtliga album och börjat läsa dem från början. I album nummer två "Asterix in Spain" springer Asterix och Obelix på Don Quixote och Sancho!


“One man scorned and covered with scars still strove with his last ounce of courage to reach the unreachable stars; and the world was better for this.”

Hoppas helgen varit givande!

Jag läste: FRED! 100 röster mot våld och krig

Saam Kapadia och Jeppe Wikström har samlat 100 röster mot våld och krig, presenterade tillsammans med bilder och små faktarutor.

Av texterna fastnar Stig Dagermans dikt samt Kim Phucs lite längre text och livshistoria. Phuc brännskadades svårt av Napalm som barn i Vietnamkriget och har som äldre kommit att arbeta med fredsfrågor. Hon förmedlar en förlåtande inställning och en genuint positiv människosyn. Ibland tycker jag dock att texterna kan kännas lite väl tillrättalagda och förenklande, som t.ex. när Christer Fuglesang rapporterar att man minsann inte kan se några landsgränser från rymden.

Bland bildmaterialet finns en del av de klassiska bilderna, som mannen vid Himmelska fridens torg 1989 och flygplan på väg mot skyskrapa 2001, men även många andra starka bilder som jag inte stött på innan. T.ex. denna:



En livlös och till sista trädet sönderbombad skog i belgiska Flandern 1917 korsas av australiensiska soldater: ditskeppade från andra sidan jordklotet för att kämpa och dö i ett krig som handlade om – ja vad då?

Jag läste: Gabriel Garcia Marquez – Hundra år av ensamhet

Jag brukar prata om de senare årens Pulitzerprisvinnare – tjocka, uppslukande släktkrönikor med inslag av vad som har kallas västerländsk magisk realism. Jag har i min naivitet aldrig funderat var dessa romaner hämtat inspiration ifrån, men nu vet jag.

Hundra år av ensamhet gavs ut redan 1967. Det är en mäktig krönika över släkten Buendia som sträcker sig över hundra år: från den lilla stadens Macondo:s grundande till dess glansdagar och slutligen dess undergång. Persongalleriet är omfångsrikt och inte sällan förvirrande då barnen ärver sina föräldrar eller förfädrars namn (i början av min utgåva finns till och med ett litet släktträd som jag sneglat på upprepade gånger). Barnen ärver andra saker också, inte minst sina föräldrars egenskaper, eller ska jag säga laster och böjelser. På så sätt fortplantar sig familjens olyckor, enligt Ursula; ”kriget, stridstupparna, de lättfärdiga kvinnorna och de huvudlösa företagen” från en generation till nästa. Därför blir till exempel tre generationers Aureliano:s sittandes över en hop efterlämnande pergament innan den siste i släkten Buendia lyckas tyda dem. ”[F]amiljens historia var ett kuggverk av oåterkalleliga upprepningar, ett hjul som skulle ha fortsatt att svänga i evighet om inte axeln med tiden ohjälpligt hade nötts ut.”

Hundra år av ensamhet är en oerhört rik och mångfacetterad historia. Den tål säkert att läsas om flera gånger, och tar upp så många mänskliga företeelser på en gång. Språket och berättarglädjen är så sprudlande att man knappt hinner lägga märke till att det i grunden är en rätt tragisk historia kantad av otaliga dödsfall och sorgliga levnadsöden.

Efter att ha läst Marquez har jag äntligen fått klarhet i vad den något missbrukade termen ´Magisk realism´ egentligen innebär. I Hundra år av ensamhet flyter verklighet och fantasi ihop på helt ett naturligt sätt. Flygande mattor, spöken, profetior, folk som uppstiger bland molnen, en man som förföljs av ett hav av gula fjärilar, är en del av vardagen. Det är långt från den mesiga västerländska magiska realism jag tidigare ställts inför, och när det utförs så här skickligt är det verkligen magiskt.

Det ska bli spännande att fördjupa sig lite i Marquez författarskap framöver. Hundra år av ensamhet är hans mästerverk, det råder det nästan konsensus kring, men Kärlek i Kolerans tid och några andra bör man väl ha läst?

Fantastisk Street Art i det lilla formatet

Street Art handlar ofta om att synas. Banksy gör t.ex. stora målningar på platser där många tittar, men han gör också små grejer på platser där ingen tittar. De är ofta de bästa tycker jag. SLINKACHU har tagit steget med den lilla gatukonsten till en helt ny nivå. Chansen att de upptäcks av någon innan de blir söndertrampade är mycket små - precis som hans verk. Tänk om man mot förmodan skulle få syn på något sådant här. Vilken lycka. Helt fantastiskt!












Läs mer på http://little-people.blogspot.com/ eller köp boken "Little People in the City; The Street Art of Slinkachu."

äsh

På två dagar har jag raderat lika många inlägg som jag börjat på. Det går inte just nu. Har väl inget att säga antar jag. Vi läser lite böcker så länge.

The old switch aru är historia

Bloggen för ratade rec.ex. "The old switch aru" finns inte mer. Totalt blev det tre inlägg över ett antal månader. Ett antal bokbloggar, inklusive mig själv, deltog, eller gjorde det inte. Det var ett experimentellt projekt som aldrig lyfte. Tack ändå ni som ägnade den ett par ögonblicks uppmärksamhet.

Höstens första bokfynd

Aldingtons "Death of a hero" är en roman om första världskriget. Vet inte mycket om den, och köpte den mest pga det fina omslaget. "Road to Wigan Pier" skrev Orwell på 30-talet. Det är en sociologisk skildring av arbetarklassens elände (tror jag) tiden före andra världskriget. Det är nästa lite pinsamt att säga att jag inte läst "Hundra år av ensamhet" tidigare. Jag håller på att göra det nu, och jag är ömsom överväldigad ömsom förvirrad! Återkommer om den vid ett senare tillfälle. På slutet har vi två böcker om Greene. "Resor med moster Agusta" är en rätt bedrövlig titel, men jag hoppas att den kan ha lite samma ton som "Vår man i Havanna" som jag njöt mycket av. Den sista boken har jag ju redan, fast den här utgåvan var mycket finare och dessutom i originalspråk. Totalt kostade dessa fem skönheter mig 35 riksdaler.

Det har varit lite segt här ett tag. Livet, skolan och arbetet har kommit i vägen. Förhoppningsvis blir det lite ljusare efter tentan i nästa vecka. Trevlig helg!

Jag läste också Guy Delisle: Pyongyang – a Journey in North Korea

Den här killen hade jag aldrig fått upp ögonen för om han inte fått lite tid i gammelmedia och SVTs program Kobra.

Guy Delisle är en fransk-kanadensisk animatör. Ett företag han arbetade för sysslade mycket med outsourcing av arbete till länder med billig arbetskraft. Detta tillsammans med att hans fru jobbar för Läkare utan gränser har fört honom till en rad intressanta resmål (Kina, Nordkorea, Burma) som han rapporterat ifrån i seriealbumsform. Från inslaget på TV verkade det som ett nytt album från Israel/Palestina är på gång.

Pyongyang inleds med att Guys ankomst till flygplatsen i Nordkorea. Efter en noggrann kontroll av bagaget blir han, precis som alla andra utvalda som fått tillstånd att besöka landet, tilldelad en blombukett. Han föreslås därefter ett ”frivilligt” besök vid en 22 meter hög bronsstaty av Nordkoreas eviga president Kim-Il Sung (död sedan 1994) för att där lägga blommorna vid hans fötter. Vid det laget har han redan blivit tilldelade sina följeslagare: en guide och en chaufför (senare tillkommer även en översättare). Dessa kommer sällan att lämna hans sida under vistelsen:

Delisle lyckas (av förståeliga skäl) inte tränga in på livet hos den gemene nordkoreanen i sin skildring. Dock får han nog större svängrum än vad som hade varit möjligt för en journalist. Bara hans redogörelse för hur det är att vara gäst i det här landet är alarmerande nog och ger bilden av ett samhälle som genomsyras av propaganda och övervakning av alla, överallt, alltid.

Seriealbums-dokumentären är ett tacksamt format att få lite inblick i ett av världens mest slutna länder. Handlingen kretsar anspråkslöst kring Guys vardagliga bestyr och de politiska vinklingarna behandlas liksom lite i förbifarten. Ett minus blir priset för ett trots allt högst begränsat antal lästimmar. Detta ”läsvärdesproblem” löses dock genom att låna ut Pyongyang. Till exempel till Mårten.

Nobelpriskoden

Nobelpriset i litteratur tycks dela bokbloggarna. En del deltar med liv och lust i spektaklet genom att komma med förhandstips, bevaka ceremonin och springa till närmsta bibliotek eller inventera bokhyllan för att kasta sig över pristagaren. Själv har jag slutat bry mig om Nobelpriset i litteratur. Det är nämligen min uppfattning att priset inte längre sätter litteraturen i första hand. Person och politik tycks gå före.

Vad många vinnare har gemensamt är att de ofta kan betecknas som ”svåra.” Någon skrev att svenska akademin bidrar till att upprätthålla föreställningen om kultur som något elitistiskt, och nog ligger det något i det. Utöver detta så har många vinnare det gemensamt att de på ett eller annat sätt lidigt på grund av sitt författarskap. Så här skriver Sydsvenskan om Müller: ”Efter att ha trakasserats och förföljts av Ceausescuregimen och dess politiska polis … gick Herta Müller och hennes dåvarande man … under I landsflykt i Västtyskland. Hennes böcker hade då förbjudits i Rumänien. ” Känns det igen? Av 2000-talets vinnare så vill jag minnas att Gao Xingjian och Orhan Pamuk drabbats av liknande förföljelse. Det är tre av nio. Kanske missar jag någon? Imre Kertész (som suttit i koncentrationsläger – dock ej för sin litteratur) kanske? Det kanske mest politiska valet är annars Harold Pinter. Den uttalade Bush-kritikern Pinter fick priset just då omvärldens förakt för Bush peakade, och Pinter gjorde ingen besviken då han i sitt tal hudflängde George. Knappast en tillfällighet. Det är fyra av nio, minst. Sedan kan man om man vill lyfta fram de kvinnliga författarnas feministiska ådra, och då blir de ”politiska pristagarna” ännu fler. Nu kommer min poäng. Det är absolut inget fel i att belöna dessa personer som jagats, fängslats, och förtryckts i litteraturens namn, men ändå kämpat vidare, tvärt om. Gör gärna det, men var tydliga med premisserna.

P.S. Eventuellt kan man vända på resonemanget och hävda att svåra omständigheter skapar god litteratur, men det köper jag inte riktigt.

Trevlig helg!

Årets platta!

Jag har skrivit kort om Mumford & Sons tidigare. Nu finns deras fullängdare Sigh no more ute, och det är HANDS DOWN, årets bästa platta!

Uppdatering: Okej, jag erkänner, det kan ha varit så att jag överdrivit en smula i stundens hetta! En av årets bästa - hittills - är nog mer rättvist.

Så var det vår tur…

Magasinet ViLÄSER har i ett par månader utsett månadens bokblogg, och den här gången fick pocketpocketpocket detta ”hedersomnämnande” med följande motivering:

“Det här är en matig blogg där Ola och Mårten skriver initierat och intressant om läsvärda pocketböcker. Omväxlande och inspirerande!”

Jaha. Att det för eller senare skulle bli vår tur var ju rätt väntat. Tidigare utsedda bloggar håller, enligt min mening, rätt skiftande kvalité, så någon vidare kvalitetsstämpel är det väl inte – egentigen.

Själva formuleringen är dock kort och koncist, precis vad jag behöver för att hotta upp beskrivningen på bloggtoppen etc. OM inte du kan komma på en bättre vill säga?

Jag läste: Guy Delisle – Pyongyang – a journey in North Korea

Serieromanen är en trend jag helt har missat. Att jag fick googla ordet ”serieroman” för att förvissa mig om att det betecknar det jag trodde (”en längre tecknad serie i bokform”) är väl ett tydligt tecken på det. Och jag hade nog varit fast i mina tjocka tegelstenar med små bokstäver om inte min sporadiske medbloggare Ola lånat mig ett exemplar av Pyongyang – a journey in North Korea.

Pyongyang är tecknad och berättad av Guy Delisle. Vid millenniumskiftet arbetade Delisle som ”animation supervisor” på uppdrag i Asien när han kläckte idén att teckna ner sina upplevelser. Ur detta föddes serieromanen Shenzhen. Tre år senare skickades han till Nordkorea – världens mest isolerade land – dit allt fler animationsuppdrag tydligen outsourcas i globaliseringens tidsålder. Lite ironiskt, eller hur? Nordkorea är ett land som fascinerar många, mig själv inräknad. I en värld där det finns en guidebok över alla platser och all information går att hitta med ett musklick är det kanske inte så konstigt att vi är så nyfikna på detta eländiga land där så lite information kommer ut.

Den grafiska stilen är relativt enkel, samtidigt som den är detaljerad utan att vara plottrig. Ja, ni ser ju själva.

Pyongyang kan mycket väl vara den bästa ”rapport” från Nordkorea som finns att tillgå idag. Den är skriven med humor, värme och drivs av Delisles nyfikenhet inför det okända som vi alla kan känna igen oss i. Delisle utger sig inte för att vara någon Nordkorea-expert. Visst, en del statistik och fakta slinker in, men huvudsakligen är han en lekman som häpnar inför de ständiga absurdister han ställs inför (jag skulle vilja ta något exempel, men det är omöjligt att välja ett och återberätta det lika bra – läs boken istället!) Ofta håller Delisle sina tankar om vad han ser och hör för sig själv, men ibland kan han inte hålla sig och bemöter propagandan som sköljer över honom. Detta resulterar i att hans Nordkoreanska följeslagare surnar till på ett närmast barnsligt sätt. När inte orden räcker till och rationella argument inte biter förvandlas små och tillsynes obetydliga handlingar till motståndssymboler; som när Delisle dricker en Coca Cola – trots att han aldrig tyckt om drycken.


En fråga båda jag och författaren ställer sig är om Nordkoreanerna ”really believe the bullshit that is being forced down their throats?” Den frågan lyckas Delisle aldrig svara på. ”If they’re not fooled, they never let it on”, och det är inte så konstigt. Kritiska röster, och deras familjer, skickas till arbets- och omskolningsläger. ”Officialy they don’t exist, but everybody know they’re there".

Väldigt läsvärd! Tack för lånet Ola.

Fantastic Mr Fox - trailer nummer två!

Efter den första trailern till "Fantastic Mr Fox" var jag lite skeptisk, men efter att ha sett trailer nummer två har alla tvivel släppt! Det här kommer att bli fantastiskt. Döm själva.

Trevlig helg!

När man skriver om rec.ex ligger de i brevlådan

Ska bli oerhört intressant. Har precis påbörjat en bok, den här ligger definitivt på tur efter det!

Därför bokbloggar jag

A-lo ställer frågan "varför bokblogga egentligen" och det kan man ju verkligen fråga sig. Jag har funderat över det flera gånger, och det här är vad jag kommit fram till.

1) Jag bloggar huvudsakligen för mig själv. Föret till att bokblogga föddes en dag för flera år sedan då jag efter att ha läst ut en bok lekte med tanken att skriva ner mina intryck. Dels för att utveckla mitt läsande, dels för att kunna ta fram dem senare. Det kändes dock rätt fånigt att skriva ner något utan att låta någon läsa det, och här kom tanken på en blogg in i bilden.

2) Bokbloggandet ger mig en anledning att hålla mig uppdaterad och ständigt söka nya författare och böcker. Genom att blogga håller jag igång mitt skrivande, och förhoppningsvis utvecklar jag det lite också. Att blogga tvingar mig att reflektera kring det jag läser på ett sätt jag kanske inte skulle ha gjort annars.

3) Jag hoppas att mitt bloggande på något sätt kan påverka folks läsning, om än i mikroskopisk skala, gällade vad de läser, och inte läser. Denna naiva föreställning tror jag inte längre på.

4) Det finns en social dimension i det hela, en "bokbloggsgemenskap", som är rätt trevlig och värd att hålla fast vid.

Jag har också kommit fram till följande:

5) Jag bloggar inte av ekonomiska skäl. Det finns inga pengar i det här, och de rec.ex. jag fått är inte många sett på åren jag bloggat eller orden jag skrivit.

6) Jag bloggar inte för att få uppmärksamhet och/eller smicker. Jag har bloggat sedan 2007 och de uppmuntrande kommenterar jag fått under dessa år kan räknas på ena handen tror jag. Uppmärksamheten, hur man än räknar den, är näst intill obefintilig.

Sommarens bokfynd (2/2)

Köpte de här tre skönheterna på ett antikvariat för en relativt billig peng. Egentligen var jag mest intresserad av Island, men det kändes synd att bryta upp dem. Island är Huxleys utopiska motsvarighet till dystopin Brave New World. Det ska bli oerhört spännande att läsa den, och jag måste förstås läsa om Brave New World för att kunna jämföra dem på ett bra sätt. De övriga två titlarna har jag knappt hört talas om, någon som läst?

I väntan på 'Year of the flood'

"Across the clearing to the south comes a rabbit hopping, listening, pausing to nibble at the grass with its gigantic teeth. It glows in the dusk, a greenish glow filched from the iridicytes of deepsea jellyfish in some long-ago experiment. In the half-light the rabbit looks soft and almost translucent, like a piece of Turkish delight; as if you could suck off its fur like sugar. Even in Snowman's boyhood there were luminous green rabbits, though, they weren't this big and they had'nt slipped their cages and bred with the wild population, and become nuisance."

Ur Margaret Atwood:s Oryx & Crake

Högre pocketpriser hos nätbokhandlarna, vad medför det?

Nyligen gjorde jag en rätt chockerande upptäckt som knappt lär ha undgått någon vid det här laget: de stora nätbutikerna har höjt sina pocketpriser från 39 kr enda upp till 49 kr. I kronor är det inte så farligt, men rent procentuellt är ökningen stor. Det kan ju naturligtvis vara så att inköpspriserna höjts. Enligt DN backade både Bonniers och Norsteds omsättning i fjol, och högre priser kan vara ett svar på detta.

Ytterligare en konsekvens av den minskande omsättnigen är att allt färre böcker översätts, enligt Kjell Bohlind på Förläggareföreningen.

Vad innebär det här för oss kosumenter? En tung anledning till att jag överhuvudtaget köper översatta romaner har alltid varit priset (jag inser naturligtvis att det finns fler skäl till att folk köper översatta romaner). 39 kr är billigt, så billigt att jag kan stå ut med att en svensk pocket kommer ljusår efter en engelskspråkig pocket. Men nu när priserna börjar närma sig varandra försvinner denna fördel. 49 kr är inte så långt från 79 kr, vilket är vad en Pengiun-pocket kostar hos de svenska näthandlarna. Då får man dessutom ett bättre omslag (i 9 fall av 10), originalspråk, samt kan läsa boken cirka 12 månader innan den svenska pocketen kommer ut. Jag tror att allt fler kommer att börja resonera så här. Försäljningen av översatta romaner kommer att minska, vilket leder till mindre utbud, vilket ytterligare förstärker trenden. De svenska bokförlagen har skutit sig i foten, tror jag.

Jag läste: Joseph O’Connor – Guvernörens hustru

Det var ett par år sedan jag läste Joseph O’Connors Havets stjärna, en bok som ligger i topp över mina främsta läsupplevelser någonsin (åtminstone minns jag det så nu). ”Havets stjärna" är ett fartyg som skeppar utfattiga Irländare till New York. Den boken slutar när fartyget kommer fram. Guvernörens hustru, som är en slags fristående uppföljning, tar vid drygt tjugo år senare, omkring 1865 – året då det amerikanska inbördeskriget avslutades.

Boken kretsar kring ett antal karaktärer vars liv vävs samman på det sätt det bara görs i böcker. I centrum står James O’Keeffe, en beryktad irländsk frihetskämpe som dömts till döden, benådats i sista sekund, förvisas till straffkolonin Australien, från vilken han rymt till Amerika där han skaffat sig en förmögen hustru från New York och deltagit på nordstaternas sida i inbördeskriget. Men allt det är historia, och när boken tar sin början är han ”ställföreträdande guvernör” för ”Mountain Territory” – ”ett land av renegater och rymlingar”, ett land där ”en tandborste skulle väcka samma uppmärksamhet som en brinnande buske bland israelerna.” Han har blivit äldre, tjockare, och han är inte längre omgiven av sina egna, Irländarna, utan av före detta sydstatare som baktalar, hånar och motarbetar honom. Och inte minst så har demonerna från hans förflutna hunnit ikapp honom. Efter ett ångerfullt brev lyckas han få sin fru, vilken han inte levt tillsammans med på många år att komma ner för att bo tillsammans med honom. De återupptar genast sin stormiga och konfliktfyllda relation, som inte blir bättre av att O’Keeffe tar hem en mycket märklig och till synes stum pojke som han funnit ensam och övergiven. Samtidigt, i en annan del av landet, befinner sig en ung flicka på en lång vandring och ett närmast hopplöst uppdrag; att finna sin lillebror som försvann i kriget.

För oss som älskar rika berättelser, gärna med historik anknytning, blir det knappt mycket bättre än det här. O’Connor är en skicklig berättare på alla sätt. Han kan konsten att stegvis bygga upp sina karaktärer, och bjuda på några pusselbitar än här än där, utan att man känner att man hålls på sträckbänken. Men framför allt så är han nästan oöverträffad i att variera berättarformerna. I ”Guvernörens hustru” använder han dagböcker, dikter, tidningsannonser, intervjuer, sånger, brev, med mera. Faran med sådant här är ju att det kan kännas krystat och konstruerat, men den fällan går O’Connor inte i. Han lyckas precis med det han vill åstadkomma; att skapa en känsla av att någon samlat ihop allt tillgängligt material och satt ihop en berättelse av det. Han gör det så bra att jag nästan har svårt att acceptera att allt är uppdiktat.

Om man tvunget ska vara lite kritisk så finns det alltid något litet att hacka på. Omslag och titel till exempel (hur blev originaltiteln ”Redemtion Falls” ”Guvernörens hustru”?) Man kan också kommentera översättningen. Inte för att Inger Johansson gjort ett dåligt jobb, utan för att dikter, sånger och sydstatsslang inte går att översätta. Som tur är har man haft det goda omdömet att behålla en del i originalspråk vid sidan om det översatta.

Det finns en sak till jag skulle vilja gnälla över, och det är det faktum att boken tar slut, för jag skulle antagligen kunna läsa i all oändlighet om O’Connor tillät mig.

Danny Wattin har en ny bok ute!

Danny Wattin, han som skrev den läsvärda Stockholmssägner, har tydligen ny bok ute. Ursäkta, men din själ dog nys heter den och verkar riktigt intressant. "Boken utspelar sig i en värld där genmanipulering av foster är standard, supermodellutseende den enda normen och en människa inte är bättre än kvaliteten på hennes barn." Intervju med Wattin. Det låter som en bok i min smak, tror jag ska fråga om jag kan få ett rec.ex!

Kategorisera detta inlägg under konsumentupplysning/fjäsk/gratisreklam. Shame on me.

Kurt Vonnegut, meet Brenda Walsh.

Slaughterhouse 90210 har berett mig med rätt mycket nöje på sistone. Konceptet är enkelt: ett citat från en bok matchas ihop med en bild från en TV-serie. Ofta blir det väldigt bra. Fick tipset på en annan bokblogg, vilken minns jag inte? (Hojta i kommentarerna så länkar jag.)

Sambo(k)beställning

Första bokbeställningen till nya bostaden. Tre till mig och två till A. Kan ni gissa vems som är vems? A. har halvt utlovat en recension på en av sina! En av böckerna jag beställde är från ett tips i kommentarerna, alltid trevligt.

Jag läste: Mohsin Hamid – Nattsvärmare

”Nattsvärmare” kretsar kring Daru som uppfostras i fina Pakistanska skolor men som sedan tvingas stanna kvar när studiekamraterna reser vidare till College i USA. När kamraterna återvänder några år senare gör de det till fina hus och dyra bilar, allt medan Darus liv stagnerat. Genom en kontakt har han förvisso fått ett bankjobb - viktigt för hans anseende och självbild - men han vantrivs och får sparken. Sedan går det utför, och boken börjar faktiskt där den slutar; i Daru:s fängelsecell.

Boken berättas ur jag-perspektiv, men rösterna tillhör ett flertal jag-personer. I vart annat kapitel är det Daru som berättar, i de andra är det karaktärer ur boken (bästa vännen, älskarinnan, gangstern, och professorn) som får komma till tals – eller rättare sagt, rättfärdiga sina handlingar. Det är ett lite ovanligt grepp att låta så många olika karaktärer ge sin syn på saken, men i ”Nattsvärmare” fungerar det riktigt bra och ger karaktärerna ett större djup än vad som annars vore möjligt i en så här relativt kort bok. Vi får t.ex. stifta bekantskap med en pakistansk Robin Hood: Murad Badshah ”Fil.mag, riksha-amiral och vägpirat”, en mor som inte älskar sitt barn, och Darus bästa vän och främste antagonist Ozi, som är rik, framgångsrik och tvättar pengar åt sin far utan att skämmas för det.

”Somliga säger att pappa är korrumperad och att jag tvättar pengar åt honom. Jaha, det stämmer bra. Man rånar det här landet på allt – och ifall valet står mellan att bli offer för väpnat rån eller att själv hålla i vapnet, så väljer väl bara en idiot att räcker över plånboken istället för att fylla den med någon annans pengar. … Vad är alternativet? Man måste ju ha pengar nuförtiden. Vägarna rasar, så man måste ha en Pajero eller Land Cruiser. Telefonnätet går inte att lita på, så man måste ha mobil. Skolsystemet är så nerlusat med fundamentalister som inte är intresserade av utbildning, så man måste resa utomlands. … Och så vidare i all evighet. Alla snor åt sig sin del av kakan, och kakan blir mindre och mindre, så om man älskar sin familj är det bästa att hugga för sig sin del nu, medan det fortfarande finns något kvar.”

Ozi ställer sedan frågan: ”vad skulle ni göra om ni var i mina kläder nu?” Ja, vad skulle du göra? Alla vill väl skydda sina nära, eller hur? Hamid tar egentligen inte ställning till sina karaktärers handlingar utan låter läsaren döma, och bedöma, rätt och fel, ont och gott. Detta leder till att man själv tvingas ta fram, och kanske justera, sin egen moralkompas. Uppfriskande, tycker jag.

Utöver huggsexan över egendom är andra teman i ”Nattsvärmare” jointar, kärlek och svek, atomkapprustningen med Indien och klass. Hamid delar finurligt upp Pakistans invånare i två klasser. ”Åtskillnaden mellan medlemmar av dessa bägge grupper bygger på kriteriet kontroll över en basresurs, luftkonditionering.” Ett helt kapitel utgörs av en rapport till domstolen detta utreds. ”Det framstår som ovedersägligt att betydelsen av luftkonditionering för de skeenden vilka utgör kärnan i detta mål inte kan överskattas.” Just detta kapitel är oerhört smart och roligt skrivet, precis som boken i dess helhet. Mycket läsvärt alltså, precis som Hamids andra roman ”Den ofrivillige fundamentalisten” .

Om jag så måste resa till Los Alamos

Jag är väldigt nyfiken på Anita Goldmans "dokumentärroman" Om jag så måste resa till Los Alamos, som jag läst flera positiva recensioner om. Boken handlar om livet i Los Alamos, New Mexico, staden där atombomben under största hemlighet togs fram. Den kretsar, om jag förstår saken rätt, kring Robert Oppenheimer som skildras utifrån ett antal kvinnors ögon. Oppenheimers (han byggde atombomben och sedan ägnade sitt liv åt fredens sak) levnadsöde intresserar mig. Jag har sedan tidigare sett ut American Prometheus: The Triumph and Tragedy of J. Robert Oppenheimer som en framtida investering. Samma gäller alltså för Om jag så måste resa till Los Alamos, men jag måste nog vänta tills den kommer i pocket.

Jag läste: Graham Greene – Vår man i Havanna

Greene måste ha haft väldigt roligt när han skrev ”Vår man i Havanna”, nästan lika roligt som jag hade när jag läste den.

Mr Wormold säljer dammsugare i förrevolutionens Havanna. Affärerna går dåligt, och hans ekonomi blir inte bättre av att dottern, som han inte kan säga nej till, går och köper en häst. När allt ser som mörkast ut blir han rekryterad av den brittiska underrättelsetjänsten, som frikostigt betalar för alla ”spionrelaterade” utgifter. För att lösa sin privata ekonomi drömmer Mr Wormold upp flera fiktiva agenter och behåller alla pengar. Huvudkvarteret blir i sin tur mycket imponerade av hans flit, och skickar förstärkning. Men Wormold uppmärksammas snart av fientliga agenter, som – hur märkligt det än låter – uppfattar honom som ett hot, och snart finner han sig indragen i en riktig spionhärva med sig själv i centrum.

”Vår man i Havanna” är en dråplig historia som roade mig oerhört. Utöver själva storyn så är boken toppad med en del vackra formuleringar och rätt intressanta funderingar om tortyr, existensen, och så gud. Greene, som inte ville bli kallad en katolsk författare, utan en författare som råkade vara katolik, är härligt avogt inställd till kristendomen. För Wormold är religion ”sagor.” Följande stycke är ett lysande exempel Greenes underfundiga funderingar kring gud.

”Gud tar inte lärdom av erfarenheten, för hur skulle Han då alls kunna hoppas på människorna? Det är vetenskapsmannen, som adderar ihop sifferraderna och får samma slutsumma, det är de, som vållar alla ledsamheter. När Newton upptäckte tyngdlagen – så tog han lärdom av erfarenheten och sedan…”

”Jag trodde han lärde sig det av ett äpple”

”Det är sak samma. Sedan var det bara en tidsfråga när lord Rutherford skulle komma och klyva atomen. Han hade också tagit lärdom av erfarenheten, och det hade männen som stod bakom Hiroshima med. Om vi bara hade blivit födda som clowner, skulle vi inte träffas av några olyckor värre än ett par blåmärken och lite vit målarfärg. Ta inte lärdom av erfarenheten, Milly. Den förstör våra liv.”

”Vår man i Havanna” är en bok man blir riktigt glad av att läsa. Jag tänker genast söka upp en annan av Greene:s böcker, ”The Quiet American”, för att se om den är lika trevlig.

Sommarens bokfynd (1/2)

Dessa två böcker köpte jag på chans för en femma stycket i somras. Greene har jag redan läst ut, och en recension är att vänta inom kort. Brev till en bokhandel tror jag att jag har läst om bland bokbloggarna. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig, men lite charmigt är det allt.

Jag läste: Per Wästberg – Anders Sparrmans resa

För er som aldrig hört talas om Anders Sparrman så kan en liten introduktion vara på sin plats. Anders Sparrman (1748-1820) var en av Linnès lärjungar. Han reste till Kina i unga år, deltog i James Cooks andra resa (!) och utforskade Hottentott-landen i södra Afrika innan han återvände till Sverige med stora samlingar. Hemma i Sverige arbetade han för vetenskapsakademin och därefter som fattigläkare i Klara församling (Stockholm). Han begrovs utfattig i en anonym massgrav.

”Anders Sparrmans resa” är en så kallad ”biografisk roman”, dvs. personerna i boken har levat, och händelserna har i grova drag ägt rum, men stora delar har Wästberg fabulerat. Eller som han själv uttrycker det: ”Jag har plockat skärvor och brottstycken och fogat ihop med olika sorts klister. Ur töcknet har ansikten trätt fram, inget av dem fullständigt, inget helt synligt.” Detta är en grundpremiss för boken som jag ibland fann det svårt att acceptera. Jag vill gärna veta vad som är fakta och vad som är fiktion.

Per Wästbergs Anders Sparrman (det är kanske säkrast att säga så) framstår i boken som en något komplicerad man med stark rättvisekompass. Sparrman var engagerad i kampen mot slaveriet. Han framstår dock som motsägelsefull då han stundtals agerar för svensk kolonialism i Afrika eller ger uttryck för ”den vite mannens börda.” Men om man betänker att kampen mot slaveriet inte på allvar kom igång förrän sent 1780-tal, så framstår Sparrman, trots dessa snedsprång, som en riktigt progressiv herre för sin tid. Flera av hans åsikter som vi tar för givna idag bör under hans levnadstid framstått som kontroversiella, för att inte säga radikala.

Från Sparrmans egna skrifter: ”Jag önskar mig ett land där ingen gör olagligt bruk av marken, där rättvisa råder, fattigdomen minskar år från år och jorden bär flera skördar. Dock kan sann vänskap inte uppstå förrän landet blir styrt av sina egna invånare.”

Språket i boken är skiftande på ett rätt intressant vis. Det innehåller många vackra, närmast poetiska och målande stycken, men de får snällt samsas med torra och sakliga partier som påminner om en dagbok/loggbok från sent 1700-tal. "På gränsen mellan upplysning och förromantik" står det på baksidan, och så känns det verkligen. Bokens språk kräver dock uppmärksamhet. Det måste få tid att sjunka in, och försöker man snabbläsa blir det lätt "goja" av alltsammans. Men ibland blir det bara för mycket. Ta till exempel följande stycke:

"Jaga inte bort din smärta! Då hoppar den på dig som en vildkatt när du minst anar det. Men jag lyfter dig ur den mörka floden. Jag har tvivlat på din förmåga, guldknappen på min akademiväst är borta, men jag ska upprätta dig i glädje. Nu råder vi oss själva. Jag böjer mig för ingen och tar inte glosor för sanning ifall det inte bevisats för mig att till och med en regering kan ha insikter. Du har märkt att jag behållit min kallblodighet även då det sjuder inom mig. Jag är snart ingens narr och söker inga underverk där sådana inte finns."

Det är vackert och oerhört välskrivet, men jag menar, vem talar så? Har någon någonsin talat så? Det fungerar kanske på teatern, men i bokform är det krävande i längden. Jag ska ärligen säga att mot slutet av boken tröt mitt tålamod och mest av allt ville jag bara bli färdig.

Anders Sparrmans resa är ett imponerande hantverk om ett fascinerande levnadsöde. Trots det är slutomdömet något splittrat. Första halvan njöt jag storligen av, men därefter tröttnade jag lite. Inte sällan ligger tyngdpunkten i Wästbergs berättande på att måla upp Sparrmans omgivningar och dagdrömmeri, snarare än själva historien. Ett konkret exempel är visiten på den mytomspunna påskön - utmärkt stoff för en äventyrsberättare - som Wästberg ger tre snabba meningar. Kanske ville jag att äventyret skulle fortsätta lite längre, precis som Sparrman.

Guardian recenserar Atwoods 'Year of the flood'!

Guardian publicerar idag en recension - den första (?) - av Margaret Atwoods nya dystopi "Year of the flood." Du hittar den här. Recensionen, som är en smula kryptisk, avslutas med orden "You must read this extraordinary novel" så det bådar ju gott! Jag noterar också att boken nu finns att köpa på internetbokhandlarna, för er som känner att ni har råd. Själv väntar jag, självklart, på en pocketutgåva. Fortsatt trevlig helg!

Ett oanständigt förslag

I veckan fick jag ett e-mail från en reklambyrå. De smickrade mig med att de ”startat speciell en kampanj för att lokalisera webbsidor med hög kvalité” och erbjöd mig fasta månadsutbetalningar mot annonsutrymme. Det framgick dock inte vem klienten var, vilket borde gjort mig misstänksam. Jag skrev tillbaka att jag ville veta mera, och under tiden började kugghjulen mala i hjärna på mig. Är jag beredd att acceptera reklam mot betalning? Vilken typ av reklam då? Jag spekulerade i att det skulle kunna vara en online-bokhandel som var intresserade i en ”köp boken här”-länk. Det skulle jag kunna leva med utan att rasera bloggens integritet. Jag beslöt att reklam för böcker och förlag som jag inte själv tycker om var uteslutna. Inga deckare här inte, aldrig någonsin! Jag lekte också med tanken att vid minsta gränsfall köra med helt öppna kort och låta er läsare bestämma åt mig. För det är väl så, att en blogg är ingenting utan sina läsare.

Så kom svaret. Klienten sysslar med onlinespel och önskade en artikel + länk på bloggen. Aldrig i helvete! Sådant skräp borde förbjudas anser jag. Jag kan dock tycka att det hela är rätt intressant i sig. Varför mig? Jag driver en litteraturblogg, jag skriver om böcker! Försöker de hitta nya målgrupper, eller vad är grejen? Nu är jag nyfiken: är det fler bokbloggare därute som kontaktats?

På rätt köl igen

Puh. Då har man recencerat hela sommarläsningen i ett svep! Två hyllningar och två "njae" blev det visst. Känns skönt att kunna börja på en ny bok imorgon utan att ha en massa efter sig. Recensionerna kommer att komma upp inom den närmsta tiden.

Jag läste: Margaret Atwood – Upp till ytan

”Upp till ytan” är ett loppisfynd jag haft stående i bokhyllan ett par år. Jag sträckläste den under en händelselös sommardag i början av juni, och eftersom jag inte har den i färskt minne tänker jag bara ge mig ett kortare utlåtande.

En ung kvinna beger sig tillbaka till sitt barndomshem - en isolerad stuga vid en liten insjö i Kanadas skogar - för att söka efter sin far som försvunnit spårlöst. Med sig har hon sin pojkvän och ett annat par. Väl på plats börjar det hända saker, och det hela utvecklar sig till någon form av relationernas ”Flugornas herre.” Civilisationens normer faller av sällskapet som trasiga klädesplagg, och mänsklighetens dåliga sidor – avundsjuka, egoism, girighet – träder fram. Alternativt så ser vår hjältinna bara saker och ting med nya ögon, för i boken genomgår hon en förvandlingsprocess. Från att ha varit en storstadsmänniska kommer hon närmare naturen. Till slut försöker hon till och med bli en del av den genom att kasta kläderna och leva av vad naturen ger.

”Många bottnar” står det på baksidan, och det köper jag rakt av. Själv läser jag boken som en civilisationskritik uppblandat med spirituell naturdyrkan. ”Indianerna ägde ingen frälsning, men en gång hade de vetat var den dvaldes och deras tecken markerade de heliga platserna, de platser där man kunde lära sig sanningen. … Han hade upptäckt nya platser, nya orakel, det var ting han såg på samma sätt som jag hade sett, en sann vision; mot slutet, sedan logiken slagit slint.” Sättet boken hyllar naturen och samtidigt ifrågasätter människans rationalitet får mig att tänka på romantiken, och jag misstänker att dessa tankegångar kan komma att återkomma i ”The year of the flood” när vi får stifta bekantskap med den senare i höst.

”Upp till ytan” var inte alls vad jag förväntat mig. Den bitvis rätt otäck, och ganska oförutsägbar, men influenserna från romantiken blir bara för mycket. På det hela taget är den en bok jag inte kommer att återvända till, samtidigt som jag tror att en andra läsning hade kunnat bringa större klarhet.

Jag ser verkligen fram emot det här!

Fick ett rec.ex i veckan som jag sett fram emot ett tag nu, nämligen Joseph O'Connors Guvernörens hustru. Guvernörens hustru är den fristående uppföljaren till Havets stjärna (Irlands svar på Utvandrarna) en bok jag tyckte oerhört mycket om när jag läste den för några år sedan. Inte minst minns jag att jag gillade berättarstrukturen, och det lovar gott att Guvernörens hustru verkar följa i samma spår: "Liksom Havets stjärna är detta både en sinnrikt konstruerad historisk roman och ett kollage av musik, skillingtryck, poesi och muntliga berättelser." Sweet.

Don't call it a comeback

Efter en månads sommaruppehåll har det blivit dags för mig att plocka upp den här bloggen där jag lämnade den. Ironiskt nog räknar jag med att få mer tid till att blogga nu när skolan börjar. Jag tänker börja med att skriva om böckerna jag läst, vilket är lättare sagt en gjort då de inte direkt ligger färskt i minne!

Välkomna tillbaka! Here we go again.

HARRY PATCH (IN MEMORY OF)

Jag jobbar hårt en period, och har varken tid att läsa eller blogga, men lyssna på musik på tåget hinner jag med. Ni har kanske läst om det i gammelmedia, men Radiohead har nyligen släppt en hyllninglåt till Harry Patch - den sista krigsveteranen från WW1, som nyligen dog 111 år gammal. Låten ska vara inspirerad av intervjuer med Patch, och är lika fin som politisk.



"i am the only one that got through
the others died where ever they fell
it was an ambush
they came up from all sides
give your leaders each a gun and then let them fight it out themselves
i've seen devils coming up from the ground
i've seen hell upon this earth
the next will be chemical but they will never learn"

Den fantastiske Mr. Wes Anderson

Min husgud Wes Anderson är snart aktuell med The Fantastic Mr. Fox, som bygger på en bok av Roald Dahl. Så här ser de första bilderna ur filmen ut. Spännande!











Uppdatering: Rebecca tispar om att trailern nu ligger uppe! Se den här.

Torka

Jag har inget i bokhyllan som lockar mig just nu. Så är det ibland. Problemet brukar gå att lösa genom att beställa ett gäng färska titlar från lämplig hemsida, men just nu lider jag av torka. Jag kan knappt komma på tre titlar jag skulle vilja läsa! Jag misstänker att alla känner så här ibland, men det var länge sedan jag drabbades. Kanske blir det lättare när bokhyllorna kommer på plats. Böcker i ICA-kassar är inte så inspirerande. Tur att jag har en bra bok till den dryga tågresan upp till Stockholm i morgon i alla fall.

En kort statusrapport

Bloggen är eftersatt sommartid, som ni märker. Det har varit jobb, flytt och resor hit och dit. Knappt fem minuter har man haft över på två månader nu. Å andra sidan verkar ni läsare inte så pigga vid att sitta framför datorn så här års, så jag antar att det går på ett ut. Jag kommer igen, och det gör ni med, hoppas jag?

Jag har i alla fall lyckats läsa en del. Två böcker har jag läst ut som jag inte hunnit skriva en rad om. Olikt mig. Och allt eftersom tiden går undrar jag om jag kommer att bli färdig att skriva om dem. En borde jag definitivt skriva om i alla fall.

Boken jag tipsade om i förgående inlägg läser jag just nu. Den är hemskt trevligt. Vad läser ni?

Bra skit det här!

"Vi färdas allt för sakta. Jag önskar jag kunde forslas till en annan plats som när ett frö förs iväg under antilopens hovar utan att veta vart."

The Ruminant Band

Idag bär det av mot Blekinge, och därefter västerut mot Skåne för ett par dagar hos MaPa. Jag lämnar er med Fruit Bats, det grubblande bandet, vars nya skiva är riktigt bra.

Jag läste: Junot Diaz – The Brief Wonderous Life of Oscar Wao

The Brief Wonderous Life of Oscar Wao fick Pulitzer-priset 2008. I mina ögon är Pulitzerpriset det finaste litterära pris man kan få. Jag fick upp ögonen för det när jag läste Chabons Kavalier & Clay och tack vare det har jag upptäckt författare som Proulx, Eugenides och nu Diaz. Om man ska kritisera juryn för Pulitzerpriset för någonting så är det en viss förutsägbarhet. De senaste årens vinnare delar nämligen vissa karaktäristiska: ”Det handlar om episka berättelser som spänner över generationer och kontinenter; familjekrönikor fulla av fantastiska sammanträffanden och excentriska karaktärer” Källa. The Brief Wonderous Life of Oscar Wao är inget undantag. Boken följer en otursdrabbad (förhäxad – Fukù – enligt dem själva) dominikansk släkt över tre generationer. Oscar Wao, en överviktig nörd som älskar sci-fi och fantasy, är den yngste medlemmen i denna släkt, men boken handlar minst lika mycket om hans syster och deras mor. Det är dock Oscars livslånga utanförskap som präglar boken. ”You really want to know what being an X-man feels like? Just be a smart bookish boy of color in a contemporary U.S. ghetto.”

The Brief Wonderous Life of Oscar Wao är också en lektion i modern dominikansk historia. Precis som i Sydamerika präglades Dominikanska republiken under 1900-talet av korta perioder av turbulens och långa perioder av brutala diktaturer. I boken många och långa fotnötter redogör Diaz för Dominikanska republikens blodiga 1900-tal, och för aktörerna som stod i centrum. Värst av dem alla: Rafael Trujillo – diktator mellan 1930-61.

”In some ways living in Santa Domingo during the Trujillato was a lot like being in that famous Twilight Zone episode that Oscar loved so much, the one where the monstrous white kid with the godlike powers rules over a town that is completely isolated from the rest of the world, a town called Peaksville. The white kid is vicious and random and all the people in the ”community” live in straight terror of him, denouncing and betraying each other at the drop of a hat in order not to be the person he mains or, more ominousy, send to the corn. … Between 1930 (when the Failed Cattle Theif seized power) and 1961 (the year he got blazed) Santa Domingo was the Caribean’s very own Peaksville, with Trujillo playing the part of Anthony and the rest of us reprising the role of the Man Who Got Turned into Jack-in-the-box.”


Trots en bra historia är språket och sättet Diaz berättar på The Brief Wonderous Life of Oscar Waos största behållning. Bokens berättarröst tillhör en vän till Oscar. Han berättar med ett språk präglat av ghettoslang (i brist på ett bättre ord). Som i citatet ovan, Trujillo ”got blazed”, inte ”gunned down.” Det är ett språk som ofta gör sig dåligt i svensk översättning, så undvik den oavsett vad du har hört. Boken sprängfylld med sci-fi- och fantasy-referenser, som i citaten ovan. Tolkien används ofta (Trujillo liknas vid Sauron och hans underhuggare vid ringwraiths eller orcer), men också allt från Star Trek till Watchmen. Referenserna är dock inte knepigare än att en person som är någotsånär väl bevandrad i modern populärkultur uppfattar de flesta – tror jag. Tillsammans med en bländande humor, och en sällan skådad känsla för satir blir det väldigt roligt, och mycket läsvärt. Uttrycket ”att skratta åt eländet”, är vigt åt denna bok. Som i stycket där Diaz berättar om Trujillos vana att söka upp och ligga med landets unga skönheter, vilket är fruktansvärt, men det är så bra skrivet att man inte kan göra annat än att skratta. ”In this climate, hoarding your women was tantramount to treason; offenders who didn’t cough up the muchachas could easily find themselves enjoying the invigorating charm of an eight-shark bath.” Och så har vi ju den där meningen, som i min upplaga sträcker sig över tre sidor! Sådant förgyller läsupplevelsen ytterligare.

Bokens enda frustrationsmoment är också språkligt. Diaz låter en hel del ord och utryck stå skrivna på spanska – utan översättning. Egentligen är det väl rätt charmigt, men om man inte kan spanska blir det istället irriterande.

På många sätt antar jag att The Brief Wonderous Life of Oscar Wao är i det närmaste en perfekt bok. Därmed inte sagt att det är den bästa bok jag läst, för det är den långt ifrån. Den är rolig, smart, och rätt lärorik. I botten finns det dock en allvarlig ton, tre generationers livsvisdom och ett lands öde komprimerade på ett hundratal sidor.