Till mina största läsupplevelser hör pulitzerprisvinnnare som Chabons
Kavalier & Clay, eller Eugenides
Middlesex. De har det gemensamt att de är tjocka vindlande historier som sträcker sig över generationer. Carsten Jensens
Vi, de drunknade är en bok i samma anda, och jag blir därför inte förvånad när jag läser att Jensen
hämtat inspiration från just Eugenides. Precis som ovannämna titlar utspelar sig
Vi, de drunknade på verkliga platser, i riktiga historiska skeenden. Utgångspunkten är den lilla danska staden Marstal, som i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet var en stor sjöfartsstad. I boken får vi följa Laurids, Albert och Knud Erik, tre generationers Marstalsmän, genom tysk-danska kriget, två världskrig, kors och tvärs över de stora världshaven och in i moderniteten. Jensen har gjort gedigna efterforskningar, det märks, men precis som titlarna ovan går han ibland bortom det strikt realistiska. Matilde Sköld
kallar det ”en västerländsk version av magisk realism”, vilket jag tycker är en passande beskrivning.
Jensens språk är inte extraordinärt, men hans förmåga att berätta en historia är det. Som helhet utgör boken
en berättelse, om havet och invånarna i Marstal, men helheten kan brytas ner i delar. Bokens första del är klassisk äventyrsberättelse rakt upp och ner. I bokens andra del visar emellertid Jensen att hans berättartalang sträcker sig längre än så. Under åren kring första världskriget låter Albert resa en minnessten i Marstal. Minnesstenen har inskriptionen
"Enighet ger styrka" vilket bland annat syftar på Marstalbornas närmast socialistiska anda där folk ställer upp för byn, och för varandra, men han inser några år senare att det är en gravsten över den samma. Världen håller på att förändras, och kriget har fört med sig död, girighet, egoism, och profithunger till Marstal. Här är det om modernitetens intrång i den lilla staden Jensen berättar.
Prinsegade sett från hamnenI bokens första halva är kvinnorna nästan helt frånvarande. Kvinnorna blir kvar med barnen i Marstal medan männen tjänar sitt uppehälle på havet under långa perioder – så långa att barnen glömmer hur deras far ser ut. Men moderniteten innebär startskottet för kvinnornas frigörelse, och i boken tar den sig ett märkligt uttryck genom den förmögna änkan Klara Friis handlingar. Klara Friis mister, likt så många andra Marstalskvinnor, sin make till havet. Sedan mister hon en till. Hon bestämmer sig därför att med alla medel skydda sin son från att gå samma öde till mötes. Fru Friis kamp för att hämnas på havet löper genom hela bokens andra halva.
”Hon ville frigöra Knud Erik från de kedjor som en förryckt och missriktad manlighet hade satt honom i. Knappt hade sjömännen kommit hem sönderslagna från sina eviga slagsmål, med havet innan de gick ut igen och bad om mer, som om de inte kunde få nog av de piskrapp som regnade ned över dem från alla sidor, stormen, vågorna, kölden den usla kosten, den eländiga hygienen, den råa tonen, våldet som alltid gick ut över de svaga. Det måste upphöra.” Hennes intentioner är goda, men missriktade. Hon blir ingen hjältinna, utan snarare lite av bokens syndabock då hon starkt bidrar till Marstals förfall som stor sjöfartsstad, och – ironiskt nog – till ett ännu jävligare liv för sjömännen, däribland hennes egen son.
Större delen av boken är skriven i ”vi”-form - ett berättartekniskt grepp Jensen lånat från Eugenides
The Virgin Suicides. ”Vi:et” skiftar med kontexten - ibland är det besättningen på ett skepp, ibland Marstalsinvånarna. ”Vi”-formen fungerar oerhört väl. Det känns helt rätt att berätta Marstalbornas historia som en röst. Det får också de ”magiskt realistiska” inslagen att kännas naturliga: för alla vet vi hur ”en höna blir en fjäder” när en berättelse får från mun till mun. Berättarformen har också den fördelen gentemot jag- eller tredje-person att man som läsare känner sig mer delaktig.
Marstals hamnEnligt vad jag förstår har
Vi, de drunknade blivit en stor succé i Danmark – ett Danmark som idag präglas av en större främlingsfientlighet än sina skandinaviska grannländer. Jensen är inte bara författare, han är samhällsdebattör också, och han har vävt in aktuell samhällskritik i
Vi, de drunknade på ett smart sätt. I ett stycke debatterar Albert och med Marstals präst angående skillnaderna mellan bonden och sjöfararen. Albert argumenterar för att sjöfararen
”vet av egen erfarenhet att det inte finns något som heter skick och bruk. Eller rättare sagt, att det finns en mängd olika skick och bruk och inte bara hans eget. På det här viset gör vi, säger bonden på sin släktgård.” Han fortsätter:
”Ta sjömannen nu … Han tar hyra på ett nytt skepp. Han är omgiven av idel främlingar. Det är inte bara från andra städer och landsdelar än den han kommer ifrån, ofta är det också från helt andra nationer. Men han måste lära sig att arbeta tillsammans med dem. Hans språk slipas till, han lär sig inte bara nya ord och nya grammatiker, han får även kunskap om helt andra sätt att tänka. Han blir ett annat slags människa än den där livet går i samma plogfåra. Det är en sådan människa världen har användning för, inte nationalister och krigshetsare.” Danmark betraktade sig en gång som en stor sjöfartsnation. En del av de gamla sjöfartsvärderingarna verkar sitta i (då tänker jag främst på macho-maskuliniteten som enligt min erfarenhet mer utpräglad bland danska män) andra verkar man ha glömt. Kanske ville Jensen hjälpa sina landsmän att återupptäcka sjömannens synsätt? Det är en läxa många, inte bara danskar, behöver lära. Världen är ett skepp, och utan samarbetsförmåga, uppoffringar, och gemenskap är det dömt att gå under. Men våldet kan vi vara utan.
Vi, de drunknade är en stor läsupplevelse. Det enda smolket i bägaren är sista kapitlet, som verkligen blandar och ger. En del riktigt rörande stycken blandas med partier som tyvärr är rätt cheesy. Det förtar emellertid inte det storartade helhetsintrycket.
Ett exemplar av hans senaste bok, ”Stridens skönhet och sorg”, har förövrigt nyligen nått mina händer och jag ser fram emot förhoppningsvis god läsning.
